12 januari 2011

Om mediala gränser

Min bloggranne skriver om sina försök att ge barnen goda vanor, och att försöka styra över deras intresse från dataspel till musicerande, sport och utevistelser. Hon har gått från direkta förbud till ett sinnrikt system, föräldrakontroll, där en uteaktivitet ger rätt till en timmes dataspel. Jag tycker att det faktiskt verkar vara en bra modell, en kompromiss där alla vinner.

När våra barn växte upp var det inte direkt dataspel som är problemet, det var snarare videovåld och kommersiell kabelteve. Sedan kom naturligtvis internet och allt som följde med det. Men vi valde en annan väg, och lämnade allt så fritt som möjligt. Jag installerade kabelteve som en av de första bland våra vänner, och vi lät kommersiell tv i alla former strömma in i huset. Vi har aldrig haft begränsningar då det gäller att se film, spela dataspel eller vara ute på internet. Ja, med en viss reservation: när vi hade modem fick varje familjemedlem ett antal timmar ute på nätet per vecka, men bara för att begränsa kostnaderna.Vi var nog ganska ensamma om denna öppenhet, några av våra vänner skaffade aldrig kabelteve eller video för att inte barnen skulle vänja sig vid negativa vanor.

Jag tror att det att det finns risker med bägge systemen. När föräldrarna kontrollerar allt för mycket och begränsar tillgången, då skapas ibland ett stort behov hos barnet efter det förbjudna. En del barn blir nästan fixerade vid att göra allt som de inte får göra hemma, särskilt när de blir äldre och föräldrakontrollen inte längre fungerar.

Samtidigt finns ju en stor risk om allt är fritt, att barnen fastnar i dåliga vanor med ständigt dataspel, eller att de aldrig är ute, blir osociala, och inte skaffar sig några andra intressen. Särskilt stor är risken om föräldrarna inte är tillgängliga, utan barnen får sköta sig själva.

Det fanns en tanke bakom vår öppna strategi. Jag tror inte att det går att skydda barnen mot omvärlden hemma i huset genom att stänga tillförseln. Förr eller senare står de där öga mot öga med det förbjudna och måste själva ta ställning. Däremot, om barnen är hemma när de möter all världens elände, har man möjlighet som förälder att diskutera och prata om det. Jag tror att man måste stärka deras mediala immunförsvar genom att utsätta dem för allt möjligt skräp som finns och lära dem urskilja vad som är god kvalitet. Så länge man har dom hemma.

Men det gäller ju inte alla barn naturligtvis. Vissa verkar ha en tendens att snabbt bli beroende av t.ex. dataspel och utan begränsningar så går det illa. Och så är det nog alltid, man måste tänka individuellt, varje barn har sina behov och dessa behov präglas av vilka föräldrar dom har.

Men som min granne frågar sig, hur ska man då få barnen intresserade av musik, sport eller att vara ute och röra på sig? Min uppfattning är att det ska man inte. Man ska inte försöka få barnen att göra något som jag som förälder vill att dom skall göra. Hur många barn har inte fått sitt musikintresse förstört av pianolektioner påtvingade från en intresserad förälder? Nej, jag tror att det bästa sättet är att som förälder själv utveckla sina egna intressen och visa en stark passion när man utövar dem. Det är själva passionen som skall gå i arv, inte intresset. Även om det ibland blir både och.

Mycket av bra uppfostran handlar paradoxalt nog om att fokusera på sig själv och inte på barnen. Det räcker om barnen är som dom är. Det är jag som förälder som måste utvecklas.

9 kommentarer:

baratradgard sa...

Å en sån bra slutkläm!!

Nej man kan inte styra in sina barn på intressen de inte bryr sig om. När mina söner rusade åsta och gjorde saker jag inte gillade så var det bara att OBSERVERA, vara vaken, finnas där och lyssna, visa på andra grejer.... och ja, ibland funkade det, ibland inte.

Men visst, huvudsaken är att man inriktar sig på att vara en bra förebild. Och peka på andra förebilder. Det är nog allt man kan göra.

Elisabet. sa...

Mina föräldrar, särskilt min pappa, var väldigt sträng i jämförelse med andra föräldrar. Inte dum, men sträng. Jag skulle vara hemma först av alla på kvällarna och under en period fick jag inte åka på skoldans till någon av grannbyarna, för det hade visat sig att någon (absolut inte jag) hade haft med sig sprit.

Vad resulterade detta i?
Jo .., att jag gjorde allt detta i smyg, utom alkoholen.

Under mitt första år i Lycksele (där man då bodde inackorderad, ja, i hyresrum), så sprallade jag förstås iväg alldeles omåttligt.
Nu blev all frihet rent berusande och det var ett under att jag klarade mig med vettet i behåll.

Sen fick jag egna barn och lovade mig själv att aldrig vara så sträng. Mitt ex däremot, hade vuxit upp i ett hem där allt var tillåtet, ingen brydde sig.

Gissa, hur svårt det blev at uppfostra tillsammans.

Och gissa vad en av mina döttrar sa .., jo, "får jag egna barn, ska jag ha mycket mera regler än du/ni hade ...!"

Skriver jag nu smajlande ....

Elisabet. sa...

Ps. Ja, jag drack inte alkohol öppet .. haha .., jag drack inte alls förrän ett par år senare ,-) Ds.

Anonym sa...

Så sant, stämmer bra överens med min syn på uppfostran. Det är inte barnen vi ska fokusera på. Föräldrautvecklingen är tillräcklig.

Sven sa...

Alla: Tack....för fina synpunkter och berättelser ur verkliga livet!

Ingela sa...

Jag håller just på med enu ppgift i min IT-pdagogikkurs om detta. Jag tror säkert att det ligger en hel del i den forskning som säger att vi påverkas av spelens innehåll, fast det finns annan forskning som säger det motsatta. Och klart att det finns positiva effekter också av spelandet. Det stora misstaget som de fyra hjärnforskarna som uttalade sig i DN före jul gör är att de skiljer ut just dataspelen som värre än annat. Jag tror att om det är så att ungas känsla för etik och moral uppluckras av medierna så är det alla medier med tvivelaktigt innehåll, inte enbart spelen. Och som du säger; den ska ju ut i världen och välja själva. Man måste försöka vägleda så att de klarar det.

Sven sa...

Ingela: Läs här vad Medierådet anser om de fyra forskarnas "forskning". Verkar vara en aning grundlöst.
http://www.medieradet.se/Radets-rost/Radet-kommenterar/Kommentar-datorspel-och-aggressivt-beteende/

Ingela sa...

Jo, jag har läst det där men jag tror trots det att det finns risker, särskilt för de som lever med andra riskfaktorer och som inte har en stabil livssituation.

Ulrika sa...

Jag tvingar i alla fall inte barnen att ta pianolektioner:-)
Det är bara 11-åringen som spelar piano och det är högst frivilligt.