fredag, december 30, 2011

Vintersolens tittutlek


Vi tog bilen och åkte ut på E4:an söderut. Svängde vänster i Ersnäs och åkte ut mot havet utanför Mörön. Det var småvägar och kringelkrokar, men Micke hade varit där förut och och kände vägen. En parkering vid vägen, vi stannade och tog på oss skidorna, följde en skoterled och plötsligt befann vi oss på havet, den is och snötäckta Bottenviken.

Om man åker ut i naturen i Norrbotten mitt i vintern så gäller det att vara på plats när solen en kort stund kikar upp över horisonten. Den leker en evig tittutlek med oss nordbor, så fort vi säger titta där! så är den med ens borta igen. Men himlens rödgula färg talar om för oss att den trots allt finns, det är bara jorden som skymmer den.

Landskapet är mäktigt. Det slutar inte vid strandkanten, utan sträcker sig långt, långt ut, vissa vintrar ända till Finland om kylan står oss bi. Micke och jag står där och tittar på isblocken som tornat upp sig på stranden, de blå öppna stråken och så denna oändliga oändlighet.

Vintern är på många sätt besvärlig. Snöskottning, snöstorm och kyla. Men den får oss också att inse att det behövs motstånd i tillvaron, och att det ger oss starkare upplevelser av närvaro och välbefinnande. Blandningen av kärvhet, ljusbrist och kyla höjer livsintensiteten, något som en ständig vandring i solen sällan kan uppnå. Bristen är alltid en komponent i ett skapande liv, vare sig den är personlig eller ligger i det landskap som omger oss.

När vi stod där Micke och jag, kände vi ingen saknad efter den sandstrand som nu låg under det djupa täcket. Luften var klar och vi hade kommit dit i tid för att hinna se dagens norrbottniska ljus, som genom sin kortvariga uppenbarelse är lika exklusiv som en sällsynt metall.

onsdag, december 28, 2011

Just nu, är det som bäst

Min första jul som varande farfar har förflutit i ett leende barns ansikte. I ett par stora blå ögon som intresserat granskat mig som en representant för en okänd omvärld, men som överraskande snabbt gjort mig igenkänd och delaktig. Två små händer som med ett raskt grepp fört allt till munnen för en oral besiktning, de första krypande framstegen på ekparketten på jakt efter färgglada leksaker som i 15 år varit lagrade i familjen Teglunds historiska samling.

De nyblivna föräldrarnas imponerande gehör för barnbarnets alla små signaler, som gör henne till världens nöjdaste och gladaste. En pappa som kliver upp på morgonen och låter modern sova efter den obligatoriska amningen i ottan, när inte ens tomten är vaken. Farmor och farfar som nervöst blir barnvakter när föräldrar förvandlas till hemvändare och tvingas gå ut och möta gamla kompisar som de inte längre har något gemensamt med. Söner som förvandlats till lekande farbröder som tillbringar halva dagen på golvet i de intensiva försöken att få henne att kikna av skratt. Långa middagar med alla runt bordet och den rimmade lammfiolen som räcker till både lunch och middag. Sonens nya flickvän som för första gången beträder främmande mark och vi försöker lära känna varandra, först trevande sedan mera säkert och vant. Hon verkar väldigt trevlig, lättsam och naturlig. Hoppas hon har överseende med mig.

Julens rutiner börjar stabilisera sig det vill säga det finns inga rutiner. Under förmiddagen fyra frukostar då par efter par kommer in i köket på olika tider. Den fjärde frukosten sammanfaller med min lunch, sedan följer luncherna efter varandra hela eftermiddagen medan några tar en tupplur på soffan och andra vandrar omkring på Porsön med broddar på skorna. Vid middagen samlas alla igen och samtalsämnena rör sig på ett övergripande plan, det pratas mera om organisationsfrågor inom kommun och landsting än om vem som vann Idol. Ingen förutom mig har sett Böda camping. Eller Starke man.

Husets alla rum, som vanligtvis gapar tomma efter den stora utflyttningen fylls åter med de främsta symbolerna för ungdomligt liv; öppnade väskor på golvet och högar av kläder. Det är lika trångt vid köksbordet som det alltid varit och besökande kompisar avlöser varandra vid kaffebordets lussekatter och kakor, och skrattsalvorna ekar mellan väggar som för länge sedan borde ha fått nya tapeter. Och jag tänker på att nu är det som bäst. Just nu, är det som bäst.

måndag, december 19, 2011

Utan att man märker det

Det är som om åldern smyger sig på oss som är äldre, att åren inte riktigt märks utan bara plussas på lite så där i hemlighet. Att man plötsligt ibland upptäcker sin ålder och att årens antal blivit ansenliga, utan att man direkt varit aktiv på nåt sätt. Att åldras är väl en av de få saker som sköter sig själv, utan större insats av den drabbade.

I och för sig finns det alltid de som har det värre. Min äldre bror fyller 64 idag, och det är ju betydligt mer än vad jag är. En av de stora förändringarna med att vara lillebror i vuxen ålder, är att det som var nackdelar när vi var små, nu vänts till en betydande fördel. Åldersskillnaden kommer aldrig att jämnas ut, ja, inte i varje fall så länge vi lever.

När man är barn så är åldersskillnaden väldigt viktig. Allt bygger på årsklasser och ingen vill umgås med någon som är yngre, bara med jämnåriga. Drömmen är att få vara med äldre, men det är få förunnat. Efter tonårstiden så jämnas det ut, äldre och yngre kan umgås tillsammans. Mina söner som alla är mellan 20-30 år, där är inte åldern särskilt betydelsefull, det är snarare intresse och personlighet som har den stora betydelsen.

Och egentligen säger den yttre åldern väldigt lite. Det är naturligtvis det som snurrar inne i huvudet som har betydelse. Och stigande ålder brukar ofta sammankopplas med stagnation på flera sätt; trygghetssökande, ökande rädsla och ett bristande energi. Men det behöver inte vara så. Min bror är ett bra exempel. Han återupptog sitt musicerande i 60-årsåldern som legat nere sedan han var tonåring, köpte ett nytt trumset och nu spelar han i flera band i Umeå, som turnerar runt på olika evenemang. Han ser verkligen till att ha roligt trots en stigande ålder.

Det är aldrig för sent att skaffa sig en lycklig ålderdom.
Sven, köp en elgitarr!

lördag, december 17, 2011

Deportees i Kulturens hus

Ikväll gick jag och sonen Lars på konsert i Kulturens hus. I stora salen lyssnade en ålderstigen publik på Glenn Miller-musik, medan vi gick till lilla salen och Deportees konsert. Salen var fullsatt, mest ungdomar men några också i min ålder, så jag behövde inte känna mig obekväm. Min kompis Björn kom också med. Han är den store musikälskaren i vårt sällskap men hade aldrig lyssnat på Deportees tidigare och hade en liten skeptisk inställning. Han var rädd att det skulle vara lite för popigt i hans smak.

Men oj, oj vilken konsert vi fick uppleva! Deportees har en mäktig blandning av en slags symfonisk rock eller melodisk pop som kombineras med ett otroligt tungt och avancerat trumspel, vilket lyfter det hela till oanade höjder. Och när det lyfter inträder något nästan övernaturligt, det blir svårt att förstå att musikerna på scenen kan åstadkomma ett sådant tryck. I kväll drev de publiken nästan till fullkomlig extas med låtar från den hyllade Islands and shores, och från den förra, min favorit, Under the pavement - The Beach. Thomas Hedlund på trummor, som också spelar i Cult of Luna, imponerade otroligt på oss.

Efteråt sa Björn att han fällt en tår precis som han brukar göra när han lyssnar på Beethovens nia. Han var helt tagen och det var länge sedan jag sett honom så berörd. Han till och med citerade Nietzsche: "Utan musiken vore livet ett misstag".

Under en veckas tid har Kulturens hus gett mig många upplevelser. I lördags vernissage, med den engelske fotografen Philip Townsend, Mr Sixties som han kallas. Han var fotografen som förevigade Beatles, Stones, Twiggy, Marlon Brandon, Elisabeth Taylor, klädmodet, ja, allt som hände i Swinging London under 60-talet. Townsend fanns med och kunde berätta hisnande historier till varje bild. Till exempel var han den förste som fotograferade The Rolling Stones när de blev signade 1963.

Vid samma vernissage fick vi också se en utställning om proggtiden i Luleå på 70- talet. Mycket nostalgi för de som var med (vilket inte jag var). Där fanns bilder av Erik Holmstedt, gamla reportage bilder från möten och demonstrationer på den tiden. När jag såg hans bilder och kunde jämföra med andras, så insåg jag hans storhet som fotograf. I varje bild finns en genomtänkt komposition, med perfekt förhållande mellan ljus, form och perspektiv. Erik har verkligen en konstnärlig blick, som naturligt leder honom rätt även när bilden är ett snapshot i en folksamling.

Efter vernissagen samlades vi några i fiket och tog en kaffe med wienerbröd. Vi satt i ett par timmar och resonerade om konsten, kulturen och intressanta författarskap. Märkligt att ett sådant rikt kulturellt liv kan levas i Luleå nuförtiden, det som en gång bara handlade om kallt stål.

Tack Kulturens hus för att du finns! Och tack Deportees för att ni spelade för oss ikväll!

tisdag, december 13, 2011

Man måste hjälpas åt

Min fru bakar saffransbrödet och pepparkakorna, hon gör godiset och lagar all mat till julbordet. Men det som verkligen är svårt, och som kräver lite expertkunnande, det tar jag hand om. Det gäller t.ex. att grava laxen, griljera skinkan och göra en stek i ugnen. Det är invecklade saker och det kräver sin man att klara sådana uppgifter.

När man gravar lax då måste man blanda salt och socker till en rätt blandning. Det är svårt, dessutom ska grovstött vitpeppar läggas till i lämplig mängd. Att gör en stek i ugn kräver att en termometer sticks in i köttstycket och man måste ta ut steken vid exakt rätt temperatur för att det ska bli perfekt. Det gäller att inte slarva.

Jovisst, nu höll jag på att glömma, jag hugger också julgranen. Då används en såg eller yxa och det är vassa redskap, så man måste vara väldigt försiktig. Att välja granen i skogen kräver sin man.

Ja, det är ungefär vad jag bidrar med.

När julaftonen är här brukar jag, med allt rätt, få mycket beröm. Laxen var ovanligt god i år, du har verkligen lyckats, brukar det heta. Och steken, saftig och god! Och vilken ovanligt snygg gran ni har i år.

Jag brukar säga, det är tur att det finns en man i huset, som tar hand om det svåra och komplicerade sakerna i hemmet. I ett jämställt äktenskap måste man hjälpas åt.

torsdag, december 08, 2011

Moderna drycker

Jag var i Kalix förra helgen och gick på Drugstoren för att köpa en flaska vatten, Loka eller Ramlösa, det var egalt vilken. Men när jag kom till kyldisken så fanns där nio olika flaskor med nio olika smaker. Det var päron, mango, äpple, citron, ananas och så vidare. Ingen naturell, med smak av vatten.

