18 januari 2011

Om att äta mask

I Per Olov Enquists roman ”Musikanternas uttåg” beskrivs den socialistiske agitatorn Johan Sanfrid Elmblad som kommit från Stockholm till Westerbotten för att organisera sågverksarbetarna. Det är i början av framväxten av fackföreningsrörelsen och socialdemokratin. Men han är inte välkommen bland det religiösa och bolagsvänliga arbetarna. Att protestera och kräva rättvisa anses vara syndigt. Man skall arbeta och göra rätt för sig, inte vara stor på sig och komma med en massa krav. För det är att förhäva sig, och att förhäva sig är synd.

En uppretad grupp sågverksarbetare binder agitator Elmblad vid ett träd i skogen och de tvingar honom att äta mask. På andra ställen i landet är det polisen och bolagslakejerna som ställer till bekymmer för agitatorn, här är det arbetarna själva.

Ja, så var det naturligtvis. Det tog många år med hårt motstånd, inte bara från borgerligheten, innan arbetarrörelsen blev så stora att den kunde komma till makten och börja förändra landet mot ett mer rättvist och jämlikt samhälle.

Det gick i följande steg: upplevelse av orättvisa - idéer om lösningar - politisk kamp/agitation- organisering.

Men det var långt före opinionsmätningarna. Numera vill inte partierna nåt speciellt utan kedjan börjar i andra änden. Först har man en en politisk organisation, t ex socialdemokratin, och den vill man skall vara så stor som möjligt och sitta i regeringen, sedan undersöker man vad de flesta väljare tycker och sen tycker man så. Till det lägger man ett språk som skall gör att så många som möjlig kan hålla med. Om det behövs ordet "orättvisa" så använder man det och om det behövs orden "arbete skall löna sig" så använder man det istället. Sedan agiterar man med de ord man bestämt skall dra till sig de stora väljargrupperna och låta dem förstå att det här partiet tycker som ni.

I dagens DN skriver t.ex. Anna-Greta Leijon i en väldigt tunn eftervalsanalys att socialdemokraterna måste visa varför dom behövs. Ja, så tänker man idag, vi har en organisation, hur ska vi kunna behålla den. Och eftersom vi förlorade valet, så måste vi släppa alla åsikter vi hade som folk inte tyckte om, och anamma nya åsikter som folk håller med om. Mona Sahlin gjorde ju i ett berömt tal en fantastisk kovändning: det som vi kämpat för i valrörelsen var tydligen fel eftersom vi inte fick tillräckligt med röster och därför måste vi nu byta åsikt.

Jag tänker, hur långt är vi inte från agitatorn Elmblad! Han som blev bunden vid ett träd för sina åsikter skull och tvingades äta mask. Tänk om han den gången 1903 i Bure, gjort som Mona Sahlin, gett upp sina åsikter bara för att väljarkåren i den inre av Westerbotten hade en annan uppfattning!

Andra bloggare om , ,

14 kommentarer:

Anonym sa...

Hej!
Intressant! Ungefär så där har jag också tänkt. det är väl därför jag tycker att det är så intressant....
Till skillnad från många andra anser jag att (s) har ett bra program. Jag anser också att det finns väldigt många problem som bör lösas. Dessa bör listas efter angelägenhetsgrad (om det är möjligt). Därefter ska vi (s) söka långsiktiga, hållbara, bra lösningar. Därefter ska vi gå ut med vad vi tänker göra nu, vad vi tänker göra sedan osv.
Om vi har bra lösningar på de problem vi anser bör lösas och INTE får väljarna med oss så gör det ingenting (i den meningen att om svenska folket inte vill ha våra lösningar så ska vi naturligtvis inte regera). Men så är det ju med politiken.
Vi ska alltså inte jaga efter majoritet först. Vi ska presentera de bästa lösningarna - därefter jaga majoritet.

Sven sa...

Anonym: Ungefär så tycker jag också. Först problem, sedan lösningar och sist väljare. Men det krävs också en dimension till. En slags ideologi om vilket samhälle vi vill ha. Alltså, vems problem handlar det om i första hand? Medelklassens eller.....?

Anonym sa...

Jag har mest tänkt på miljön, arbete åt alla, skolan osv
Jag föreställer mig att partiprogrammet håller länge än och att omvärldsanalysen visar vad som ska göras utifrån detta program.
Ungefär så.

Elisabet. sa...

Men jag har tänkt så här: jo, jag tappar helt förtroendet för politiker nästan, ty när Mona S - efter valet - berättade vad hon egentligen tyckte och tänkte .., då blir man ju bara h ä p e n.

Och sen säger Östros saker som han inte sade förut!

Och man ändrar helt åsikter i vissa frågor och då blir det så här för mig, att allt det handlar om är bara makt .., det där med ideologi, ja, det är det inte så noga med.

"Nu byter vi taktik!"

Det här gäller säkerligen fler partier, men nu blev det ju så totalt uppenbart efter valförlusten för (s).

Alltså håller jag för en gångs skull med dig i varenda bokstav du skrev.

Bert sa...

