30 december 2010

Trädgårdar och senapskorn.


I helgen såg vi Peter Sellers film från 1979 "Being There". Den hette "Goodbye Mr Chance" när den gick på svenska biografer.

Den handlar om en medelålders man, mr Chance, som är trädgårdsmästare i ett stort hus. Han har levt hela sitt liv i detta hus, och har arbetat för den gamle mannen som äger huset. Men nu är den gamle mannen död och en advokat kommer dit för att sälja huset. Advokaten upptäcker att Chance bor där och det finns inga uppgifter om honom och han finns inte registrerad hos myndigheterna. Chance har aldrig någonsin varit utanför huset och aldrig sett andra människor än den gamle mannen och hans hushållerska. Han kan inte läsa och skriva, och har mycket begränsade fattningsförmågor. Det enda han gjort är att arbeta i trädgården och se på TV.

Advokaten berättar för honom att han måste försvinna därifrån. Tidigt på morgonen därefter tar Chance sin väska och lämnar huset. För första gången i sitt liv går han ute och promenerar genom stan.

Efter ett tag kliver han ut i gatan, och en bil träffar honom. Han skadar sitt ben, och kvinnan i bilen tar honom till sitt hus. Hon vill att han ska stanna där, eftersom hon hörde av hans berättelse att han var ensam och hon är också rädd för att bli stämd för olyckan.

Hennes man, en viktig ekonomisk rådgivare till presidenten, blir mycket förtjust i Chauncey Gardener (som de kallar honom) och vill att han ska träffa presidenten. Presidenten blir mycket imponerad av Chauncey eftersom han ger en perfekt beskrivning av den finansiella depressionen i USA. Chauncey vet ingenting om ekonomin, men beskriver sin trädgård: "under hösten och vintern är trädgårdens växter bladlösa men på våren och sommaren kommer allt att bli bra i trädgården, förutsatt att rötterna inte är avskurna"

Chauncey pratar helt utifrån sin konkreta verklighet medan presidenten tolkar det som metaforer och med ett djupt innehåll. Chauncey blir berömd, han får vara med i TV och ge intervjuer, träffar viktiga personer och blir en hjälte i amerikanska medier. Men han förstår själv ingenting av vad som händer, det är omgivningen som tolkar hans enkla ord och gör dem till stora sanningar.

Filmen slutar i en scen där Chauncey vandrar i en park och sedan, helt överraskande, går på vattnet. En tydlig hänvisning till Jesus. Och tänk om det var på samma sätt med Jesus liknelser, att han bara beskrev sin konkreta verklighet och att det är vi andra som lagt in det religiösa innehållet!

Jesus sade att "senapskorn, det är det minsta av alla frön, men när det har växt upp är det större än alla örter och blir till ett träd" . Kanske det inte var himmelriket han beskrev, utan bara ett senapskorn.

23 december 2010

God Jul



Promenader och utflykter önskar alla läsare God Jul med denna film från Höga kusten-bron. Det är sonen Lars som filmade när han åkte söderut nu i höstas. Vi är alla i vår familj fascinerade av denna bro, den är så enormt stor och väldigt vacker. Filmen passar bra tycker jag som en julhälsning, eftersom den är från mina hemtrakter Ångermanland.

22 december 2010

Kvittot från Coop

Kvitto från Coop, 59 cm långt.

Idag handlade vi julmaten på Coop Forum. Vi har inte varit där på mer än tio år, ända sedan de gjorde om affären och vi inte kände igen oss. Men nu har de återställt affären i sitt gamla skick och återinfört återbäringen så vi tänkte att vi handlar där i år.

När jag tittade mig omkring i affären så slog det mig att alla kunder var över 50 år, och jag bedömde medelåldern till ca 65 år. Inga ungdomar eller barnfamiljer, bara gamla kooperatörer som handlat där hela sitt liv. Det var en märklig upplevelse att se skillnaden gentemot Kvantum, ICA MAxi och Willys. Det finns en uppenbar ålderssegregation inom affärsvärlden.

När vi handlat färdigt fick vi ett kvitto som var 59 cm långt. Kassörskan sa att det var hennes matrekord hittills. Min fru trodde att det berodde på att hon var vikarie och inte hade jobbat där så länge, medan jag var mera inne på att det nu bara är pensionärer som handlar på Coop, och de är ju inte så stora i maten.