Så jag frågade kassörskan som sa att det kanske finns på lagret och så hon gick för att titta efter, och mycket riktigt så kom hon tillbaka med två naturella flaskor, en Ramlösa och en Loka. Vilken vill du ha, frågade hon och jag tvekade en stund och så tog jag Loka. Jag vet inte varför jag tog just Loka, kanske var det någon reklamsnutt som låg i mitt undermedvetna och styrde mitt handlande.

Hur kom det sig att de började tillsätta mer eller mindre obehagliga smaker i vattnet? Jag menar ananas, vad har det i vatten att göra överhuvudtaget? Vad är nästa steg; korvsmak? Grillad kyckling?

Dessutom är det inte smaker, det är kemikalier. Som rimmar på fekalier. De är tillverkade i ett laboratorium, av galna vetenskapsmän med håret på ända och tjocka glasögon. Provrör som ryker av vit rök och där forskaren på kvällen förvandlas till en hårig best som far omkring och dödar människor på stadens gator. Det är på sådana ställen de kommit på den vansinniga idén att låta vatten smaka allt utom vatten.

Snart kommer nog de anrika brunnarna Ramlösa och Loka, att tvingas uppfinna en smak som de kallar "källvattensmak"och som är en kemikalie som de blandar i vattnet för att påminna om ett vatten som numera bara finns på lagret.

Kassörskan på Drugstoren i Kalix frågade mig om jag istället inte ville ha en energidryck som "bränner kalorier". Jag hade aldrig hört talas om det förut så hon visade den speciella drycken som fanns i små runda metallburkar och som alltså innehöll en energidryck som inte gav energi utan istället tog energi från kroppen. Hon sa att det var perfekt när man tränade, då ökade fettförbränningen betydligt.

Flaskorna kostade 27 kronor styck och dessutom fanns det fyra olika smaker.

Vad är nästa steg tänkte jag i mitt stilla sinne. Mat som varken ger näring eller kalorier utan istället äter upp oss inifrån? Att äta ihjäl sig blir i såfall ett begrepp som får flera betydelser i framtiden.

lördag, december 03, 2011

Nollvision istället för religion

I Sverige har vi nu infört nollvision inom snart alla områden. Det började med trafiken, där ingen i fortsättningen ska dö eller skadas. Sedan har vi nollvision när det gäller barn, inget barn ska fara illa i hemmet, ej heller i familjehem eller på institution. Inom skolan får inget barn mobbas av andra barn, det är nollvision då det gäller både verbala angrepp samt knuffar och stötar.

Det är naturligtvis en bra och vacker tanke att ha en nollvision när det gäller mänskligt lidande. Men det blir problematiskt när man lovar något som inte är möjligt. Talmannen Westerberg stod senast på ceremonin för vanvårdade barn och lovade Aldrig mer! Ett löfte som jag är säker på redan är brutit.

Den senaste nollvisionen gäller döden. Ingen ska dö, varken som barn, vuxen eller gammal. Jag tror att det kan bli svårt att uppnå den visionen full ut. Om någon mot förmodan dör så är det i så fall någon som gjort något fel eller misstag, och som har själva skulden. Antingen är det sköterskan som tog emot larmet, eller så är det ambulansföraren som körde för sakta, eller så gjorde sköterskan på akuten en felbedömning eller så lyckades inte läkaren stoppa en blödning. För att utröna vem som orsakat den oförmodade döden så åtalar vi alla i en domstol.

Domstolen har tagit över Guds roll i vårt sekulariserade samhälle. Förr hade Gud allt ansvar för vem som skulle dö eller inte och vem som skulle utsättas för lidande och plåga. Vi hade byggt upp ett helt system som förklarade för oss varför människor gör misstag, att det händer olyckor, naturkatastrofer, oförutsedda händelser och att det kan drabba vem som helst. Om ett elände drabbade någon så berodde det på att Gud hade bestämt det så. Det var inte alltid lätt att förstå varför han valt just den personen att gå en för tidig död till mötes men vi accepterade det "för herrens vägar äro outgrundliga".

I och med att vi hade Gud och att han kunde skyllas för det mesta, kunde vi människor slippa undan och försonas med våra öden. Att förlora en nära anhörig kunde sörjas och bearbetas. Numera kopplas sorgen istället till straffet och hämnden. När SOS-sköterskan frikändes nyligen var de anhöriga djupt "besvikna". Det har nästan blivit så att varje död behöver en straffad person, den skyldige.

I och för sig fanns en koppling mellan synd och straff även under Guds era, men den var mycket mera diffus och svårfångad. En domstol är mer tydlig; antingen har någon brutit mot rutinerna eller så fanns det inga rutiner!

Om det saknas aktuella rutiner då är det myndighetens, företagets eller sjukhusets fel. Men fanns det rutiner som någon inte följde, ja, då är det den personens fel. Alla känner sig nöjda om straffet för ett sådant mänskligt misstag blir hårt och skoningslöst. En hård dom känns som ett viktigt steg mot nollvisionen mot död och lidande.

Under tiden, för undvikande av skuld, skrivs rutiner på löpande band inom socialtjänsten, skolan, vårdföretag och sjukvård. För all verksamhet måste det finnas en plan, tajmat och klart in i minsta detalj.

Synd bara att det ska vara så svårt att ta bort den mänskliga faktorn.

måndag, november 28, 2011

Akvarell


Ett motiv från stranden i maj månad, sista resterna av isen är på väg att försvinna. Sedan dess har jag inte kunnat måla. Sommaren är för stark, på alla sätt.

Men nu är det väl dags att sätta igång igen, årets isläggning pågår för fullt. Idag var det otroligt vackert, när isen lade i Norra hamn.

Ett vitt tunt lager snö ligger på marken. Jag är en vintermänniska.

*******
Andra bloggare om

söndag, november 27, 2011

Tre tomma hus

Att gå till kyrkan idag är som att besöka Folkhemmet; glest i bänkarna och de flesta är födda före femtiotalet. Jag gissar att det är som att besöka ett Socialdemokratiskt möte i dagsläget, lika glest och ålderdomligt. Det ekar tomt i Folkhemmet.

Retoriken i kyrkan är tvåtusen år gammal och det känns verkligen. Vem bryr sig om att någon åker på en åsna idag eller går på vatten. Vi åker ju till månen, landar och kan ändå komma tillbaka. Om det hade hänt i Mellanöstern för två tusen år sedan, ja, då hade det varit imponerande. Men att gå på vatten, det kan säkert Joe Labero ordna. Eller en riktig köldknäpp.

Jag är väldigt imponerad av alla de människor som kan få ut någon som helst livsvisdom i den kristna läran. Bara det här med att Gud, Jesus och Helig ande är tre olika väsen, men ändå egentligen samma sak. Ungefär som att socialdemokraterna är för solidaritet och gemensamt ansvar men ändå privatiserat flera statliga företag. Numera är det lika svårt att veta skillnaden mellan Gud, Jesus och Helig Ande som att veta vem som äger Tågen, Spåren och Tågstationerna. Det gäller att studera texterna noga för att förstå hur det hänger ihop.

I dagens predikan i Porsökyrkan ville prästen vara lite modern. Han jämförde Wikileaks frisläppande av hemliga dokument med Matteusevangeliets "nyhet" om att Jesus är Messias. Jag tycker att det var ett rätt bra grepp. Men han nämnde inte Assange. Han som är under utredning för misstänkt våldtäkt. Borde inte en predikan innehålla saker som är aktuella för oss? Vi har faktiskt redan hört om Jesus i tvåtusen år, det är ingen stor hemlighet som nu släppts första advent. Att prata om våldtäkt, sexuella övergrepp och våld mot kvinnor, det hade varit en bra inledning på det nya kyrkoåret.

Folkhemmet. Kyrkan. Det socialdemokratiska partiet.
Tre hus med retorik från svunna tider.

söndag, november 20, 2011

Om män, Hjulavdrag och HBT-frågor

Idag har jag bytt däck på bilen, satt på de dubbade vinterdäcken. Det finns ju numera många män som lämnar bort bilen för ett sådant byte; s.k Hjulavdrag. Personligen tycker jag det är fel med Hjulavdrag. Varför ska vi män lämna bort en sådan manlig syssla till andra män, och sedan betala för att dom ska göra det. Det måste ju kännas förnedrande för alla på däckverkstäderna som måste byta till vinterdäck på bilar där männen själva kunde klara skitgörat, men som helt enkelt är för lata för att böja ryggen ute på en kall garageuppfart.

Det är ju bara de som har gott om pengar som har råd att betala för Hjulavdraget. Jag är säker på att det finns ingen man på rikemansområdena Björkskatan och Bergnäset som längre byter däck själva. Men här på Porsön är det bara någon enstaka procent som utnyttjar Hjulavdraget. Så skapas ett ojämlikt samhälle!

Och inte bara det. Jag vet att många män låter däcken vara kvar på däckfirmorna över vintern, s.k Hjulvinterboende eller HVB-hem som vi säger i vardagslag. Personligen är jag emot att dessa HVB-hem drivs i privat regi och att de tjänar pengar på vanliga däck. Det är ju absolut ingen vård det handlar om utan enbart förvaring.

Samhällsutvecklingen inom det här området är skrämmande. Folk köper sig fria och överlåter skötseln av det som traditionellt varit en av männens viktigaste uppgifter. Varje vår och höst har man hört det karaktäristiska plinget av fälgkors mot asfalten när männen har samlat sig på parkeringar över hela landet, och med glädje och tillförsikt skiftat från odubbat till dubbat och tillbaka igen. Nu breder sig tystnaden ut sig, och männen har förlorat en självklar plats för sin yttrande- och meddelarfrihet, långt från kvinnornas domäner. Det blir snävare och snävare och de naturliga mötesplatserna för män försvinner i och med privatiseringen av männens familjeuppgifter.

Snart har vi bara sopstationerna kvar där vi kan träffas avskilt. Att gå ut med soppåsen; en av de få manliga uppgifterna som finns kvar. Eller då vi på lördagarna åker till Kronans återvinningsstation med det stora skräpet som vi samlat i släpvagnar under veckan och där vi sorterar brännbart från plast och metall. Men jag skulle inte bli förvånad om någon snart startar ett HBT-företag, Hjälp med Bortagande av Trash AB, så att männen på Björkskatan och Bergnäset slipper helt ifrån också denna skituppgift, och bara låter en firma hämta direkt från tomten. Det finns bara ett ord för sådant: diskriminerande!

fredag, november 18, 2011

Nej!

Jag röstade nej till euron. Vid omröstningen var det många experter som sa att det skulle gå åt helvete för Sverige om vi inte gick med. Men det blev tvärtom, de var de länder som gick med som fick ett elände.

Alla partier, utom vänsterpartiet, har varit för utförsäljningar av skola, äldreomsorg och sjukvård. Partierna och ekonomerna har varit överens om att vi måste privatisera för att få en effektiv vård. Men det visade sig vara tvärtom. Våra skattepengar rinner ut ur landet och gamla vanvårdas.

Det var socialdemokraterna som började privatisera SJ, och dela upp företaget i smådelar som sedan såldes åt olika håll. Det ansågs modernt och fint och skulle ge bättre tågtrafik. Men det blev tvärtom.