För några år sedan, när betygssystemet i skolan diskuterades för trehundrasjuttifemtonde gången, fördes ett liknande resoneman. Kommer inte ihåg från vilken sida, men det gick i alla fall ut på att "om inte eleverna klarar satta betyg, så är det betygen det är fel på. Vi måste sänka kraven."

Ja - nå't sån't.

Huvudlöst.

Sven sa...

Anonym: Ja, så är det nog, att programmet håller. Och att det är det man måste utgå ifrån. Bra synpunkt.

Elisabet: Men..... kors i taket, vi är överens :)

Bert: Ja, det påminner ju om det här att byta åsikter efter opinionsmätningarna.

Elisabet. sa...

Sven: jag trodde jag skrev på Gunnar i Jämtlands sida ,-)

Ibland är jag faktiskt överens med dig.

,-)

Anonym sa...

Med tanke på vad jag skrivit ovan så blev jag förskräckt när jag såg rubriken "S måste vinna stockholmarna" i NSD idag (19/1). Men Olov Abrahamsson är klokare än rubriksättaren - och så slapp jag blodstörtning den här gången också...

Sven sa...

Anonym: Tack för tipset om artikeln: http://www.nsd.se/opinion/ledare/artikel.aspx?ArticleId=5915167

Även om Abrahamsson skriver klokt så har det nog funnits sådana strömningar som beskrivs i rubriken. Och för att vinna Stockholmarna måste socialdemokraterna skaffa sig åsikter som passar dem som bor i centrum och som har det bra. Och som varken tror att de skall bli sjuka eller bli arbetslösa.
Det blir spännande att se hur det kommer att bli.

Miss Gillette sa...

sven: Jag skrattar gott åt den här bloggposten, för du har -- för vilken gång i ordningen? -- satt fingret på hur det funkar.

Men anonym: i princip varenda människa tycker väl att miljön, jobben och skola-vård-och-omsorg är viktiga att förbättra. Så det är ju inget särskilt tydligt eller profilerat med det, och i största synnerhet är det inget som sossarna kan sägas ha ensamrätt på.

I min kommun var det en s-politiker som vid en debatt på lokalblaskans insändarsida hävdade att solidaritet, omtanke om andra och flera liknande "mjuka" värdeladdade ord liksom ägdes av (s). Där kan man snacka om att vila på gamla lagrar. Att partierna ser sig om, känner av verkligheten och ibland tänker om är bra. Gränsen till opportunism och röstfiske är naturligtvis väldigt otydlig, men om man lyckas bevara kärnan i sin ideologi samtidigt som man anpassar sin strategi efter utvecklingen ...

Anonym sa...

Miss Gillette

Jag anser naturligtvis inte att sossarna har ensamrätt på de stora frågorna. Och vad en (s)-politiker i din kommun säger tänker jag inte ta något ansvar för. Men en del slagord kan man väl säga har ”tillhört” (s) mer är de har ”tillhört” en del andra partier. Att den nye arbetarledaren Reinfeldt är solidarisk är ju ett känt faktum….. Men jag anser inte att solidaritet i första hand ska riktas mot höginkomsttagare och bidragsgivare till moderaterna. Det finns andra som är mer betjänta av solidaritet.
Att satsa på de frågor du nämner är förstås inte särskilt profilerat. Profilen ligger i HUR man satsar.

Miss Gillette sa...

anonym: Visst, men man kan ju också fråga sig vad en historisk tillbakablick har för inverkan på det faktiska läget, här och nu.

Vad gäller solidaritet (med flera ord) kan man och har man olika sätt att definiera det -- inte med hjälp av en eller annan propagandamaskin, utan därför att man har skilda åsikter om vad det innebär att vara solidarisk mot en medmänniska. Medan en person menar att det betyder att ge en massa bidrag anser en annan att det är att ge varje person största möjlighet att utnyttja sin egen potential, i vilket fall det rentav kan vara kontraproduktivt att ge bidrag utan att ställa krav. Sånt där är förstås i högsta grad individuellt, så där är det de personliga erfarenheterna som färgar ens åsikter.

Förmodligen skulle man kunna föra mer sansade debatter (inte bara i politiken!) om alla lät bli att gödsla med de här flufforden och istället redogjorde för sin inställning. Det är förbannat svårt att ta sig igenom den högglanslackerade ytan av snömos.

Anonym sa...

Jag tycker att det är svårt att debattera och komma någonstans. Inte minst på det här sättet. Och jag ser på andra bloggar/hemsidor att det ”skär ihop” ganska snabbt. Bäst gillar jag det man väl kallar ”det goda samtalet”. D.v.s. att sitta i sin kammare och prata med någon på ett sådant sätt att vi båda är klokare när vi slutar. Vi behöver inte ha samma uppfattning när vi börjar och inte när vi slutar – men vi blir båda klokare.
Motsatsen är att hamna i låsta positioner och bara damma på – och när vi slutar är båda ännu dummare än vid starten.
Tonen i den här bloggen liknar det goda samtalets ton och det är väl bl. a. därför den är så läsvärd.

Anonym sa...

Det här står att läsa på www.rutvik.eu

Litar du på medierna?
Nääääää!
Varifrån får du din världsbild?
Jaaa ??????????????