3 april 2011

På skidor genom minnet



Jag kanske var 6 - 7 år gammal och åkte skidor ensam i spåret som gick runt Dombäcksön. Det började hos Bylunds, gick förbi vårat hus och vidare bakom Sandströms hus till skogen på Udden. Sedan genom skogen förbi Uddstugan och bakom Torges hus vände det tillbaka, för att avslutas nerför den sluttning som kallades Teglundsbacken. Och när jag i min ensamhet gled fram i spåret fantiserade jag om att det var en stor tävling och att jag precis som Assar Rönnlund var på väg att vinna, och folks stod i mängder efter spåret och hurrade; heja, heja, friskt humör, det är du som susen gör.

Och vid vissa av dessa tillfällen kom jag in i ett speciellt tillstånd som var obehagligt men också lockande på något sätt. Det var som om jag plötsligt lämnade min kropp och började sväva högt över mig själv, så att jag utifrån, rakt uppifrån, kunde se mig själv åka skidor i spåret. Upplevelserna var plötsliga och kortvariga men det gjorde mig rädd att jag aldrig mer skulle hitta tillbaka till mig själv. Men genom att tänka på något annat än den pågående inbillade skidtävlingen, kunde jag komma till sans igen och jaget föll tillbaka ner i min kropp. Allt detta skedde när jag var barn då gränsen mellan verklighet och fantasi fortfarande är vag, och det följde mig aldrig vidare i livet.

Jag kom att tänka på dessa minnen igår när jag ensam åkte skidor på Törefjärdens snöbelagda is. De vita vidderna miltals runt omkring mig skapade en speciell känsla som kanske påminde om barndomens ensamhet och den utsatthet som det innebär att vara barn. Men nu fantiserar jag inte längre om att jag medverkar i en tävling, jag ser mig inte längre utifrån och behöver inte tänka på hur andra uppfattar mig eller vad de tycker om mig.

Nu upplever jag istället glädjen i själva rörelsen, i att skjuta fram det ena benet och sedan det andra, och med stavarnas hjälp glida fram i spåret samtidigt som lungorna tar in luften och syresätter blodet så att jag orkar ta mig fram kilometer efter kilometer. Lagomt andfådd med solen i ansiktet är jag nöjd med att allt fortfarande fungerar och jag känner att mitt Jag förnöjsamt rusar omkring i min kropp . Men numera släpper jag inte ut det på egna utflykter i omgivningarna.

4 kommentarer:

Elisabet. sa...

Det gör jag!

Hur väl minns jag inte en promenad på isen hemma i Malå, när jag drömde att hade vunnit OS och stod som guldmedaljör på pallen och medan jag gick där i vinterkylan med stövarna, rann tårarna nerför mina kinder ..., så rörd var jag!

Då kom plötsligt en bil emot mig .., det var herrarna som arbetade vid reningsverket på andra sidan sjön .., och jag fick brått att torka tårarna, för tänk .., om dom hade frågat vad som hänt!

"Ja, jag har just vunnit guld i OS ...!"

Hrmmmm.

Sven sa...

Elisabet: hahah...ja det var bättre på den tiden man vann OS, blev världsberömd och vann tio miljoner på lotto.

Nu är det mera vardag... på gott och ont. Det är rätt skönt att vara glad över att man överhuvudtaget orkar åka skidor..:)

Ulrika sa...

Typiskt bara att det kom blidväder nu.

Sven sa...

Ulrika: Ja, verkligen synd.....man vill ju ha kvar snön så länge det går.