Det är ju svårt att glädja sig över att man har mycket mat nuförtiden. Eftersom vi ofta äter alldeles för mycket hela året så blir julbordet snarare en påminnelse om att vi borde äta mindre. Frosseriet mitt i vintern har ju förlorat mycket av sin funktion, det var skillnad när vi hade det fattigt och levde på tunnbrödet, palten och kornmjölsgröten. Att leva på svältgränsen hela året det vore väl det bästa sättet att få en riktigt god jul.

I ett tidigare inlägg så hyllade jag det traditionella julfirandet med många och bra julklappar. Men jag måste polemisera lite mot mig själv. Det vi saknar idag är ju inte saker och prylar, nej, tid verkar vara den stora bristvaran. Tid för eftertanke, umgänge eller att inte göra någonting alls. Vi borde kanske slå in paket som är helt tomma, som vi ger till varandra, och när man öppnar dem så förstår alla att man fått det bästa som går att få: utrymme, tomhet och tystnad.

15 december 2010

Fri och bunden

Jag känner mig fri idag, som en fågel, lätt och flyktig. Det är bra att vara fri. Till exempel skolorna finns nu i två varianter, den fria skolan, kallad friskolan, och så finns det den bundna skolan, den kommunala. De föräldrar som är fria, oberoende, har god ekonomi och kunskaper över genomsnittet, de väljer den fria skolan för sina barn.

Men de föräldrar som är bundna av amorteringar, kampen att få pengarna att räcka till räkningarna, av besökstiderna på Arbetsförmedlingen eller Försäkringskassan, att skriva överklagningar pga indragen sjukpenning, de har ingen tid eller ork att välja. Så de blir kvar i den kommunala skolan: skolan för masochisterna, de som gillar att vara bundna.

Numera kan man i Norrbotten också välja var man vill vårdas. De människor som är fria, de som inte har de svåraste sjukdomarna, de väljer Hermelinens privata vårdcentral, där de samtidigt kan träna musklerna på Helix på nedre plan. Men de människor som är bundna av svåra sjukdomar, som knapp orkar öppna kuverten med valblanketterna, de blir kvar inom den bundna vården, den som drivs av landstinget och nu måste skära ner på personalen för att friheten skall öka för några.

Och tågen är inte längre bundna till SJ, utan de är konkurrens-utsatta och man är inte längre tvungen att ha plog på loken så att de kan forcera snön på vintern. Ingen vet snart om det är SJ, Trafikverket eller någon annan som har ansvaret för skotta snön på spåret eller på bangården. Allt är fritt, liberalt och borgerligt. Inte längre bundet, stalinistiskt och byråkratiskt. Numera kan man var helt säker på att man kommer fram. I varje fall på sommaren.

I Nacka ska man privatisera biblioteken och frigöra den potential som idag är bunden. Man har redan kommit på ett sätt att få till stånd höga utlåningssiffror; den som har en skuld pga av försenad återlämning kan kvitta det mot att låna fem böcker. Och de behöver inte läsa böckerna utan kan lämna igen dem direkt. På så sätt får man bra siffror. Inom den fria sjukvården i Stockholm gör man på liknande sätt; man tar in folk som bara är lite förkylda till mottagningen för att få höga besökssiffror.

Samtidigt hävdar man att konkurrens är bra, att allt blir billigare. Jag börjar misstänka att det blir billigare för vissa, och dyrare för de flesta av oss.

Glädjande nog gick Porsö vårdcentral mot strömmen i det fria vårdvalet. De ökade antalet patienter med 800 stycken, trots att det är en bunden vårdcentral! Trots att den är bunden av läkare, sköterskor och övrig personal som inte alls är fria utan varit vårdcentralen trogen i 20-tal år och som utvecklat en vårdmodell som gör att patienterna söker sig dit, trots att väntrummet inte har de senaste möblemanget. Som inte behöver göra reklam med helsidesannonser i tidningen, utan bara har ett gott rykte.

Porsö vårdcentral är det första tecknet på att allt kommer att vända snart. Vi är snart less på all s.k frihet som bara ökar ojämlikheten mellan olika grupper. Vi som gillar det bundna, inbundna, det förutbestämda, det trygga, det jämlika..... vår tid är snart här. Låt bara tågen köra fast i snön några gånger till.

