måndag, november 29, 2010

Lyckan är att tänka på det man gör

I en nyligen publicerad studie i Science, ville forskarna Killingsworth och Gilbert ta reda på om vishetslärornas budskap stämmer, som säger att vi är lyckligast när vi gör en sak och samtidigt tänker precis på det vi gör.

Enkel, vardaglig lycka är svåra att studera i labbet, men det finns en metod som kallas ESP, experience sampling. Tanken bakom den är enkel. Man avbryter människor på oförutsägbara mellanrum och frågar dem vad de gör, och vad de tänker på och hur lycklig de känner sig. Om det är många människor med i undersökningen så kan man hitta större mönster och tendenser i mänskligt tänkande och beteende. Man kan hitta samband mellan stunder av lycka och särskilda typer av tankar och handlingar.

För att testa våra inre liv, utvecklades en iPhone app som regelbundet tillfrågade deltagande människor om deras tankar och verksamhet, vid slumpmässiga tidpunkter under dagen. Om försökspersonerna verkligen tänkte på något annat, rapporterade de om dessa tankar var trevliga, neutrala, eller obehagliga. Sedan fick de skatta sin lycka på en skala 1-100.

Forskarna upptäckte att en stor del av våra tankar - nästan hälften - inte är relaterade till vad vi gör. Överraskande nog tenderade tankarna vara någon annanstans, även när vi gjorde vanliga och förmodligen roliga aktiviteter, som att titta på TV eller ha en konversation.

Och studien visade tydligt att vi är lyckligast när vi tänker på vad vi gör. Men om vi istället tänker på annat, så är naturligtvis trevliga alternativ att föredra än att att föreställa oss obehagliga sådana, men det lyckligaste scenariot är ändå att inte föreställa sig något alls. En person som stryker en skjorta och tänker på strykning är lyckligare än en person som stryker och tänker på en solig semester!

Men har det någon betydelse vad vi gör då? Är den som festar hårt och reser världen runt lyckligare än den lugna, tysta typen som stannar hemma och går och lägger sig tidigt? Inte nödvändigtvis. Enligt undersökningen så har det speciella sätt du spenderar din dag inte mycket att göra med om hur lycklig du är. Mental närvaro - matchningen av tanke till handling - är en mycket bättre prediktor av lycka.

Så är det alltså vetenskapligt bevisat! Nu ska jag sammanfatta hela undersökningen i en mening, så håll i er!

Man kan bli lika lycklig genom att ta en promenad i Norrbotten, i 20 graders kyla och i mörker, som att vandra på en varm strand i Grekland, förutsatt att man tänker på att man går i Norrbotten, i 20 graders kyla och i mörker, och inte drömmer sig bort till en varm strand i Grekland!

fredag, november 26, 2010

Kölden är mjuk



Denna november har varit helt fantastiskt, vintern kom tidigt och lade ett vitt snötäcke över allt det gråa och dystra, parkerade ett högtryck som sedan låtit solen skina varje dag nästan hela månaden. Den senaste veckan har en underbar fullmåne tagit nattskiftet sedan solen klivit av sin tjänstgöring. Jag hoppas inte att solen fått för många övertidstimmar så att den måste ta kompledigt över julhelgen.

Många idag pratar hela tiden illa om julen; det är alla fel på den. Den är alltför kommersiell, det skapar stress, den skapar överdrivna förväntningar osv. En del reser till och med utomlands för att slippa hela eländet.

Så bra har vi alltså fått det att även det som är till för att vi ska ha det trevligt och roligt nästan har blivit en plåga. Det pågår nu en negativ kamp vem som gör minst; den som skiter i att baka, låter bli att smycka hemmet med ljusstakar och nya gardiner, inte köper julklappar och äter vanlig mat istället för skinka, dom vinner. Allt skall bort, för att vi skall slippa förberedelserna.

Det gäller inte mig. Jag tycker att man skall äta billigt och dåligt under resten av året så att man verkligen kan slå till och lyxa till sig på julafton med ett överdådigt julbord. Och att man inte köper nåt nytt till hemmet eller till varann under 11 månader för att på julafton fylla golvet under julgranen med massor av julklappar. Och jag tycker att man ska undvika att gå i kyrkan hela året, för det är väldigt tråkigt, men under december kan man gå, då är det fin julmusik och prästerna är lite mildare i tonen och man bjuder på glögg och pepparkakor.