Under många år så ansågs det privata näringslivet fungera för kundernas och medborgarnas bästa. Kunden i centrum blev ett sådant kraftigt mantra att till och med kommunerna kallar vårdtagarna för kunder. Men det är egentligen tvärtom. Privata näringslivet har naturligtvis vinsten i centrum och de drar sig inte för att kunden/vårdtagaren drabbas för att de ska tjäna mer pengar.

Som ni förstår så finns det en slutsats som vi kan dra av detta. Om etablissemanget - politiker, experter, privata näringslivet, media - alla driver en gemensam tes, vare sig det gäller kärnkraft, ekonomi eller samhällsprognoser, då kan man vara säker på att det är tvärtom.

Det finns bara ett parti som hela tiden sagt nej oberoende vart vinden blåst, och det är vänsterpartiet... nejsägarnas främsta intresseförening. Och märkligt nog, ju längre tiden går desto mer rätt blir det att säga: Nej, nu får det vara nog!

lördag, november 12, 2011

Icke-valsåldern

Vi är i stugan, det årliga besöket i november. Jag läser Knausgårds Min kamp 3, som just kommit ut. Och Björn läser Proust, på spaning efter den tid som flytt. För vilken gång i ordningen är svårt att säga. Det finns likheter i Knausgårds romanserie på 6 böcker och 3000 sidor och Proust sju romaner. Båda handlar om författarnas subjektiva tillvaro, som i detalj beskrivs på ett sätt som stimulerar läsarens egna fantasier och låter ens tidiga minnen komma upp till ytan. Det är märkligt hur det subjektiva ändå är så allmängiltigt.

Knausgård. Proust. Och Vilhelm Moberg, vars Din stund på jorden, avslutade igår kväll. Den boken beskriver väl inte Mobergs personliga upplevelser vad jag vet, men berättelsen handlar ändå om en man som utvandrade till Amerika i ungdomen och nu sitter på ett hotellrum på västkusten och ser tillbaka på sitt eget liv, självbiografiskt. I den boken finns beskrivet den svåra saken att lämna sitt hembygd, sin familj och försöken att skapa ett eget hem på en ny plats. Tidens gång och det faktum att vi ha bara en chans i detta korta liv. Och hur våra val i tidig ålder präglar hur livet gestaltar sig.

Jag själv är ingen samlare, varken på saker eller minnen. Mitt liv är episodiskt, jag engagerar mig starkt i något under en period för att sedan tappa intresset helt. Och sedan töms mitt minne och mitt känsloliv för att bereda plats för något nytt som engagerar mig. Däremot lever jag strikt rituellt i yttre mening. Jag reser sällan till nya platser och söker inte nya bekantskaper. Överhuvudtaget undviker jag att vidga mina gränser; "att pröva nya saker" är vår tida mantra och jag har inget behov av det. Det räcker med det som redan är.

Just nu är jag i icke-valsåldern. Jag behöver inte välja någonting alls; inte dagis eller skola för mina barn, inte linje på gymnasiet till mina ungdomar, inte fru, inte det hus jag ska bo i eller vilket fil som jag ska äta till frukost. Jag behöver inte välja elbolag, teleoperatör eller försäkringsbolag. Allt är klart och färdigvalt i mitt liv. Nästa gång jag behöver välja är det väl vilket äldreboende som jag ska flytta till, och jag hoppas att det dröjer ett tag.

söndag, november 06, 2011

Ai och kreativa frön.

Efter projektet Efter arton, som blev två konstutställningar och en bok, lever jag i mellanmjölkens land. Allt känns lika grått som vädret utanför och trots att jag dagligen försöker måla nya akvareller slutar alla i papperskorgen. För mig är måleriet något som måste springa ur en passionerad upplevelse av ett motiv, en plötslig och överraskande syn av något som jag tidigare helt negligerat. Därför känns projektet Efter arton och alla hus och platser på Porsön som jag dokumenterat, inte bara som ett avslutat kapitel utan som ett tvåårigt kärleksförhållande som nu tagit slut. Och vi har gått skilda vägar utan bitterhet eller förhoppning om återförening. När jag ibland återser henne förstår jag inte riktigt vad jag såg hos henne.

Jag förstår att många konstnärer lever sina liv med samma motiv och uttryck. De upprepar det som publiken en gång gillade. Precis som långvariga äktenskap ger det trygghet och försörjning men där passionen är svår att upprätthålla och till slut blir bilderna tama som pliktskyldiga samlag en gång i månaden. Det syns när konstnärskap blivit manierade, där samma bilder upprepas i 20-30 år samtidigt som de töms på innehåll och visar att kärleksbrist råder.

Och så finns de verkligt kreativa människorna som har en ofattbar produktion under hela livet. Deras källa verkar outsinlig som en källåder med kontakt med underjordens rikaste vattensamlingar. Jag såg dokumentären om den kinesiske konstnären Ai Wei Wei. Det är han som suttit fängslad i Kina i flera månader i år, men som nu är släppt. För honom handlar det nog inte bara om en passion, utan om en livsnödvändighet där källan är Kinas blodiga historia. Hans pappa kallades förrädare för en dikt han skrivit under kulturrevolutionen och hela familjen förvisades till fattigdom i utkanterna av ett ökenområde. Allt Wei Wei gör har historiska kopplingar och politiskt är han hårt bevakad av regimen. I detta hårda klimat producerar han mest fantastiska saker.

På Tate museum i London ställde han ut 100 miljoner (!) solrosfrön, gjorda av keramik enligt samma metoder som gamla Ming-vaser gjordes, och där varje frö är handmålad (!) och det med en sådan precision att det inte går att skilja från en naturligt frö. En hel by med 1600 innevånare var engagerade i arbetet under två år för att tillverka allt dessa. I stora hallen på Tate ligger fröna och täcker hela golvet och besökarna går omkring eller ligger där som om det vore sandstrand.

Varför gjorde han detta konstverk? Han berättar att solrosor har en stark betydelse i den kinesiska kulturen och bilder på Mao innehöll ofta solrosor som vände sig mot hans ansikte som riktiga rosor vänder sig mot solen. Och under kulturrevolutionen var det sådan fattigdom att barn och ungdomar alltid hade solrosfrön i fickan som de knaprade på, eftersom de gick att få tag på till skillnad mot mat eller godsaker. Wei Wei väver ihop sina personliga erfarenheter, från ungdomens solrosfrö i fickan, till fattigdomen och plågan under Mao , till Kinas ärorika tradition att tillverka keramik av högsta kvalitet.

Det är väl det som kan kallas kreativt. Att använda en tanke, idé, föremål eller personlig upplevelse och skapa en symbolisk avbildning som öppnar för oändliga tolkningar, upplevelser och känslor hos de som betraktar det hela.

******

Andra bloggare om , ,

lördag, oktober 29, 2011

Facebook på Porsön ingen överraskning.

Nu är det klart att Facebook etablerar sig i Luleå med serverhallar som är så stora att ingen vet om det går att jämföra med 12 fotbollsplaner eller 19 hockeyplaner. Det är i och för sig typiskt att storleken jämförs med sportarenor och inte med ett vanligt dagis. Det ryms kanske 14 dagis-baracker i en hall, eller 8 äldreboenden. Bara så att vi får ett grepp hur stort det är, för oss som sällan går på sport men har barnbarn och snart är gamla.

Det här är ingen överraskning för oss Porsöbor. Vi har vetat att vårt hörn av världen är väldigt speciellt, och bara gått och väntat på något stort. Vi Teglunds har till och med haft två konstutställningar och gett ut en bok om Porsön, men det är osäkert om det var det som avgjorde det hela och fick Facebook att komma hit. Vad jag minns pratade ingen besökare på utställningen engelska eller hade snygg kostym.

Nej, det hela är nog Kalle Petersens förtjänst, våran borgmästare. Jag har ju skrivit en hyllning till honom tidigare, som ni kan läsa här. På ett sätt är Facebook en upprättelse för Kalle, sedan han förlorade IKEA. Bucht från Haparanda åkte till Kamprad och blev kompis med honom och IKEA körde förbi Luleå mitt framför våra ögon. Jag förstår att det har varit ett horn i sidan sedan dess, så nu tog Kalle och åkte till Kalifornien istället och kom hem med Facebook. Det var bra gjort. IKEA är inte lika stort, det motsvarar bara 8 dagisbaracker.

Kalle har nu lyckats förära Luleå både ett stort och fint Kulturhus och Facebook. Det skulle ingen socialdemokrat ha kunnat göra! Nu kanske ni hajade till, för Kalle är ju faktiskt ett socialdemokratisk kommunalråd. Ja, men egentligen är han liberal som huvudsakligen samarbetar med det privata näringslivet. Denna dubbla roll har gjort att han kunnat hålla de konservativa ståldemokraterna stången inom partiet, de som ältade kulturhuset i 25 år och aldrig kom till skott förrän Kalle tog över. Om ståldemokraterna hade haft makten nu skulle de säkert ha tackat nej till Facebook eftersom serverhallarna inte är större än ett halvt järnverk.

Om man ska åstadkomma något, så är det en framgångsfaktor att utge sig vara något men i faktiskt handlande bete sig helt annorlunda. Ett bra exempel är Moderaterna som utger sig vara ett arbetarparti, och som håller socialdemokratiska värderingar högt, och genom det kunnat hålla vänstern stången samtidigt som man genomför den högerpolitik som man alltid vela genomföra. Och partiet går bara bättre och bättre liksom Sveriges ekonomi, i varje fall för de besuttna.

Ett annat exempel är Bodens kommun där Moderaterna och Vänsterpartiet ledde en ohelig allians i flera år. Vänsterpartiet kunde hålla kommunisterna stången och Moderaterna hålla tillbaka sin egen högerfalang, samtidigt som Bosse och Olle samarbetade med det privata näringslivet. Boden blomstrade, ekonomin gick bra och befolkningen ökade. Men nu är socialdemokraterna tillbaka och ekonomin är raserad och nedskärningar i vården pågår.

Slutsatsen när det gäller politik är att du aldrig ska vara den du utger dig för att vara, för då åstadkommer du ingenting. Därför har jag stora förhoppningar på Juholt. När han håller sina tal så låter han som en ståldemokrat från 70-talet som fortfarande håller de röda fanorna högt, och folk får tårar i ögonen över den fantastiska palmelika retoriken. Men i verkligheten beter han sig som Torsten Flinck; ingen ordning och struktur och ingen speciell politisk uppfattning. En konstnärsnatur som improviserar sig fram i tillvaron.

Därför tror jag på Juholt. Idag går det inte att stå för något för då finns det risk att man förlorar väljare.

******
andra bloggare om , , ,

onsdag, oktober 26, 2011

Ljusshow på Norrbottens museum!

I måndags kväll var vi och såg ljusshowen som visas mot Norrbottens museums fasad. Väldigt häftigt och mysig stämning. Pågår denna vecka varje kväll från kl 19.00. Gå och se!

måndag, oktober 24, 2011

Martin, en v e r k l i g hjälte!

