torsdag, april 21, 2011

Staten som en svartsjuk man

Henrik Berggren skriver i DN om utvecklingen i samhället, där vi gått från tillit till kontroll och där ökad granskning har kommit att bli den självklara lösningen på alla samhällets problem. Om skolorna är undermåliga måste de utvärderas ännu mer, om lärarna är dåliga måste vi införa en lärarlegitimation, om tågen inte går i tid måste det göras fler besiktningar, om sjukvården är ineffektiv måste tydligare resultat­mål formuleras.

Jag har tidigare bloggat i ämnet här och här. Roligt att Berggren nu lyfter frågan på ett så intressant och givande sätt.

Berggren tar hjälp av Proust roman "På spaning efter den tid som flytt", och kallar den för världshistoriens första roman om farorna med kvalitetssäkring och evidensbaserad kunskap. Här finns beskrivet mannens svartsjuka, hur den gör kontrollen av kvinnan till sin huvuduppgift och som till slut förstör all tillit mellan paret.

Jag tycker att det är en bra beskrivning att staten idag, att den beter sig som en svartsjuk man och att kommunerna genomgår en normaliseringsprocess. Kommunerna blir mer och mer vana med ord som kvalitetsindikatorer, riktlinjer och statliga föreskrifter. Den som inte troget följer dessa regler blir utsatt för en statlig tillsynsapparat som bara växer och skapar nya lagar i rask takt.

Till slut kommer vi att känna till alla exempel då det gått snett. Den svartsjuke mannen känner till all otrohet som skett i lönndom och han försöker hela tiden utöka sin kontroll. Men ingen har längre något förtroende för de som skall hjälpa oss i en svår stund, tilliten i samhället har urholkats. Vi lever då i misstänksamhetens land, där jag som kund kanske kan välja en annan utförare men där jag som medborgare saknar alla rättigheter.

2 kommentarer :

Anonym sa...

Hej!
Jag vet inte hur många som läser din blogg, men det är nog en hel del. Detta hindrar inte att jag tycker att du ska publicera "den svartsjuke" även på NK:s och NSD:s insändarsidor så att ännu fler kan få ta del...

Sven sa...

Anonym:Huvudsaken att du läst den. Det är så jag brukar tänka. Varje människa är viktig, en människa är tillräcklig.