Jag tycker att julklapparna ska var onyttiga, så att man blir väldigt överraskad och glad, och att det är saker som man aldrig själv skulle ha råd med att köpa. Inte vardagsvaror som man behöver, typ långkalsonger, strumpor eller ett paket plastpåsar 3 L. Det köper man ju ändå hela året och vad är det för roligt att öppna ett paket inslaget med fint julpapper och med snören runt omkring och sedan när man förväntansfullt öppnar så är bara, ja, skit. Det är inte så lätt att spela glad och överraskad när man egentligen är riktigt besviken.

Det bästa med julaftonen är naturligtvis innan allt har börjat, det vill säga direkt på morgonen då man äter frukosten tillsammans. Vi brukar duka fint, ta fram löjrom och rullströmming, lägga en stor pepparkaka med namnet på vid varje kopp. Allt bakat och tillverkat av Karin, kvinnan i huset.

Och så har vi en morgonklapp. Den får vara enkel och ska bara göra en sugen på resten av dagen, när de riktiga julklapparna ska öppnas. Jag har de senaste 20 åren fått tidningen Kronblom till morgonklapp och det är skönt att veta att det är just den, för man kan aldrig bli besviken på Kronblom eftersom han aldrig egentligen varit bra, och det vet jag redan innan jag öppnar. En perfekt morgonklapp är den som inte är bra men ändå inte gör en besviken, och som får ens längtan till kvällens julklappsutdelning att dämpas en aning.

Julen är rolig. Och jag tycker att den ska så ska förbli.

måndag, november 22, 2010

Nytt från Studentvägen!

Min bloggranne Ulrika Vallgårda släpper snart sin nya diktbok, som heter "Blommor längs dikesrenen". Boksläpp med glögg och pepparkakor den 5 december kl. 14 på Kvinnobiblioteket i Björkskatans centrum, Luleå.

Läs mer här!

fredag, november 19, 2010

En vecka innan isen



Veckan innan isen lade sig, målade jag en akvarell över havet. Vattnet var kallt och trögflytande. Nu tar det sex månader innan vågorna återvänder igen. Minst.

Här i Luleå har isen lagt en månad tidigare än i fjol och isbrytarna har börjat göra sina första insatser. Det finns redan många tecken på att det blir en rejäl vinter. Hoppas det blir likadant som ifjol, när det blev isbelagt ända ner till Åland. Allt börjar bli som vanligt igen.

*******

Andra bloggare om , ,

torsdag, november 18, 2010

Lön och motivation

"Många chefer verkar vara rädda för att differentiera. De måste våga ge mer pengar till några få och inte smeta ut lika mycket till alla" säger Agneta Jöhnk från Sveriges kommuner och Landsting. Och det är så det har låtit de senaste 20 åren inom kommunerna; det skall vara individuell lönesättning och den som gör ett bra jobb ska ha mera pengar, och det sker genom att andra får lägre påslag. För att bedöma personalen finns manualer med kriterier, där man poängsätter varje persons prestation. Ju högre poäng desto högre lön.

Detta system har växt fram under socialdemokraternas tid, och fackföreningarna har varit de främsta förespråkarna. Ju större lönespridning på ett företag eller avdelning desto bättre är det för produktiviteten och lönebildningen, anser man. Men egentligen är det en nyliberal idé som fått sådant fäste hos oss alla att vi tror att det är sant.

Dagens nyheter skrev i augusti om en vetenskaplig analys av sambandet mellan lön, motivation och andra attityder. Som underlag har man haft lönesättning för sammanlagt närmare 10.000 medarbetare i drygt 700 arbetsgrupper i fem europeiska länder. Det framkom att lön överhuvudtaget inte tycks få medarbetarna på ett företag att engagera sig mer i jobbet eller prestera på topp! Högre lön ökar inte motivationen i varje fall inte för komplexa jobb. Istället motiveras medarbetare av utmaningar, ett stimulerande arbete och de triggas av att lära, bli bättre och att göra ett riktigt bra jobb.

Vad händer då i en arbetsgrupp när några får mycket högre lönepåslag än de andra? Det finns faktiskt mycket forskning om det, men jag tror att den är rätt okänd. För den person som får det högre lönepåslaget så minskar hans/hennes motivation att jobba! Det kan ju låta paradoxalt, men eftersom vi drivs av utmaningar, en önskan om att bli bättre, ger belöningen en känsla av att vi nu nått målet. Det minskar helt enkelt drivkraften. Och självklart så minskar också motivationen hos den som vet att han fått mindre än andra ( vad tjänar det till att jag försöker göra mitt bästa?)

Alltså, en stor lönespridning på ett företag minskar dess produktivitet och personalens motivation, tvärtemot vad alla arbetsgivare och fackföreningar hela tiden försöker slå i oss.