Varje kväll är det naturprogram på TV från BBC, Animal planet eller liknade. Och vilka naturprogram sen! Närbilder på vilda lejon och tigrar, som dödar gnuer och zebrar, allt så nära att man ser lejonen i ögonvrån och blodet droppar ur deras munnar. Och vi får åka ner i haven och se fantastiska varelser, fiskar och valar och ibland är vi ovanför ytan och ibland nere på stora djup. Sen åker vi till Grönland och får följa eskimåer som åker hundspann på isen och de gör ett stort hål i isen och släpper ner ett bete för att fånga en val och vi får naturligtvis se allt underifrån istäcket, när den stor valen fastnar på kroken.

Allt sker i fantastiska färger, helt onaturligt vackert som om hela världen vore photoshoppad och förvandlad till en film av Disney. Det är en exceptionell förvanskning av verkligheten och naturprogrammen är på god väg att förändra hela vår syn på naturen. Ingen vill längre gå ut i en vanlig skog, det är enkelt för tråkigt, färglöst och ointressant.

Som tur är finns det en stark motbild på SVT, nämligen Mitt i naturen med Martin Emtenäs. Hans program handlar om verkliga naturupplevelser. Ofta ska han ut för att se något speciellt djur, en räv, utter eller helt vanliga fåglar som kajor. Och när han kommer ut i skogen träffar han en duktig naturvårdare som ska hjälpa till att hitta det speciella djuret. Sedan åker de bil, båt, skoter eller vandrar med apostlahästarna. Det är ofta helt fel väder, regn eller dimma så chansen att få se djuret är litet.

Ibland så dyker djuret upp men det är på så långt håll att det är bara naturvårdaren som med sitt tränade öga och en kraftig kikare kan se det, och när Martin så filmar i samma riktning så kanske man ser två svarta prickar på andra sidan dalen som visar sig vara öronen på en räv, men lika gärna kunde varit två stenar. Men naturvårdaren lovar, det där är en räv. Eller älg. Eller björn. Eller vilket djur det nu handlar om.

Vid dessa tillfällen när de lyckas filma två öron på långt håll som lika gärna kunde vara två stenar, då blir Martin väldigt lycklig, och beskriver det hela som ett stort äventyr, ett magisk tillfälle. Men många gånger misslyckas det hela och han är tvungen, som enda tekniska hjälpmedel, sätta ut en kamera i närheten av grytet eller idet, som filmar något dygn. Och så lyckas man fånga några sekunder då man ser en svans åka förbi framför kameran.

Martin är fantastisk på att förmedla den spänning det är att vara ute i naturen. Ofta i dåligt väder, och nio av tio gånger när man inte ser något intressant alls, men ständigt denna längtan efter den tionde gången då man plötsligt får se det man önskat. Siluetten av en rovfågel som flyger högt däruppe blir en slags lotterivinst, efter alla dessa otaliga nitlotter.

Martins program handlar om naturen, som den verkligen är. Grå, tråkig, blöt men samtidigt ett ställe där det magiska kan ske. I varje fall på långt håll.

*********

Andra bloggare om , ,

onsdag, oktober 19, 2011

Björn Åkerstrand släpper diktsamling!

Min kompis Björn har skrivit dagböcker och dikter sedan han var barn. En period på 90-talet var han tjänstledig för att skriva men det blev inget utgivet den gången. Sedan dess har han samlat sina texter i de otaliga skrivböckerna som han alltid släpat omkring med.

Jag, Björn och Johan har i 15 års tid tillbringat två långhelger per år i min stuga i Ryssbält. Där har vi ätit gott, njutit av naturen och naturligtvis sysslat med kultur i alla former; läsande, måleri, musik och ett intensivt skrivande. Tillsammans startade vi bloggen The Ryssbält tapes 2006 och där skrev vi tillsammans under gemensamt flagg. 2008 så gick vi skilda håll, jag startade den här bloggen och Johan sin egen Nordlig utpost. Björn som publicerade ett antal dikter under dessa år förlorade därigenom ett forum att komma ut med sina texter.

Jag visste att Björns dikter hade väldigt hög kvalitet och att han behövde en lite puff att göra något av dem. Så mina söner Anders och Jonas och deras förlag Teg publishing tog tag i frågan och har sedan samarbetat med honom för att ta fram en bok, en diktsamling.

Och nu är den äntligen klar, en vacker liten bok med det underbara namnet "Rörd över detta orörda vita". Och den har redan blivit uppmärksammad, Åsa Petersen har skrivit en fin krönika om den i NSD och i tisdags skrev Eva Åström en artikel om Björn på kultursidan i Kuriren.


Boken släpps nu på lördag på Bok och Bild, Kulturens hus, där Teg Publishing har ett bokbord. Välkommen dit på lördag kl 11.30 för boksläpp!.

Poesi är en långsam och försiktig konstform, den förhäver sig inte. Många har aldrig sett en poet i arbete, men här får ni chansen. Björn skapar i stugan i Ryssbält, den improviserade jazzen flödar i rummet.

tisdag, oktober 18, 2011

Ta ställning...mot något.


Ser ni den stora blå skylten som hänger där i taket. Det är IOGT-NTO som uppmanar oss att Ta ställning! Det framgår inte vilket område som avses men det går ju att förutsätta att det har något med alkohol att göra, med tanke på vilken förening det är som kostat på den blå skylten. Vi får väl också förutsätta att vi ska ta ställning mot alkohol, med tanke på vilken förening det är som satt upp den blå skylten.

Jag stod ett tag vid ringen där i centralhallen i Stockholm och tittade på alla människor som satt där och väntade på något. Med tanke på vilken lokal som det handlar om så får vi väl förutsätta att det är tåg som folk väntar på. Men någon enstaka kanske väntar på en kamrat, vän eller make. Det vet jag ingenting om.

Klart är att jag såg ingen som stod och tittade på skylten. Förutom jag då, naturligtvis. Jag försökte på alla vis bli inspirerad att ta ställning, men kände inte direkt varken vilja eller beslutsamhet i någon riktning, varken att avstå från alkohol eller att minska min konsumtion. Istället kom jag osökt att tänka på goda viner, öl och barer som Bishop Arms.

Jag funderade en stund om jag skulle kontakta IOGT-NTO och säga att skylten fungerade inte riktigt på mig, trots att jag kanske var den ende som tittade på den. Snarare fick den mig lite mer sugen på ett vinglas i gott sällskap. Kanske skulle jag föreslå en lite mer vågat formulering så att den uppmärksammades lite mer: "Ta ställning mot något!"Eller varför inte:"Ta ställning, nu eller aldrig!"

Men att nämna ordet alkohol, det skulle naturligtvis vara att gå alldeles för långt!

måndag, oktober 17, 2011

Många ville att Juholt skulle avgå

Tomas Bodström skriver idag i Aftonbladet att han varnat för att det fanns risk att välja Håkan Juholt till partiordförande eftersom han kom från en av två stridande falanger inom partiet. I samband med tillträdet petades samtidigt såväl rutinerade krafter som yngre framtids­löften. Detta väckte ont blod hos många andra socialdemokrater och det fanns vissa som bara väntade på en chans att få ge sig på den nye partiordföranden.
 

När Håkan Juholt nu hudflängs i media är det framför allt socialdemokrater som matar media med uppgifte
r – vissa korrekta, andra direkt felaktiga. Att det är ett förräderi inom det egna partiet som ligger ­bakom en affär gör det mycket värre, skriver Boström. 


Programmet Medierna på P1
intervjuade Aftonbladets chefredaktör Jan Helin i lördags. När reporten väntar på honom råkar han höra ett samtal mellan Helin och en kollega, där de är överens om Juholt "förhoppningvis avgår i dag". Lyssna på Jan Helins slingande svar här. 





Andra bloggare om , ,

fredag, oktober 14, 2011

Det är Aftonbladet som fuskat!

Det är helt fantastiskt. Aftonbladet sätter igång ett enorm mediadrev mot Juholt och påstår att han fuskat och lurat till sig fullt hyresbidrag trots att han är sammanboende.  Han har brutit mot reglerna och i flera dagar pågår en debatt där anonyma källor påstår att han känt till reglerna i flera år men ändå "ansökt" om fullt bidrag. Juholt gör en pudel, går ut och säger att han gjort fel och att reglerna är "glasklara" därför betalar han tillbaka det han fått för mycket.

Alla tidningar och tv-program hänger på; Expressen, DN, Kuriren. S.k "rakryggade" socialdemokrater går ut och kritiserar hans handlande och vissa kräver hans avgång. Han polisanmäls och en förundersökning sätts igång.

Hela svenska folket vänds mot en man, och svarta rubriker kallar honom fuskare och bedragare.

Och så plötsligt skriver bloggaren Viktor Tullgren på sin blogg att Aftonbladet har byggt hela sitt scope på en lögn. Det finns inga regler kring sammanboende andel av hyreskostnaden. I den blankett som man skall fylla i står det; Min hyra är för närvarande:.... och Juholt har fyllt i det helt sanningsenligt. Dessutom har han bifogat hyreskontraktet där det står att han delar på lägenheten med sin sambo. Riksdagens förvaltning har fått helt riktiga uppgifter och det har inte förekommit något fusk över huvudtaget. Problemet har varit att det inte funnits några klara regler.

Det är i och för sig helt fel att riksdagsmän både har förmåner och höga löner men det är en helt annat sak. Här har en man hängts ut som bedragare och fuskare helt utan grund.

Men det intressanta är att journalister har ett sådant enormt flockbeteende att ingen kollar upp basala fakta utan alla hänger på drevet utan att själva tänka eller reflektera. Var har den "fria" pressen tagit vägen? Och riktigt otrevligt blir det om det är så att Aftonbladet utnyttjats av krafter inom socialdemokratin för att fälla sin ordförande. Det anser Dan Josefsson, som verkar vara den enda journalisten som går sin egen väg och genomskådat kuppförsöket mot Juholt.

Idag har jag förstått den betydelse som en bloggare kan ha. En människa kan med fakta dra undan benen på den stora draken Aftonbladet så att chefredaktören Helin stammar i radio. Han vet att han gjort fel men han erkänner det inte. För han vet att en mediaperson aldrig behöver göra en pudel, de slutar bara att skriva om det och låtsas som ingenting hänt. Ingen annan media kommer att kritisera dem, de är alltid skyddade.

Det är därför gammelmedia kommer att gå i graven. De är inte fria längre. Och rubrikerna i Aftonbladet denna vecka är större och svartare och betydligt värre än i de värsta kommentatorsfälten på nätet; fulla av hat.

*********

Andra bloggare om ,

tisdag, oktober 11, 2011

Bibliotecia

Min son Anders har många järn i elden, som det heter. Nu har han gjort ett radioprogram, Bibliotecia, som sändes i P3 i söndags.

Bibliotecia handlar om ett privatiserat bibliotek, där det är viktigt att kunderna kan "använda" böckerna för olika syften, och naturligtvis betala för det. Det är en härlig drift bl.a med självhjälpsböcker, privatiseringar och oärlig marknadsföring.

För mig påminner programmet om Lasse O Månssons absurda humor från 60-talet.Det är underfundigt och med många bottnar. Här får vi höra om sociala självmord (att gå ur Facebook!) och kvinnan som vill träffa den rätte, som är någon i jaktlaget.

