16 mars 2011

Om katastrofer

Jag ser nyheterna på TV. Tsunami i Japan, kärnkraftverk med härdsmälta, kamp i Libyen mot en diktator, Egypten, Tunisien. Folk dör och lider över hela jordklotet. Jag själv sitter i soffan, dricker kaffe med kanelbulle, har sköna tofflor på mig och katten sover i andra soffhörnet. Och jag skäms över mig själv, över min privilegierade situation. Det känns som om jag skulle behöva känna mer empati, bli mer upprörd, och lida mer med människorna som jag ser i tv-rutan, de som lever i en fruktansvärd situation.

Men det är svårt. Vi är sedan urminnes tider indelade i små vän- och släktskapsgrupper som inte är större än 20-30 personer. Så har det varit sedan vi gick omkring på savannen i Kalahari. Det är i våra nära relationer vi kan känna verklig empati, det tunnas ut ju längre ifrån oss människorna befinner sig. Tänk om du får veta om en bilolycka som skett på E4:an mellan Luleå och Kalix och någon i din familj är på resa just då på den vägen, vilken ångest och oro. Jämför med om du på nyheterna får veta om en olycka med dödlig utgång i Skåne, du noterar det, men inte desto mer. En bilolycka i Danmark nämns inte ens på nyheterna.

Därför blir det så att olyckor som rapporteras från andra länder är bara de stora olyckorna, där många människor dör. Det gör det nästan svårare att leva sig in i när det handlar om tusentals döda, det blir än mer ofattbart. Hur ska man reagera när 10 000 människor dött på andra sidan jordklotet. För vem ska man gråta? Ofta blir vi mest intresserade av om det funnits någon svensk där, då har vi lite lättare att identifiera oss. En svensk som dör i en stor olycka i Japan blir därför mycket mer uppmärksammad av allmänheten än en som dör i en bilolycka i Skåne. Men det gäller naturligtvis inte för den personens närmaste släkt och vänkrets.

En konsekvens av det hela är att vi lätt förfaller till svartvitt tänkande. Vi sitter i soffhörnan och dömer mänskligheten.Vi pekar ut vilka som är goda och vilka som är onda. Och det är ju självklart att vi kan bedöma det bäst efter som vi har utifrån-perspektiv. Jag tror att vår självsäkerhet egentligen är ett utslag av vår egen känsla av oförmåga, att vi upplever att vi inte kan bidraga med något vettigt.

Allt det här pratade Tomas Brytting om i morse i P1, Tankar för dagen. Han formulerar hela den här problematiken så fint och genomtänkt. Och slutar med att vi inte kanske varken behöver fly eller fäkta, eftersom vi inte befinner oss mitt i katastrofen. Vi har tid att tänka efter och analysera det som hänt lugnt och metodiskt. Och tro på att det goda är möjligt.

*******

Andra bloggare om ,

2 kommentarer:

Anonym sa...

Ja det är riktigt att inte fly eller fäkta utan att tänka efter först. Det är då det goda blir möjligt som du säger.

Jag tror att du fortsättningsvis kan sitta kvar med ett lugn där vid tv:n med katten i andra ändan av soffan.

baratradgard sa...

Man kan inte ta på sig all världens katastrofer. Ju mer otäcka saker det sker ute i världen, desto viktigare är det att finna mening i det lilla. Som t ex att sitta i sina sköna tofflor och klia katten bakom örat.