Men vad är det som får oss att känna oss motiverade på arbetet? Jo, det är tre saker: att trivas i arbetsgruppen, att få utmaningar och lära sig nya saker samt att känna att man kan styra sitt eget arbete. Tre enkla grejer.

Naturligtvis har lönen stor betydelse, det är ju ändå för vår försörjning som vi jobbar. Men en gång i tiden ansåg vi att människor med samma jobb skulle ha ungefär samma lön. Vi tänkte i grupper, och vi pratade om solidaritet. Vi hade fackföreningar som stödde oss och vi jobbade tillsammans för allas bästa. Numera behöver vi inte facket längre, var och en för sig, ensam går vi till vårt lönesamtal. Vi kanske inte heller behöver sossarna längre, de var ju ändå de som under 90-talet anammade det nyliberala tänkandet.

******

Andra bloggare om , ,

lördag, november 13, 2010

I natt lägger isen

Vi kom till stugan på fredagen, det vanliga gänget Björn, Johan och jag. Vi har bott i Ryssbält en helg i november i femton år. Detta år var en av de vintrigaste som vi upplevt, snön hade kommit med ett par decimeter men havet var fortfarande öppet. Natten mellan lördag och söndag så frös isen och lade en tunn hinna över hela fjärden ända över till Rånön. Endast några få öppna råkar längre ut där strömmen är starkare.

Jag minns en film som gick på tv när jag var barn, någon gång på sextiotalet, som hette Året på ön. En film av Bertil Danielsson där årstidernas växlingar följs på en ö i Stockholms skärgård. Vi får följa den jordbrukande familjen liksom de vilda djuren i deras närhet. I en sekvens tittar pappan ut genom fönstret på kvällen och så fäller han repliken: I natt kommer snön. Dagen efter får man se att det kommit en halv meter snö och han skottar en lång gång genom snön. Jag glömmer aldrig den filmscenen, och den följde mig genom hela min barndom i min ständiga längtan efter den första snön.

På lördagskvällen sa Johan: I natt lägger isen.



Söndagen firas till solen och isens ära. Björn spelar Thomas Köners electronica som mest består av inspelade ljud från naturen, och skivan Nunatak gnisslar och skär som isblock som skaver mot varann. Vi associerar till Shackelton och hans fantastiska äventyr i Antarktis. Men vi är inga äventyrare, eventuellt längre resor sker enbart i fantasin eller med hjälp av litteraturen.



******
Andra bloggare om ,

måndag, november 08, 2010

Det nollställda hemmet

Nu när jag är gräsänkling har jag upptäckt ur jobbigt det egentligen är att bo med en kvinna. I varje fall av den framdragande sorten, det vill säga de som är lite bohemiskt lagda och av den anledningen hela tiden lägger sina saker på fel ställen. Och det är många saker det handlar om; smycken, halsband, tidningar, inslagna paket, läsglasögon, böcker, både påbörjade och avslutade, och papper av olika sorter, biljetter, matlistor och kläder, sjalar, handskar och det som är tvättat och påbörjat den långa resan till garderoben.

I varje hem finns många plana ytor: bänkskivor, diskbänk, fönsterbrädor, byråer, matbord och hyllor. Men det är egentligen bara på hyllor där saker ska ligga mer permanent. Övriga ytor är avställningsytor och innebär att man man kanske lägger en sak där under tiden man gör något annat, och sedan när man är klar, så tar man undan. Om man är en familj på några stycken och alla håller hela tiden på med annat u t a n att ta undan, så försvinner snart alla fria ytor, och det blir belamrat överallt. Så har vår situation alltid varit.



Nu när min fru rest bort och sönerna farit till sina hem, har jag därför nollställt hemmet. Det innebär att alla plana ytor är befriade från sina belastningar, hela inredningen är dammtorkad och golven är dammsugade och en blöt mopp med willys allrent med citron har vispat runt, sängkläder är bytta och högarna sorterade och insatta i garderoberna. Nollställt! Deleatat!

Här lever jag nu i det nollställda hemmet och jag njuter av en känsla, jag tror att det är befrielse. Detta måste vara den optimala situationen för en man, att ha fullständig kontroll på sin närmaste omgivning. Inga människor som rör till det. Om det står en urdrucken kaffekopp på vardagsrumsbordet så vet jag att den är min. Och innan jag överhuvudtaget kan koncentrera mig på att se Rapport, måste jag gå med koppen till köket och ställa in den i diskmaskinen.