Lyssna här!

tisdag, oktober 04, 2011

Det luktar fabriken

Husum, där jag växte upp domineras av pappersmassafabriken. Den ligger mitt i samhället och i stort sett alla jobbar där. Det är en sulfatfabrik, den sprider alltså den karaktäristiska skitlukten som man också kan känna när man kör förbi t.ex. Piteå. Men på den tiden, 50 år sedan, då fanns ingen som helst rening så lukten var utomordentligt stark. Allt luktade sulfat. Husen, människorna, djuren, källarna, verktygen, lakanen, möblerna, kläderna, ja, allt luktade "fabriken".

Men den lukten kände inte vi som bodde där. Ni vet, ungefär som familjelukter, alla andra känner den men man känner inte sin egen. Visserligen, om man åkte bort ett längre tag på semester eller så, då kanske man kunde känna husumlukten när man återvände, men det fick jag aldrig uppleva. Vi åkte nämligen aldrig på semester.

När min mor tvättade lakanen, så kunde jag känna att det doftade annorlunda, av tvättmedlet. Hette det Via? Sedan hängde hon ut dem för att torka på tvättlinan, och där föll fabriksröken ner på dem igen och de återtog sin trygga doft, husumlukten. Ibland föll också sot så att de blev helt svarta, men det tillhörde ändå undantagen.

Konstigt nog, trots att allt och alla var inpyrda av fabrikslukten, så hade alla familjer ändå sin karaktäristiska egenlukt. Den doft som man känner så fort man kliver in i hallen hos en annan familj. Den finns där alltid, oberoende om det är nystädat eller dammigt. En familjelukt består väl av alla familjemedlemmars kollektiva DNA, och varje familj har sin egen blandning. Det är rätt obehagligt att tänka på att alla som besöker våran familj känner vår speciella familjelukt, men inte vi som bor här.

I och för sig, så är det med mycket. Att man är blind för sitt eget sätt att handla medan alla andra vet hur man beter sig. Det gäller både lukter och personligheter.

Hela min uppväxt var jag tät i näsan. Röken från fabriksskorstenen innehöll inte bara dålig lukt utan också andra kemikalier och gaser. Alla Husumbor var tät i näsan och näsdukstätheten var en av de högsta i landet. Det var som att leva med ständig syrebrist, snoren rann och man var glad om varje fall en näsborre hade ett litet lufthål.

Nu i vuxen ålder kan jag fortfarande förundra mig över att jag kan dra in luft i näsan utan större motstånd, och jag behöver inte inleda varje morgon med en omfattande snytrutin. Jag har överhuvudtaget ingen näsduk i fickan längre.

söndag, oktober 02, 2011

Se nu hur det blev!


Ett löv som lämnat sin björk och av vinden och regnet tryckts fast vid vårt köksfönster. Det känns som om det vore jag! Som ett offer för regnperioden som vi befunnit oss i över en månad. Och jag är säker på att det är straffet för att vi hade en fin sommar, Luleå vann solligan och vi var stolta över det, somliga skröt om det, utan att ta hänsyn till förhävandets konsekvenser.

Det fanns ingen Noak som i somras byggde en ark på Mjölkuddsberget, och förebådade det som komma skulle. Det borde han ha gjort. Han borde ha stått där och sagt, förhäv Er icke!

Då kanske man hade varit lite mer ödmjuk i somras, och om någon sagt att det är fint väder, så skulle man ha sagt - ja, NU ja, men vänta bara! Vi borde ha följt den typiska norrbottniska attityden som vi odlat i så många hundra år, den pessimistiska. För den är det enda som kan fungera här uppe i denna gudsförgätna plats.

Men nu får vi vad vi tål. Vi kommer alla att tryckas ner i de blötmyrar som nu breder ut sig över hela vårt län. Vattnet kommer att fylla alla djupa diken, och när kylan kommer så fryser det en tjäle som blir djupare än i mannaminne. Och vintern kommer att bli den kallaste på hundra år. Och så vidare.

Jag tror att vi alla har ett personligt väder. Vi rår för vårt väder. Det gäller att sköta sig, inte skryta och tro sig vara någon speciell, för då är det bara att köpa ett bra paraply, och riktiga gummistövlar.

Den där jävla solligan. Varför skulle vi gå och vinna den för! Nästa år måste vi hålla oss lite mer anonyma, lite mer i mitten. Norrbotten ska inte utmärka sig, i varje fall inte när det gäller positiva framgångar.

Nästa sommar får vi be Kallax att fuska med apparaterna. Skriv ner antalet timmar! För det här orkar vi inte med. Jag och lövet på vårt fönster.

torsdag, september 22, 2011

Besiktningstips

Igår kom jag på att jag ska besikta bilen på fredag. Två dagar innan alltså. Så jag for till Mekonomen och köpte lampor, det var två som var trasiga. Jag bytte dem men när jag skulle åka hem igen kom jag på att jag inte hade någon handbroms, den har inte fungerat det senaste halvåret. Och nu var det för sent att lämna in till reparation.

En handbroms har en slags mekanism som spänner den, ju mer man använder den. Så jag tänkte, jag prövar och så körde jag hundra meter och tvärdrog in handbromsen med fullt utslag, och det hände ingenting. Men efter tre, fyra gångers upprepning kunde jag märka en viss inbromsning. Så jag fortsatte hela vägen hem till Porsön, körde hundra meter och drog i handbromsen, lossade den och körde vidare ytterligare hundra meter för att igen dra i handbromsen, om och om igen. Det var tur att det inte var rusningstrafik.

När jag kom fram till Porsösundet, och våran nuvarande grusväg, fungerade bromsen perfekt! Tvärnit direkt.

Jag gillar sådana fel som man kan laga själv.

På väg till besiktningen brukar jag hålla ner fotbromsen litegrann samtidigt som jag kör. På så sätt slipar jag till alla bromsar så att de tar jämt överallt, och rost på skivorna försvinner. Och sedan kör jag bilen länge på tomgång så att koldioxidvärderna ska blir bättre när motorn är riktigt varm.

Tyvärr har jag en varning som lyser rött på instrumentbrädan. Den betyder att det är fel på airbagen. Och det får man inte ha, så det finns risk att jag får en anmärkning. Men jag har i kväll kommit på att ta en svart tejp och tejpa på glaset, så att varningslampan inte syns. Hoppas att det kommer att fungera, att de inte lägger märke till tejpbiten.

Om man har många fel på bilen är det bättre att bara köra den till besiktningen, det kostar 300 kronor. Då får man vet vad man måste laga. För om man istället lämnar in bilen till en verkstad kostar det 1000 kronor bara för en enkel felsökning.

Sedan om man bara vill ha anmärkningar i form av ettor, inte de hemska tvåorna så får man vara lite knepig. Här i norrbotten är det bra att lägga in ett fiskespö i bilen, då blir besiktningsmannen oftast intresserad och vi kan prata fiskehistorier tillsammans, skratta och drömma oss bort från den hemska vardagen ut till en porlande bäck. Efter ett sådant samtal blir det bara ettor.

Men det behöver inte vara fiskespön, det kan också vara ett klickgolv i ekparkett, en stor burk Falurött, en skruvdragare eller tio paket vita kakelplattor. Särskilt nu på hösten när alla har renoverat hela sommaren kan det hjälpa upp bedömningen av bilen mot ett positivt håll.

Om du har en riktigt dålig bil, med stora rostskador som inte går att dölja med sprayfärg, hjälper det varken med fiskespön eller ekparkett. Då är det bara att ta till det sista, och bästa knepet: frun får åka. Gärna klädd lite utmanande men samtidigt med en slags hjälplös touch: jag-vill-bli-omhändertagen - looken. Det finns ingen kvinna som inte vet vad jag menar.

måndag, september 19, 2011

Plånboken i centrum

Inom äldreomsorgen så kallas de äldre för kunder. Följaktligen är kommunen en affär som säljer tjänster. Men konstigt nog, ju fler kunderna blir desto sämre går affären!

Ja, tänk vad ett lite ord - kund - kan dölja verkligheten!

Jag förstår varför man bestämde sig för att använda kundbegreppet. Man tänkte sig att inom privata näringslivet är "kunden alltid i centrum", och därför, om man betraktar alla äldre för kunder så blir det både bättre effektivitet och bemötande.

Men det bygger på en missuppfattning. Det är inte kunden som är i centrum inom det privata näringslivet utan det är själva affären, eller snarare, affärsinnehavarens egen plånbok! Det där märker man om man går på en affär som t.ex. Elgiganten. De vill sälja speciella platttv-apparater till mig, som de köpt in i stora mängder, och de är egentligen inte intresserad av vad just jag vill ha. Om det vore så behövdes inte all reklam.

Och om Ingvar Kamprad satte kunderna i centrum skulle han inte undanhålla 100 miljarder från skatt, utan gladeligen betalat den skatt som kunde gå till våra äldre kunder, de som behöver vård och omsorg.

Precis som inom skolan är äldreomsorgen på väg att privatiseras, och kundbegreppet har berett marken. Privatskolorna har naturligtvis börjat med reklam, för att sälja något som vi inte har behov av, precis om Elgiganten. Snart är det äldreomsorgens tur att försöka få fler och fler kunder.

Men ju fler kunder de privata utförarna får, ännu sämre går det för själva affären, det vill säga kommunen. Och det beror på att det är de privata utförarna som ska göra vinsten på hela denna transaktion, inte själva affären, det vill säga kommunen, ej heller kunderna, det vill säga de äldre, ej heller skattebetalarna, det vill säga medborgarna.

söndag, september 18, 2011

Flyktbeteenden


Det var länge sedan jag tog en promenad, trots att jag bloggar om promenader och utflykter. Och när jag ser tillbaka vad jag skrivit om det senaste halvåret är det nog mera tankemässiga utflykter än verkliga.

Att ta bilen och åka till stugan i Ryssbält, vilket jag gör varje helg, kan man nog knappast kalla en utflykt. En utflykt bör nog innehålla någon slags flykt från vardagen, till ett annat ställe, där man ser något nytt och spännande; det kan till exempel vara ett gammalt kulturhus, en kvarn eller en stor fors. Där utflyktar man sig en stund och dricker sedan medhaft kaffe med smörgås.

Stugan är inget utflyktsställe. Det är snarare en tillflyktsort. Dit man kan åka regelbundet, inte för att finna någonting nytt och spännande, utan för att finna sig själv. Och jag själv är sannerligen ingenting nytt och spännande, utan samma gamla vanliga visa: oro, tankar om egna brister och rädslor för det som komma skall. Ja, det är kanske det som är den stora skillnaden; att göra en utflykt är ett försök att komma ifrån sig själv medan att uppsöka en tillflyktsort mera handlar om att upptäcka det man redan har, inom sig.

En tillflyktsort är synonymt med fristad, det vill säga ett ställe där man kan känna sig fri, uppleva frid. Och vägen dit är nog inåt, att möta de känslor av skörhet och brister som vi bär på, men som vi gärna stressar förbi. Vi möter dem nog helst i närheten av naturen, där skogen, havet eller älven helar oss sakta men osäkert.

