måndag, december 13, 2010

Vem jag är beror på hur andra är

När jag går genom stan på gågatan så upptäcker jag att jag går sakta bara om det är folk som går om mig. Om det är kväll och folktomt så tycker jag inte att jag går sakta....snarare tvärtom.....som om jag hade normal hastighet. Det är samma sak när jag åker skidor i spåret, så länge som jag åker helt ensam så tycker jag att det går fort, det är först när folk, både kvinnor och äldre män, susar förbi som jag blir varse hur saktfärdig jag är på skidor.

Det är så mycket som man inte vet om sig själv, förrän man träffar andra.

Om jag sitter i en lokal och fryser och tycker det är kallt och så frågar jag dom andra som också sitter där, om det inte är väldigt kallt, och de svarar att det är det inte, snarare varmt, då förstår jag ju att det är jag som har dålig energi i kroppen. Och om de håller med mig.... ja, det är faktiskt kallt här i rummet...då vet jag att det verkligen är kallt och min kropp är fullt normal. Men först då.

I och för sig kan man byta ut andra människor mot olika apparater, som hastighetsmätare, stegmätare och termometer och då kan man i alla fall få ett hum om hur tillvaron är just nu, det vill säga om jag går sakta eller om det verkligen är kallt i rummet som vi sitter. Men det blir inte lika exakt som att ha andra omkring sig eftersom man med elektroniska mätare ändå måste bestämma vart gränsen går; vad är fort? vad är kallt?

Om jag hör musik första gången så brukar jag ha svårt att veta om det är bra eller dåligt. Men om någon annan frågar mig om jag har hört just den artisten eller den låten, och denne person rekommenderar detta, och det är en person som jag litar på när det gäller musik, och sen lyssnar jag igen, då plötsligt kan jag tycka att det är bra. Mycket bra till och med.

Och när andra upptäcker att jag går sakta eftersom de går om mig på gågatan, så hjälper jag samtidigt dessa att förstå att de går med ganska hög hastighet. Och när någon fått mig begeistrad i en viss musik och så berättar jag det för en tredje person då kan denne person vara säker på att det är riktigt bra, eftersom jag har sagt att jag tycker det.

Men om det är väldigt många personer som tycker samma sak, till exempel gillar samma sorts musik, då blir jag skeptisk och drar mig undan. Jag skulle aldrig lyssna på Idol och den musik som produceras där, trots att det är musik som de flesta svenskar verkar gilla. Jag skulle aldrig åka vasaloppet trots att det är tusentals som gör det varje år. Jag undviker badhus eftersom det är för många människor i bassängen och jag tittar aldrig på sport trots att nästan alla svenskar tycker att det är det bästa som finns.

Jag är väl rädd för att försvinna i mängden. Om många människor tycker samma sak då försöker jag hitta en annan uppfattning, för samtidigt som vi behöver andra för att veta hur vi är, finns det risk att vi blir som alla andra och förlorar oss i den stora gemensamma strömmen.

Det känns som om livet ständigt är en balansgång mellan att vara normal och onormal. Och vad jag är av dessa två, det beror hela tiden på er andra; ni som går fort på gågatan eller tycker att rummet är varmt fast jag upplever att det är ganska kallt.

6 kommentarer :

Ingela sa...

Jag har nog någon slags genetisk defekt, för när det gäller åsikter och uppfattningar så hamnar jag nästan alltid på andra sidan än det s.k. etablissemanget. Ett tag funderade jag på att skaffa en sån där rund plåtknapp på jackan där det bara stod "Nej" helt enkelt. Eller "Jag tycker tvärtemot."

Fast inte när det gäller hastighet och temperatur och sånt. Jag är varm och går fort men det gör ju andra också.

Elisabet. sa...

Ler varmt åt Ingelas kommentar ,-)

Jag ser inte Idol och har aldrig åkt Vasaloppet, men tittar (till pv:s fasa ...) gärna på Nobelfesten och prinsessbröllop, ja, Vasaloppet också (det tycker han är jättebra!)

Det värsta är att jag även tittar på Melodifestivalens ALLA uttagningar och självklart även finalen.

Om vi ska köpa Avocado och en mig närstående anser att vi inte ska ha såna som kommer från Israel, då köper jag nästan på trots just såna.

"Ja, men tänk på avocado-odlaren i Israel .. han har ju familj också ..", säger jag.

En hit-och-dit-människa, tror jag att jag är ,-)

Anonym sa...

Jag pendlar mellan om jag är normal eller onormal ständigt men nu börjar jag förstå varför. Beror troligtvis mer på andra än på mig själv. Härlig upptäckt. Tur att det finns bloggare.

Sven sa...

Ingela: Vilken bra idé med en plåtknapp med Nej.... det borde du skaffa dig:) För mig skulle det nog stå Nja istället, både och, eventuellt.

Elisabet: Precis, det beror på omgivningen hur du är. Hit-och-dit-människa; då är vi två av den sorten :)

Anonym: Ja, visst är det bra. Allt beror på vilka man umgås med. De är de som definierar hur klok man är :)

baratradgard sa...

MEN när jag hade ett jobb på en riktig arbetsplats så tillbringade jag en hel del tid med ett gäng damer som var 8-10 år äldre än jag själv och de var så himla LÅNGSAMMA hela tiden. Att ta undan brickan i matsalen och få på sig kappan kunde de hålla på med i evigheter medan jag stod klar och stampade.

Från arbetsplatsen till SLU där mina klasskamrater var 15-20 år yngre så HANN JAG ALDRIG MED. De bara reste sig från lunchen och var ute medan jag satt klar och fibblade med skolväskan och halsduken och brickan...

Blir man långsammare med åldern? Eller berodde det på individerna bara?

Men det är klart att man hela tiden "mäter" sig mot andra i sin omgivning. Det finns hela tiden någon att förhålla sig till - långsammare, längre, kortare, snyggare... Och så försöker man hänga på.

Sven sa...

baraträdgård: Haha, ja det är nog så att vi blir långsammare ju äldre vi blir. Men sedan är det individuellt också och även kulturellt. Jag brukar se på invandrarna när de går omkring, särskilt männen, så går de otroligt långsamt. Säkert för att de är vana vid varmt väder där det gäller att gå lugnt för att inte bli svettig.