2 maj 2011

Att njuta av musik



Vi var i kyrkan för en tid sedan; jag, min fru Karin och kompisen Björn. Vi lyssnade på en konsert med Luleå domkyrkas vokalensemble och den eminente Markus Wargh på orgel. Ur programmet Arvo Pärt - Berlinermässan.

Att gå till kyrkan och lyssna på musik är något som inte nog går att uppskatta. Kyrkorummet; med dess historiska bilder, Jesus hängande på korset, den enorma takhöjden, publiken som till större delen tillhör skaran statsanställda över 65 år, den hårda bänken, minnena från barndomens skräckblandade begravningar och konfirmationer; allt talar till mig på ett sätt som övergår mitt förstånd. Det är som om mina försvar bryts ner av den kyrkliga miljön och istället öppnas dörrarna till mitt inre; min sköra själ visar sig hudlöst, och när som helst kan något magiskt inträffa: blixtar och dunder som de kristna fick uppleva när de vandrade genom gamla testamentet.

Jag kan till och med få svårt att ta till mig den vackra musiken; den blir alldeles för överväldigande i den sakrala miljön och det känns nästan som den istället för att gå via öronen tar vägen direkt in genom ögonen för att med hjälp av vibrationer öppna de stängda tårkanalerna. Jag hör ingen musik men jag känner tårarna rinna nerför kinderna.

Till slut - efter en viss känslomässig behärskning - stiger de första tonerna från orgelns basregister och överröstar det visuella och jag blir återställd: jag sitter i en kyrkbänk och hör verkligen Berlinermässan av Arvo Pärt.

Jag vänder mig om och ser Björn sitta där lyssnande. Han blundar. Kanske han precis som jag försöker förhindra att musiken tränger direkt in i ögonen, och vidare in i den skyddslösa själen.

8 kommentarer:

Ingela sa...

Det funkar så där, precis som du beskriver. När jag läste musikterapi fick jag lära mej att musiken kan "gena" förbi alla våra intellektuella kanaler och tala direkt till känslorna, d.v.s. de basala strukturerna i den s.k. reptilhjärnan. Det är därför en senil åldring kan sjunga "Svarte Rudolf" klockrent med hela texten i behåll. Det är minnen som finns i de djupaste lagren.

Ochden där Markus Wargh, han kan spela så att hela själen skälver.

Elisabet. sa...

Det är ju precis såsom Ingela skriver. Mamma, så totalt borta, kunde sjunga med i Jesus för världen givit sitt liv .., om jag bara hjäpte henne med första raden!

Och fast hon senare inte kunde tala, rann tårarna som en liten bäck på hennes kinder, när några "musikanter" underhöll på gruppboendet coh sjöng och spelade läsarsånger.

Ulrika sa...

Agree! Och så har vi ju den där medryckande förstamajmusiken också... ...jag länkar till dig!

Anonym sa...

Det du beskriver är väl själva kärnan i historisk kyrkoarkitektur. Du ska känna dig liten och andäktigt underdånig i Guds hus. Bäst kommer detta till uttryck i barockens gräddbakelseliknande kyrkorum, själva meningen var att den obildade populasen skulle häpna: –Detta är inte av människa skapat. Nu hör ju inte du till den obildade skaran men likväl fungerar det. Den där Warhgs ekvilibristik kompenserar väl Luledomens något strama arkitektur.
I den katolska världen, med många barockbakelser, har musiken idag en annan mer avkylade effekt. När prelaten kraxar fram mässan blir det uppenbart att detta är en mänsklig röst och inte Guds egen.
Musik är emotionell makt.
Tjo

Lena sa...

Jag är annars inte så road av att sjunga och framförallt fullständigt okunnig i toner, men när jag sitter i en kyrka tycker jag det är rent ljuvligt och sjunga med i varenda psalmrad. Jag blir liksom ett med det fantastiska kyrkrummet och orgeln och ljuset och sammanhanget.
/Lena, baratradgard

Sven sa...

Alla: Visst är det stort med musiken som går rätt in i oss och finns bevarad även när vi mist vårt minne. Och visst är det så att kyrkorna är byggda för att vi ska uppleva vår litenhet och Guds storhet. Men jag tycker om det! Idag vill ju många förminska Gud till något annat, att det är en kraft.....energi....eller kärlek. Jag tycker det är helt meningslöst att göra Gud till nån slags elektrisk ström! Och att Gud bara är kärlek, det låter ju väldigt bra, men vad ger det egentligen?

Nej, jag tänker behålla Gud som sittande på tronen, allsmäktig, hård men rättvis. Frukta Gud så att det må gå dig väl i livet!

Anonym sa...

Kyrkbänkarna, eller rättare sagt bönhusbänkarna, vilka barndomsminnen som väcks. Männen och de stora pojkarna på den högra sidan, kvinnorna till vänster med flickorna. Om det fanns plats kunde man lägga sig ner lite och lägga huvudet i mammas knä. Skönt att slippa se den trista predikanten.

Musik i kyrkan, det är stort, och som sagt man är ganska liten där i bänken för Gud är stor och han ska man frukta just för att han är rättvis och hård.

Ulrika sa...

Grattis! Du vann i boklotteriet. Skickar mejl.