Promenaden kan fylla samma syfte, ett återfinnande av något genuint som kan kallas frid. Men då får  man nog försöka undvika tankeflykten.

måndag, september 12, 2011

Smörupproret

Plötsligt är smöret slut i affärerna och mejerierna har svårt att hinna med att producera. Likadant är det med den feta grädden där hyllorna gapar tomma. Det pågår en revolution i Sverige som liknar den nordafrikanska, och det är vi vanliga människorna som står bakom den. Folk tar saken i egna händer och vägrar att följa makten och den vetenskapliga expertisen.

Vetenskapsmän, dietister och läkare hävdar att diabetiker ska äta kolhydrater, lite kalorier och undvika fett. Så har man påstått i 30 år, vilket inneburit att diabetesen bara ökat i samhället, samtidigt som fetman breder ut sig. Och allt ska sedan lösas med mediciner från läkemedelsbolag som står bakom de dyra studier som allt grundar sig på.

I kvällens Vetenskapens värld framkommer med all tydlighet, att det finns ett mycket svagt stöd för dagens kostråd. Samtidigt blir det fler och fler personer som bevisligen går ner i vikt och får sluta med insulin efter att ha gått över till Lchf, dvs lite kolhydrater och mycket fett. Och det finns inget stöd för att den feta kosten skulle ge farliga blodfetter, för även om de kan öka, så ökar även det goda kolestrolet.

Under tiden sitter de gamla härskarna kvar på sina troner, de som byggt sina vetenskapliga karriärer på kolhydraterna, brödet, grynet, pastan och lightprodukterna. Men deras bastioner blir mer och mer inringade och deras flyktvägar allt snävare och snävare. Snart är det bara öknen kvar.

I programmet medverkar en kvinna som vägde över hundra kilo och hade svår diabetes och orkade ingenting. Precis som i nordafrika använde hon sig av internet, kollade upp amerikanska studier om diabetes och upptäckte fettkosten. Hon började äta den och gick ner till normalvikt och kunde visa extrem positiv förändring på blodsockret. Hon är nu frisk, välmående och har god kondition.

Det är bara en tidsfråga innan regimen faller. När folket reser sig med internets hjälp, då kan ingen hindra kraften. Livsmedelsverket kommer snart att tvingas backa. Undrar om inte kostexperterna redan är på väg mot Niger.

Men skulle inte folket kunna göra revolution på flera sätt?
Vägra privatiseringar inom vård och omsorg.
Störta hela pensionssystemet och ta tillbaka våra pengar från börsmäklarna.
Se bostäder som en social rättighet - igen.

tisdag, september 06, 2011

Japaner

Japaner är ett märkligt folk. De är  absolut inte känslomässiga eller spontana, de lever enkelt och bugar även om de blir utskällda. De tar aldrig i varann och kan sitta tysta hur länge som helst. De är också väldigt noga med sånt som andra ofta bara gör i förbifarten som t.ex att dricka en kopp te. Det finns tusenåriga traditioner kring hur man ska tillaga och dricka teet på det mest ultimata sättet. Och det tar flera timmar innan man fått i sig en kopp på det rätta sättet.

Samtidigt som de avsätter timmar på att bara sitta still och dricka te så jobbar de som attan på sitt jobb. De stressar ihjäl sig, och jag tror att det finns något som heter plötslig vuxendöd, när de bara faller ihop på gatan och tvärdör. Hela samhället är en extrem blandning mellan gamla, levande traditioner och ett tekniskt avancerad supermodernitet. Och där emellan finns människorna.

Japaner är ett mysterium och det har jag tyckt länge. Just nu är jag inne i en Murakami-period och slukar hans böcker en efter en. I boken "Vad jag pratar om när jag pratar om löpning" beskriver han sig själv, en slags självbiografi mot fonden av sitt ständiga deltagande i allehanda maratontävlingar.  Det var i den boken som jag började känna igen mig i det han berättade om sig själv. En förkärlek för upprepningar och dagliga rutiner. Alltid lägga sig kl 10.00 och sova till 06.00. Enkelhet i livsföringen, och fokusering på projekt. Beskrivningar av behovet att springa (även om det för mig handlar om promenader). På punkt efter punkt känner jag ett slags släktskap; behovet av att vara ifred, ointresse för ständiga sociala kontakter.

Med hjälp av Murakami har jag börjat förstå att i mig finns en inneboende japan. En person som inte klagar på dålig service på restauranger, som aldrig gör något överilat eller beter sig aggressivt. Som gärna mediterar men som kan arbeta fort när det behövs.

När jag började få dessa tankar om mig själv, om mitt kynnes släktskap till det japanska, började jag läsa hans senast bok 1Q84. Det är en bok som handlar om två personer, en man och en kvinna, och där varannat kapitel handlar om mannen och varannat om kvinnan. De har först inget med varandra att göra, man kan uppleva det som två helt olika berättelser, men ju längre man läser desto fler trådar spinns ihop och tvinnar ihop de två historierna. Allt har ett nästan övernaturligt samband och man dras sakta men säkert in i en ny värld där saker och ting ständigt får nya betydelser.

Jag blev mycket förvånad när jag upptäckte att en av huvudberättelserna i boken handlar om en verksamhet för våldsutsatta kvinnor, ett skyddat boende. Det påminner om det jag själv hållit på med det senaste halvåret här i Luleå, att starta en verksamhet för våldsutsatta kvinnor och barn. Det är ett märkligt samband men det har naturligtvis ingen annan betydelse än att slumpen spelat ett spratt, även om det skett på ett rätt uppseendeväckande sätt.

Men verksamheten i boken skiljer sig avsevärt i ett avseende. De nöjer sig inte bara med att skydda kvinnorna från de våldsutövande männen, utan de ser också till att männen försvinner för gott. På ett genialiskt sätt mördas de utan att det går att upptäcka någon åverkan på kroppen. Det ser ut som de dött av en plötslig hjärtattack.

Det kanske är därför det är så vanligt med plötslig vuxendöd i Japan. Man tror att det beror på stress men det är egentligen något helt annat, att någon röjer dem ur vägen.

Det är en märklig värld vi lever i. I varje fall är den det för oss japaner.

söndag, september 04, 2011

Bitterheten

Jag kom att tänka på depressiva människor, de som ser mörkt på tillvaron och är nedstämda till sinnet. Det  är ju rätt vanligt tillstånd hos många av oss, ibland tillfälligt, ibland under längre tider. Och det är skillnad på en deprimerad och bitter människa. En bitter människa är en som är deprimerad men som lägger skulden för sitt tillstånd på omgivningen, andra omständigheter eller andra människor. Den bittre är den drabbade människan medan den deprimerade skyller endast sig själv.

Vanligtvis när folk möter deprimerade människor så vill man uppmuntra, försöka lätta upp stämningen och visa på att det finns mycket att glädja sig åt. Tänk på allt bra som du har! Barnen, en trevlig partner och ett bra jobb.....se det positiva i ditt liv! Men det är dömt att misslyckas. Att uppmuntra en depressiv person är detsamma som att inte bekräfta honom eller henne, och det leder bara till en förstärkning av dennes negativa syn på sig själv.

Om man vill hjälpa en deprimerad människa måste man istället bekräfta den personens upplevelse av livets negativa sidor, tröstlösheten, känsla av hopplöshet och oron för framtiden. För det är först när någon vågar gå in i det mörka och finnas där tillsammans, som en förändring är möjlig. Att våga sitta med en deprimerad människa, utan att försöka skydda sig själv genom tröstande ord eller glada tillrop, är därför det enda som krävs.

Men när man möter den bittre och känner den underliggande aggressiviteten är det lätt att själv känna irritation. Vilken gnällspik, som bara ser sig själv som offer och som skyller på alla andra! Bittra människor drar därför på sig mycket ilska och negativitet från omgivningen, och får ständigt ny bekräftelse på att deras syn på tillvaron är riktig. De lever verkligen i en ond spiral.

Därför är det betydligt svårare att möta en bitter människa. Den bittre ser sig själv som oskyldig och det finns därför inget behov av egen förändring, bollen ligger alltid hos andra. Det gör det utomordentligt svårt att sitta med en sådan människa.

torsdag, september 01, 2011

Hissen

Jag lyssnar ibland på Ring P1 och dit ringer många och ondgör sig över mångfalden i samhället, de klagar på invandrare och skyller dem för allehanda problem. Det verkar som om de helst skulle vilja behålla Sverige som ett slags Skansen-reservat med Carl Larsson på väggarna, och där det bara ryms en berättelse om landet.

Jag blev därför väldigt glad över en dokumentär som nu ligger på Svtplay och som heter Hissen. Det var Jimmy som uppmärksammade mig på denna underbara film. En filmare har ställt sig i hissen med sin kamera i ett engelskt höghus, och sedan filmar han alla som bor i huset och som dagligen åker upp eller ned. Under filmens gång skapas en kontakt genom att filmaren ställer frågor till personerna i hissen; vad drömde du om i natt? är du religiös? vad tänker du på idag? Med dessa enkla och samtidigt djupa frågor börjar människorna att berätta, sin unika och personliga historia.

Och det är alla typer av människor, olika etniska grupper, svarta och vita, unga och gamla, sjuka och friska. Det är otroligt starkt och jag blir upptagen av den fantastiska mångfalden som ryms bara i ett enda hus, i en enda hiss, i en av världens städer. Den alkoholiserade mannen som berättar om sitt bästa barndomsminne, att han en gång såg en kungsörn. Mannen som blev psykiskt sjuk när båda föräldrarna dog inom två månaders tid. Eller mannen som hela tiden kommer in och bjuder på mat av olika sorter.

Det hela är otroligt rörande och jag känner den enorma kraften i människans mångfald och betydelsen av att vi är olika. Och att det är synd att det vanligtvis är helt tyst i hissar och därför ofta spirar en rädsla mellan människor, bara för att vi inte tar kontakt utan bara ser till varandras yttre. Vi upptäcker därför sällan Ekelöfs mest kloka ord, att det som är botten i dig, är också botten i andra.

måndag, augusti 29, 2011

Händelser i hemmet

Jag hade en gång en fru. Men så skaffade hon en Iphone och sedan dess är vi särbo fast vi fortfarande lever ihop i samma hus. Hon står på olika ställen i huset med telefonen, ibland här, ibland där, med sitt pekfinger tryckande på skärmen. Hon har vita sladdar i öronen, ser lite ut som ett fornordisk gudinna med tentakler hängande från huvudet, och ibland skrattar hon omotiverat. Vad är det frågan om, brukar jag tänka men jag säger ingenting.

Ibland vaknar jag mitt i natten av att det lyser i sovrummet ett konstigt sken, och jag kan först bli rädd och tänka att en kulblixt har tagit sig in genom det öppna fönstret och nu svävar över oss och snart kommer att utplåna resterna av vår familj, innan jag kommer till sans och ser att min fru ligger i sängen och ser på svtplay. Ett naturprogram om elefanter som går omkring på savannen och bilden har högre upplösningen än vår tjocktv i vardagsrummet. Ibland är det tigrar och lejon, ibland undervattensfilmer med exotiska fiskar i rött och orange. Jag vänder mig om i sängen, blundar och somnar om.

