17 april 2011

Straffrundor i livet

När Björn Ferry missar ett skott i skidskyttet får han åka en straffrunda, innan han får komma ut på banan igen. Om han missar två skott blir det två straffrundor.

Så är det här i livet också. Om allt går bra så följer man sin livsbana; från barndomen genom den jobbiga tonårstiden, vidare genom den glada ungdomstiden till den mogna medelåldern, och vidare till ålderdomens eftertänksamhet och tillbakablickande. Men det är få av oss som klarar hela banan utan att göra misstag, eller drabbas av svårigheter som slår oss till marken och får oss att tappa fotfästet.

Vid dessa tillfällen stannar livet upp och vi tappar vår riktning och vi vet inte längre var vi är, eller vart vi skall hän. Då får vi likt Ferry ge oss ut på en extra runda, en straffrunda som i bästa fall får oss att hitta tillbaka till oss själva, att hitta lösningar på våra svårigheter och göra oss färdiga att ge oss ut i livet igen.

En straffrunda kan av slumpen utdömas till oss redan när vi är barn när något traumatiskt händer, med oss själva eller våra föräldrar. Eller som tonåring när vi inte längre vet vem vi är och inte hittat något som är meningsfullt. Eller som medelålders då kärleken dör ut och vi bryter långvariga relationer samtidigt som barnen flyttar ut från hemmet. Vi vet aldrig när vi missar skottet, när olyckan är framme, och vi drabbas av den stagnerande energin, den kraft som håller oss kvar i en tidsålder.

När jag lyssnar på Staffan Westerberg när han läser ur sin bok Elvaåringen, fångas jag av den centrala händelsen i hans liv, när hans 9-årige bror blev ihjälkörd i Svartöstan på Mors dag, då Staffan själv var fem år. Livet blev sig aldrig mera likt och det känns som om att Staffan sedan den gången under hela livet åkt runt, runt på en livslång straffrunda som aldrig kommer att ta slut. Och som han bearbetat om och om igen, i teaterföreställningar, tv-serier, texter och nu, i en bok. Barndomen har funnits där hela tiden, som grund för allt hans fantastiska skapande som gett oss andra så mycket genom åren. Men jag kan önska att han någon gång fick känna sinnesfriden, och kunna åka tillbaka upp på banan igen, befriad och renad, och med full fart framåt.

Av någon konstig anledning finns det många män som i ungdomstiden drabbas av straffrundor som räcker under hela livet. Ett vanligt symtom är samlarbeteendet. Att stanna i en viss ålder, säg 17 år, och sedan samla på sig saker som man just var populärt i den åldern, vare sig det gäller musiken, mopeder eller bilmodeller. Man kan se grupper av vuxna män åka runt tillsammans med samma mopeder som de hade som tonåring och de fortsätter att samlas och meka med förgasare, trottlar och bensinslangar. Alltid denna kvarvarande doft av bensin och olja.

Hela den manlig kulturen är fylld av samlare som lever 30-40 år efter sin tid. Ibland undrar jag hur många skott som de missade i sin ungdom. Men troligtvis handlar det om att vi män har svårt att sörja; att erkänna förluster, stanna upp i den svåra känslan och sedan, efter att sorgen förändrat oss, gå vidare som mognare människor. Istället samlar vi prylar från den tiden förlusten skedde, i en alltmer uppdämt rädsla för en kumulativ sorg, över ett liv som flytt.

I den ålder jag själv befinner mig, snart på tröskeln till åderdomen, känns det tragisk om man fortfarande håller drömmar levande från ungdomens tid, saker som aldrig blev av men där hoppet ännu inte släckts. Att släppa drömmar är bland det svåraste man gör, men kanske också det viktigaste. Att befria sig från drömmar är som att skjuta full pott på stående skyttet strax innan upploppet. Inga fler straffrundor.

*******

Andra bloggare om , ,

8 kommentarer:

Bert sa...

Men Sven!
Inte ska man sluta drömma. Jag lever fortfarande i drömmen om att en gång få uppleva t.ex. Nya Zeeland, Patagonien, Svalbard, eller Antarktis.

Eller att som pensionär om sisådär 3 år få återuppta de alpresor, som jag ägnade mig åt under 28 år. Varje år.

Nu har jag inte så mycket semester, som jag hade då, så ledigheten räcker inte till.

Men drömmen lever.

Anonym sa...

Att befria sig från drömmar är som att bli "gall". Då är det dags för långvården. Dröm och samla förgasare, kör moped och leka då blir det inga straffrundor.

Sven sa...

Bert: Jag vet att drömmar är viktiga i vår kultur, särskilt inom din bransch, att planera resor är ju allas stora dröm. Jag ingår inte i den gruppen, jag drömmer inte om att få "se" något annat ställe, utan mera om att uppleva den plats jag är på. Och det tycker jag är det svåra. Men jag har full förståelse för att de flesta drömmer om att få se andra platser, det är inte det.

Jag tänkte mer på att för att utvecklas gäller det att kunna släppa förhoppningar och livdrömmar som aldrig blivit av. För att öppna möjligheter för ett verkligt liv, det som kan levas nu.

Bert sa...

Sven: Jag gör väl båda delar då. Lever i nuet här och där. ;)

Ulrika sa...

Samtidigt är det ju underbart med vissa intressen som lever kvar kanske livet ut. Jag gillade att sjunga när jag var liten. Jag sjunger i kyrkokören nu. Och jag tänker nog sjunga tills jag stupar.
PS Och är det några fler Porsöbor som är intresserade av att sjunga i kör så finns det en vuxenkör i Porsökyrkan!

Elisabet. sa...

Intressanta reflexioner. Jag måste tänka till lite innan jag skriver mera. Men finurligt det där med straffrundor .. jag minns en väldigt tydligt: jag ljög för mina föräldrar och sa att jag var hos en kamrat, när jag i själva verket åkte tio mil bort på dans. Halvvägs framme visste jag att det inte skulle gå vägen och på natten satt jag hos goda vänner tio mil bort och berättade om bilolyckan jag skulle vara med om och om blodet på vindrutan .., jag visste att det skulle bli straffrunda .., och när vi, kompisen och jag själv, åkte hemåt på morgonen, hann vi bara köra 1 km från staden där vi var, så körde han galorum och jag hamnade på Umeå lasarett och fick lappa ihop mitt ansikte.
Det var en straffrunda som hette duga, men jag lovar, jag drog inga fler valser för min mamma och pappa efter detta.

Titta, vad jag skrev! Nu behöver jag inte tänka längre ,-)

Sven sa...

Ulrika: Det är svårt att uttrycka sig klart på så lite utrymme. Jag menar inte att genuina intressen som man bära med sig genom livet skulle vara straffrundor. Däremot, om du som medelålders fortfarande drömmer om att sjunga på Metropolitan, medan du frustrerad och besviken sjunger i kyrkokören på Porsön, då kanske det är dags att släppa drömmen. Och precis som du, njuta av när sången ljuder i den röda ladan :)

Elisabet: Vad skönt att du fick skriva av dig ett obehagligt minne! Det där var en riktigt Västerbottens-runda, att ljuga eller göra något dumt det straffas genast : )

Det var så för mig i Husum också, jag gick ofta och väntade på straffet, för att jag gjort något olämpligt.

Och jag fick en rejäl straffrunda i samband med en olycka i tonåren. Det tog lång tid innan jag kom på banan igen och kunde fortsätta framåt.

Ulrika sa...

Jag trivs mycket bra i kyrkokören:-)