(Kammade mattfransar)

Snö och hav



Vi var i stugan i helgen, och den första snön kom medan havet fortfarande låg öppet. Det är en härlig känsla att gå efter en strand där snön ligger och havet fortfarande rör sig och slår med sina alltmer stela vågor. Det är verkligen som att befinna sig i ett gränsland mellan höst och vinter. Nere i sandbotten gömmer sig minnen från sommaren.



När jag går där efter stranden försöker jag fokusera på detaljerna, de enstaka strån som berättar mer än en vy över havet. Kameran är bättre än vi människor på kort skärpedjup, vi har en tendens att ta in allt och kanske därigenom också missar det väsentliga. Men vad är väsentligt? För oss som tillbringar helgerna i Ryssbält är det uppenbart: närvaro i en enkel tillvaro där det mesta i det moderna livet - teven, sällskapslivet, köpruschen - är frånvarande. Här finns tystnaden och den härliga kylan i baken när man drar ner byxorna och sätter sig på utedasset.



Det är ingen mening att kämpa emot vintern. Snart kommer de enskilda vass-stråna att frysas in i metertjock is, som de vore fossiler från urminnes tider.

onsdag, november 03, 2010

Mat är tröst

De första dagarna som gräsänkling har förflutit väl, även om det naturligtvis känns tomt i huset. Jag har bott med Karin i i 32 år nu och det här kommer att vara längsta tiden som vi nånsin varit ifrån varandra, tror jag. Jag har tröstat mig med att laga mat som min mamma brukade laga, som en slags regression i separationens skugga. Igår lagade jag till exempel stekt salt sill med lök, gräddsås och rödbetor till. Otroligt gott! Och eftersom jag är ensam och ändå lagade till fyra personer har det räckt till lunch idag och nu ska jag äta det även till middag. I morgon blir det kålpudding. Fredag köttgryta.

Mat är väldigt trösterikt. Eftersom min mor var hemmafru och inte hade annat för sig än att laga mat till oss pojkar under uppväxten, så blev mat och mor väldigt sammanblandat. Jag visste inte var maten slutade och hon började. Jag minns att när jag var ute och lekte med kompisarna kunde plötsligt ett mammabehov uppstå och jag var då tvungen att springa hem en stund. Men jag brydde mig inte om mamma när jag kom in, nej, jag gick direkt till kylskåpet och tog fram korven som låg där inlindad i papper, köpt på Konsum, och skar mig en rejäl skiva. Den salta smaken och själva korvskinnet som fick vara kvar i munnen ett tag efteråt, blev substitutet för den mammakram som jag blivit för stor för.

Jag tror att jag alltid haft en korvbit i kylskåpet ända fram till dess jag fyllde 50 år. Då mognade jag och gick igenom en frigörelseprocess och lyckades fortsättningsvis klara mig en hel dag utan att behöva fylla på det känslomässiga förrådet med en korvskiva.

Men nu, som gräsänkling, har jag fått ett litet återfall. Inte med korv utan med kalvsylta. För kalvsylta var en annan av min mammas specialiteter; det fanns alltid hemgjord kalvsylta och tunnbröd hemma. Vi hade riktiga kalvsylte-orgier på kvällarna framför teven, och det fanns alltid så mycket att det aldrig tog slut. När man vaknade nästa dag efter en sådan orgie var aluminiumformen full igen med ny kalvsylta, upptinad och omkokt.

Så nu har jag köpt en rejäl bit kalvsylta som jag tar fram varje kväll vid nio-tiden, skär tjocka skivor och lägger på tunnbröd, och sedan toppar jag smörgåsen med den obligatoriska inlagda rödbetan. En sådan smörgås hjälper mot det mesta: ensamhetskänsla, oro och vankelmod. Kanske till och med mot tandagnisslan.

Följaktligen, när jag var barn så brukade min mor analysera hur jag mådde på tre olika sätt: antingen var jag hungrig, trött eller hade börjat få influensa. Några andra former av problem, till exempel känslomässiga, ingick inte i repertoaren. Det var väldigt praktiskt eftersom de flesta problem som dök upp kunde lösas antingen genom att jag fick mat, fick dricka honungsvatten eller gå och lägga mig.

Ibland undrar jag vad jag gjorde av de känslor som jag onekligen ibland måste ha haft. Jag tror att jag redan då tog hand om dem själv, för att inte oroa henne. Det är väl därför som jag fortfarande om jag möter på en svårighet i livet, till exempel blir lämnad av min fru i fyra veckor, löser det hela genom att bli hungrig och trött.

Så nu tror jag att jag ska jag värma upp en portion salt sill med löksås och inlagda rödbetor. Efter det tror jag att jag tar en tupplur på soffan. Det ska bli skönt!