De senaste dagarna har hon spelat ett spel med sönerna, det heter något på F men är egentligen alfapet. Hon lägger ett ord och så kanske Anders lägger ett ord i Göteborg, Jonas ett i Stockholm och Lars ett här hemma i Luleå. En kväll låg Lars på soffan och lade ord och så ropade han till henne, hon med Iphonen, som satt i köket: din tur!

När vi åkte bil från stugan i söndags så var det hon som körde. Det är ju hennes bil så det är naturligt. Innan vi for iväg så kopplade hon in de vita kablarna och la telefonen i det fack som finns mellan stolarna. Strax före Töre, på efyran, så plingade det i telefonen. Det var inte någon som ringde, kanske en påminnelse eller så var det någon som lade ett ord i Göteborg, Stockholm eller i Luleå. Och så tog hon upp telefonen för att titta på skärmen och bilen vinglade till och jag var tvungen att säga till, att jag trodde att det kunde vara bra att vila sig från phonen i varje fall under bilkörning. Tydligen var det ett larm av något slag, en påminnelse. Vad den påminde om frågade jag aldrig.

Idag läste jag om iphone-rynkan i Aftonbladet. Sedan någon gång i vintras har antalet människor som har ganska grova linjer mellan ögonen ökat dramatiskt. När man tittar på något litet så veckar de flesta området mellan ögonen och sitter man fyra fem timmar per dag så blir det lätt en kronisk rynka. Men det finns hjälp att få, man kan till exempel försöka att tänka på att hålla pannan så slät som möjligt. Men då kanske det blir svårt att koncentrera sig på elefanterna.

Nu när jag skrivit det här så vet alla att jag egentligen är avundsjuk. Jag har ingen iphone och kan inte se tv på nätterna, spela alfapet med sönerna eller lyssna på sommarens alla sommar på podradio. Lars brukar fråga, när jag också ska skaffa en. Och jag vet inte vad jag ska svara, helst skulle jag säga i morgon men jag kan ju inte erkänna det, bara så där rakt av. Men tack vare Aftonbladet har jag nu fått ett nytt svepskäl - jag måste tänka på mitt utseende, vem vill ha en rynka mellan ögonen!


torsdag, augusti 25, 2011

Nazister och rotfyllningar

När jag var mellan tio och sexton år hade jag många hål i tänderna. I vår familj levde vi på mjöl och sockermat och tandborstning var inte särskilt viktigt i en arbetarfamilj på den tiden. På folktandvården jobbade en tandläkare som härstammade från Tyskland, och som kommit till Sverige efter kriget. Vi barn var övertygade om att han hade jobbat med tortyr i koncentrationslägren, men att han lyckades komma undan och fly i sista stund och nu bedrev ungefär samma verksamhet i Husum.

Av någon anledning lagade han inte mindre hål utan bestämde sig alltid för att rotfylla direkt. Han litade tydligen mer på kvicksilvermaterialets motståndskraft än den naturliga emaljen. En av hans specialiteter var att utföra dessa rotfyllningar helt utan bedövningar och mänsklig empati. Det enda ord som han uttalade, förutom små karaktäristiska harklingar, var  "Gaapa" eller "Gaapa stoort", med samma tyska brytning som alla nazister sedan dess haft i allehanda undermåliga krigsfilmer.

Jag kom att tänka på detta barndomsminne i veckan när jag varit i Ryssbält för att spika panel på den nya sovstugan. När man spikar panel står man på en stege, håller fast sig med vänster hand och spikar med hammaren i höger hand. Det är då väldigt praktiskt att sätta några spikar i munnen, istället för att varje gång hämta upp en ny spik från fickan. Men spikarna är galvaniserade och tillsammans med allt kvicksilver som jag har i tänderna uppstår ett slags galvaniskt element i munnen, där saliven fungerar som elektrolyt. Munnen blir helt enkelt ett batteri när jonerna börjar strömma från tänderna till spiken, och den elektriska strömmen, okänt hur många volt, känner jag som en pirrning i gommen. Det är svårt att beskriva känslan av att förvandlas till ett batteri, men jag kan säga att det på nåt sätt liknar den pirrning  som kan uppstå i magtrakten vid plötslig förälskelse eller stark nervositet.

Det är konstigt med livet. Det som hände i ungdomen kommer ofta tillbaka i någon form, om det inte är riktigt sanerat. Kvicksilvret som finns där är stabilt och kommer att följa mig resten av livet, det såg den tyske tandläkaren till. Precis som Kamprad, en annan nazist, som inte heller verkar ha sanerat munnen från sin ungdom utan fortsätter att upprepa att Engdahl var en stor människa. Frågan är om det bara sitter i munnen eller om det fortfarande är hans grundläggande åsikt.

*********

Andra bloggare om

fredag, augusti 19, 2011

Motgång blir framgång med tiden.

Hur tar man en motgång? Ska man bli upprörd, känna ilska, oro och förtvivlan?  "Jag drabbas då alltid av elände och det är typiskt! just jag! naturligtvis med min otur! "

Motgången får ens självkänsla att krypa ner till nollstrecket samtidigt som man ser alla andra lyckliga människor runt sig, som alltid verkar åka omkring på en räkmacka. Och när humöret är i botten och självförebråelserna står som spön i backen, då blir man naturligtvis en måltavla för nya motgångar och svårigheter. Att tveka och misströsta om sin egen förmåga är som en sockerbit som lockar till sig nya motgångar.

Jag anser att det är bättre att sätta in motgången i ett större sammanhang. Att se den som något som har hänt nu men som under ett längre tidsperspektiv inte ens behöver vara en motgång, utan snarare en framgång. Genom att föra in detta längre tidsperspektiv, behöver man inte bli nedslagen och deprimerad, utan kan istället i lugn och ro invänta händelsens verkliga betydelse.

Idag skulle jag äta lunch med Johan och Björn. Tyvärr blev jag försenad och när jag kom till restaurangen hade de redan betalat i kassan, beställ maten och satt sig vid ett bord. Jag hamnade i en lång kö av matgäster vilket gjorde mig ännu mer försenad. Och jag beställde min mat, dagens, det fanns två rätter att välja på.

När jag satte mig vid bordet visade sig att Björn och Johan hade beställt pasta medan jag tagit fläskytterfilé. Deras mat var inte god, så det fanns en chans att min rätt skulle vara godare. Men eftersom att jag satt mig vid ett bord där två personer redan fått sin mat blev det ett missförstånd i köket. Min mat missades och jag väntade och väntade, ingen kom med min tallrik.

Vi pratade om mina motgångar. Först blir jag försenad, hamnar i en lång kö och sedan får jag inte min mat. Varför drabbas just jag av detta idag, när det dessutom regnat hela dagen? Till slut, tvingades jag gå till kassan och säga till, att jag var bortglömd. Tjejen som jobbade där regerade blixtsnabbt, ordnade fram min tallrik, samtidigt som hon gav igen mina 85 kronor som jag betalat. Hon bjöd på maten pga av missödet!

När jag så smakade på min fläskytterfile´var den underbart god, fräsch och helt enligt den Lchf-modell som jag numera följer. Förseningen till restaurangen, i kön, väntan på maten, ja, allt vändes till sin motsats, en väldigt framgång: en gratis och mycket god lunch!

Ponera att jag drabbats av ilska och frustration över att ha blivit bortglömd och jag med bultande hjärta och rödbrusigt ansikte gått till personalen och med hög röst klagat på dem, vad hade då hänt? Troligtvis hade jag inte fått igen pengarna och maten hade inte smakat gott pga av min överaktiverade magsyra.

För alltid in tidsaspekten i motgången. Det tjänar man på.  De flesta personer med en framgångsrik karriär inom musik, film eller litteratur, har många motgångar och fiaskon som kantat vägen fram fram till det slutliga genombrottet. Det är h u r man tar motgångar och misslyckanden, som avgör om man kan nå framgång inom ett område.



torsdag, augusti 18, 2011

Första klass och rädslan

Det har regnat hela dagen, till och med katten ligger inne. Det är Klass 1-varning i Norra Norrland idag. Jag vet inte riktigt vad det betyder, vad varningen är till för egentligen. Vad ska jag göra när jag får den varningen på radio, klass 1? Jag förstår ju att det kommer att regna väldigt, väldigt mycket, så dum är jag inte. Men hur ska jag förbereda mig inför det hemska som kan hända?

Jag har regnkläder och stövlar, där är jag väl utrustad. Plåttaket på huset har sina skavanker, det är mer än 30 år gammalt nu, och det finns säkert glipor som behöver täppas till, men i stort sett klarar det nog en eller två dagars hällregn. Hoppas jag.

Kommer att tänka på mina föräldrars främsta uppfostringstaktik när jag var liten: skämseltaktiken.  Tydligen hade föräldrar inte så mycket tid att vara med sina barn på 50-60 talet utan vi barn släpptes ut i princip vind för våg. Vi for omkring i grupper och gjorde farliga saker som att klättra i höga träd, bygga flottar och åka ut på havet eller elda torrt gräs och sätta igång skogsbränder. För att vi skulle ha någon liten chans att överleva så skrämdes alla barn tidigt för det som var farligt: vatten, bryggor, källare och mörker. Å-gubben låg under bryggorna och väntade på barn som han sedan drog ner och dränkte. Källar-gubben fanns nedanför källartrappen så  man vågade inte gå ner där ensam. I mörkret fanns Spöket som gärna kunde äta upp små barn. Världen blev en farlig plats så man blev försiktig och rädd. Det var denna obestämda rädsla för den yttre världen som planterades i oss som skulle skydda oss från olyckor och dumdristighet, inte tillsyn från föräldrarna.

Det fanns vissa barn som inte blev rädda och där taktiken inte fungerade. Det var säkert barn som hade Adhd men som på den tiden inte hade fått diagnosen. Dessa barn drunknade, körde ihjäl sig på motorcyklar, eller sprängde sig till döds med hemmagjorda fyrverkerier.  Det är säkert förklaringen till att det inte fanns så många Adhd-barn på den tiden, de dog helt enkelt i tidig ålder. Numera är chanserna till överlevnad betydligt bättre, när föräldrarna verkligen har tillsyn och är med sina barn betydligt mer.

Den obestämda känslan av rädsla som jag burit med mig sedan uppväxten finns fortfarande kvar, och aktualiseras av uttrycket Klass 1-varning. Jag kastas tillbaka till första klass i skolan, då jag som 7-åring gick dit för att bevista min första skoldag. Jag var rädd och orolig för att något hemskt kunde hända men jag visste inte vad det var. Eller hur jag skulle förbereda mig.

Hur förbereder man sig för ett häftigt regn? För första skoldagen? För livets motgångar överhuvudtaget? Kanske inte rädsla och oro är bästa metoden. Självförtroende och självkänsla är nog bättre redskap vid en Klass 1-varning. Och det får man av närvarande föräldrar.


tisdag, augusti 09, 2011

Om livsnjutare

Läste om Plura i DN, han fyller 60 år och kallas i artikeln för "livsnjutaren". En annan  person som brukar få samma epitet är Steffo Törnqvist.  Det finns vissa gemensamma drag för dessa s.k livsnjutare; de dricker mycket sprit, äter kopiöst och röker gärna cigarrer och cigaretter. Och kanske lite kokain däremellan. Det är människor som låter lustcentrum få fritt spelrum och som inte sätter gränser för sina omedelbara behov. Sedan odlar de en myt om att de är finsmakare; de dricker fin whisky, gärna dyr och ovanlig, de lagar god mat av riktiga råvaror och provar gärna cigarrer av mycket dyra sorter.

Nykterister däremot, och folk som håller sin kropp i form och undviker giftiga ämnen, äter lagomt och går i naturmaterial, de kallas tråkmånsar. De bejakar inte livets goda som livsnjutarna gör, utan betraktas som avvisande, torra och osociala. De är personer som sätter gränser för sina omedelbara kroppsliga behov och möter tillvaron utvilad och nykter.

Man kan fråga sig vilka som egentligen njuter av själva livet. Den som är nykter, har full uppmärksamhet och kan fokusera på alla sina sinnen, eller den som är halvfull, psykiskt frånvarande och mest upptagen av sig själv. Den som har luktsinnen i behåll och kan känna doften av en blomma eller den som har tonsillerna förstörda av femton cigarrillos.

I helgen har det varit Lulekalaset, Luleås stadsfestival. Här har vi ett liknande fenomen, en slags kommunal livsnjutarfest, där vi förväntas dricka massor av öl och äta kopiösa mängder med mat sent på kvällen, ja, mitt i natten kan man sätta i sig en souvaskebab, eller kanske två när man ändå håller på.  Och så lite musik till, men endast som bakgrund till en rejäl fylla.

Lulekalaset är ett uttryck för en önskan om njuta av livet och sommaren, men det till ett högt pris. Efter varje sådan fest är många oroliga för det tilltagande ungdomsfylleriet. Jag förstår inte hur man tänker där. Lulekalaset handlar ju precis om det, att äta och supa. Varför skulle inte ungdomarna då passa på, de som kanske har svårast med att sätta gränser för sig själv och leva livet med måtta.

Tacka vet jag Musikens makt, Luleås nyktra gratisfestival. Där handlar det om Livets goda; samvaron med andra livsnjutare, känna doften från Gultzauddens gräs och luleälvens vatten, och lyssna på Musiken; den kraft som kan hjälpa alla tråkiga människor att bli passionerade, lyftas upp från vardagens rutiner och göromål, och känna att vi verkligen lever, med alla våra sinnen. Den nyktra människan.

******

Andra bloggare om , ,

onsdag, augusti 03, 2011

Samtal till supporten

Välkommen till IT-supporten. Just nu är det många (ingen) som ringer till oss (och vi sitter och dricker kaffe) så vi ställer dig i kö (så länge). Vi tar emot ditt samtal så fort vi kan (orkar)
------
Vi är fortfortfarande upptagna (med att sitta och fika) men du behåller din plats i kön och vi tar strax (när vi behagar) emot ditt samtal. Du har plats nummer ett i kön (ingen är före dig)
------
Vi är fortfarande upptagna (med att spela dataspel) men du behåller din plats i kön (där du står först) och vi tar strax (när vi spelat färdigt) emot ditt samtal. Du har plats nummer ett i kön (hoppas att du lägger på snart)
-------
Vi är fortfarande upptagna men du behåller din plats i kön (som bara består av dig) och vi tar strax (inte) emot ditt samtal. Du har plats nummer två i kön (känn på den du!)
-------
Vi har telefontid mellan  klockan 09-11 mån till onsdag ojämna veckor och 08-10 tors till fredag jämna veckor, så vi kan tyvärr inte ta ditt samtal nu. Var vänlig och återkom på telefontid eller lämna ett meddelande (som vi kommer att fullständigt skita i !)

måndag, augusti 01, 2011

Listor

Sten, min svåger, han är bra på att skriva listor. Han har alltid en bläckpenna av märket Parker i bröstfickan. Han har alltid skjortor med bröstfickor.

Det är väldigt viktigt att skriva en lista innan man ska åka och handla, så att minnet får det stöd som det behöver för att komma ihåg det som saknas i förråden och som är svårt att erinra sig på plats i affären. Sten har alltid ett vitt papper liggande på köksbordet där saker som behöver inhandlas kan skrivas ner. Så när det blir dags för ett besök till centrala stadens affärskvarter finns alltid en lista färdig att verkställa.

Det kan stå till exempel mjölk, fil och ost på listan. Men även sällan-saker som tejp och häftklammer. Med hjälp av sina listor har Sten alltid tejp, snören och omslagspapper i hemmet. Och clips till plastpåsarna.

Jag är väldigt imponerad av Stens förmåga att med hjälp av listor hålla kontroll på inköpen till hemmet. Själv skriver jag också listor innan jag åker till affären men glömmer dem ofta kvar på köksbordet. Eller så har jag med mig listan men slarvläser den och missar ändå några punkter längst ner. Vitlök. Te. Ett paket glass. Ja, det kan vara vad som helst som jag glömmer.

Ibland funderar jag på att köpa skjortor med bröstfickor, där jag alltid kan ha en penna.

måndag, juni 27, 2011

På väg

På Arlanda äter jag en hamburgare på Max. Den smakar exakt som den brukar smaka i Luleå.

Karin däremot äter på ett annat ställe. Hon vill uppleva nya saker.

Ett par. Två olika förhållningssätt till livet.

onsdag, juni 22, 2011

Vart pengarna går

Uppdrag granskning medförde att de demenssjuka i Piteå fick en betydligt otryggare tillvaro. Så går det när media rycker in. Inte konstigt att regeringen lägger miljoner på sin mediaträning. Enbart socialdepartementet la ut 20 miljoner till kommunikationskonsulter. De pengarna hade kunnat gå till personal inom äldreomsorgen istället.

Men det är därför staten i stort sett alltid klarar sig idag och all skuld hamnar på kommunerna. Regering och departement lägger otroligt mycket pengar på att kontrollera mediabilden, hur saker uppfattas. Tyvärr har inte kommunerna de resurserna. De får sitta där i rutan och svettas medan ministrar och socialstyrelsen helt kommer undan.

måndag, juni 20, 2011

Om den tränande människan

En gång i tiden levde vi i Kalahari, som samlare och jägare. Vi var nomader och levde på det som vi samlade in under dagen, eller de djur som vi kunde fånga och äta upp. Så levde vi i miljoner år och man kan säga, efter att ha läst Lasse Berg, att det är vårt mänskliga grundtillstånd. Det är relativt nyligen i mänsklighetens historia som vi blivit bofasta i och med jordbrukets intåg, och det skedde för mindre än 10 000 år sedan. Det är väl troligt att vår kropp fortfarande är genetiskt konstruerad för att leva på savannen.

Dessa urmänniskor var otroligt smala och lätta i kroppen, de kunde springa långa sträckor och de hade inget överskottsfett. Först i och med jordbruket med dess spannmål och överskott på mat började vårt BMI att stiga i höjden. Och nu behövde man också, för första gången i historien, starka muskler. Om ni ser en jordbrukare så har de grova armar, kraftiga kroppar och de kan lyfta tunga stenar, hålla fast en häst och gräva långa diken genom otillgängliga marker. Och bära timmerstockar på axeln för att timra stora hus. Det var först  i och med jordbruket som man behövde muskler, det var helt onödigt så länge vi åt det som fanns på marken eller växte i träden.

Nu när de flesta av oss slipper vara jordbrukare, och aldrig behöver lyfta något tungt, då plötslig ska alla träna sina muskler. Nu är det olika träningsföretag som påstår att om man vill bli smal och smärt, räcker det inte att bara äta rätt, utan man måste också träna musklerna. De påstår att om man får större muskler då förbrukar de mycket energi och sedan går man ner i vikt. Jag har aldrig förstått hur det där går ihop. Om man får större muskler så blir man väl egentligen tyngre. Paradoxalt nog. Men därför har företagen tagit fram en speciell våg som inte mäter hur mycket man väger utan fettmängden i kroppen. Så man kan bli tyngre och tyngre men man håller ändå på att gå ner i vikt. Smart affärsidé.

När så folk har tränat i gymmen och fått större muskler, och blivit ännu tyngre så rekommenderas alla att springa, antingen ute på asfalten eller på speciella band. Och det kan ju kännas naturligt eftersom även stenåldersmänniskan kunde springa långa sträckor i samband med jakt. Men på den tiden var en människas kropp smal och tunn, utan stora muskler och bestod nästan bara av senor.  Om vi skulle se en sådan människa idag skulle vi genast ringa efter en anorexisköterska. Numera är i stort sett alla människor över 18 år för tunga för att springa.

Trots att vi genom felaktig kost och träning av muskler på gym har blivit alltför tunga för att springa, så springer folk ändå för att de tror att de är bra motion. Och det går nästan inte att hitta en löpare utan ont i ett knä, fot eller höft. I princip alla får skador förr eller senare.

Ingen borde springa och ingen borde träna musklerna på gym. Men ändå, allt fler lägger ner tusentals kronor varje år på de dyra gymkorten, hur kan det komma sig? Jo, det beror på skuldkänslorna. När en överviktig människa tränat en period och varit "duktig" känns det efter ett tag lite jobbigt. Det ger ju faktiskt nästan inget resultat eftersom det inte går att gå ner i vikt genom att träna musklerna eller att springa, som gymföretagen påstår. Man tappar energin ett tag och uteblir från träningslokalen några veckor, och under tiden känner man sig "dålig" som fuskar med den "nödvändiga" träningen. De flesta som tränar på gym för en ojämn kamp mellan skönhetsideal, bilringar på magen och dåligt samvete.

Den starka skuldkänslan, "jag borde ha varit och tränat igår" skapar en otroligt bra grogrund för företagens marknadsföring. Många är beredda att betala väldigt mycket för ett träningskort; det är ok för den som syndat att det svider i plånboken. Att det är dyrt känns nästan skönt. Som om det vore ett sätt att förhindra att man i fortsättningen också slarvar och uteblir. Vilket man naturligtvis kommer att göra. I den evinnerliga kedjan; missnöje med kroppen - träning - man blir tyngre och får ont i knäna - man smiter från träningen - skuldkänsla - tröstätande - missnöje med kroppen- inköp av nytt årskort för fyra tusen kronor.

söndag, juni 19, 2011

Ny design

Nu har jag bytt design på bloggen. Jag blev less på hur det såg ut. Kände behov av förändring och utveckling i mitt liv. Och eftersom mitt liv numera är digitaliserat så..... ja en ny mall gör att jag känner mig fräsch på nåt sätt. Som ny-duschad.

Nu ska jag torka mig resten av kvällen. Ni får gärna kritisera resultatet av det hela.

Senare samma kväll.....

Nu ångrar jag mig - trots att det nästan är ingen skillnad alls.

Jag är en klassisk tvångsneurotiker.

Varför lät jag inte  allt bara vara som vanligt.

måndag, juni 13, 2011

Ny singel med Mattias Alkberg

Idag släpper Teg Publishing en ny singel med Mattias Alkberg som heter Asterism & Obelisk. Den går att lyssna på i sin helhet Här!

Och den 21 september släpps Mattias Alkbergs nya album Anarkist som inte bara är ett album utan även en bok.

Kreativiteten flödar som vanligt mellan Luleå och Göteborg!