*******

Läs om , ,

13 december 2010

Vem jag är beror på hur andra är

När jag går genom stan på gågatan så upptäcker jag att jag går sakta bara om det är folk som går om mig. Om det är kväll och folktomt så tycker jag inte att jag går sakta....snarare tvärtom.....som om jag hade normal hastighet. Det är samma sak när jag åker skidor i spåret, så länge som jag åker helt ensam så tycker jag att det går fort, det är först när folk, både kvinnor och äldre män, susar förbi som jag blir varse hur saktfärdig jag är på skidor.

Det är så mycket som man inte vet om sig själv, förrän man träffar andra.

Om jag sitter i en lokal och fryser och tycker det är kallt och så frågar jag dom andra som också sitter där, om det inte är väldigt kallt, och de svarar att det är det inte, snarare varmt, då förstår jag ju att det är jag som har dålig energi i kroppen. Och om de håller med mig.... ja, det är faktiskt kallt här i rummet...då vet jag att det verkligen är kallt och min kropp är fullt normal. Men först då.

I och för sig kan man byta ut andra människor mot olika apparater, som hastighetsmätare, stegmätare och termometer och då kan man i alla fall få ett hum om hur tillvaron är just nu, det vill säga om jag går sakta eller om det verkligen är kallt i rummet som vi sitter. Men det blir inte lika exakt som att ha andra omkring sig eftersom man med elektroniska mätare ändå måste bestämma vart gränsen går; vad är fort? vad är kallt?

Om jag hör musik första gången så brukar jag ha svårt att veta om det är bra eller dåligt. Men om någon annan frågar mig om jag har hört just den artisten eller den låten, och denne person rekommenderar detta, och det är en person som jag litar på när det gäller musik, och sen lyssnar jag igen, då plötsligt kan jag tycka att det är bra. Mycket bra till och med.

Och när andra upptäcker att jag går sakta eftersom de går om mig på gågatan, så hjälper jag samtidigt dessa att förstå att de går med ganska hög hastighet. Och när någon fått mig begeistrad i en viss musik och så berättar jag det för en tredje person då kan denne person vara säker på att det är riktigt bra, eftersom jag har sagt att jag tycker det.

Men om det är väldigt många personer som tycker samma sak, till exempel gillar samma sorts musik, då blir jag skeptisk och drar mig undan. Jag skulle aldrig lyssna på Idol och den musik som produceras där, trots att det är musik som de flesta svenskar verkar gilla. Jag skulle aldrig åka vasaloppet trots att det är tusentals som gör det varje år. Jag undviker badhus eftersom det är för många människor i bassängen och jag tittar aldrig på sport trots att nästan alla svenskar tycker att det är det bästa som finns.

Jag är väl rädd för att försvinna i mängden. Om många människor tycker samma sak då försöker jag hitta en annan uppfattning, för samtidigt som vi behöver andra för att veta hur vi är, finns det risk att vi blir som alla andra och förlorar oss i den stora gemensamma strömmen.

Det känns som om livet ständigt är en balansgång mellan att vara normal och onormal. Och vad jag är av dessa två, det beror hela tiden på er andra; ni som går fort på gågatan eller tycker att rummet är varmt fast jag upplever att det är ganska kallt.

6 december 2010

Jag är som jag bor

Förr så hade vi telefonkataloger, och där stod inte bara vårt namn utan även yrke och titel. Vi byggde vår identitet på vad vi jobbade med och det gick ju bra så länge vi hade samma yrke hela livet. Men numera så är det projektanställningar över hela linjen och ständiga byten av arbeten, ingen är längre på samma plats mer än några år. Vår identiteter kan inte längre bygga på vårt yrke, det är förlegat. Ja, vi behöver inte ens telefonkatalogerna längre, trots att de fortfarande kommer med posten.

Numera bygger vi vår identitet istället på bostaden, hur och var vi bor, och hur heminredningen ser ut. Det är vårt boende som skapar den berättelse som vi vill förmedla om oss själva. Och precis som yrkena var klassindelade; arbetare, tjänstemän och direktörer, så är bostäderna indelade i olika nivåer. Sämst är det att bo i hyresrätt. Det var en gång perfekt att bo i hyresrätt, samhället subventionerade och stödde och de flesta av oss kunde få en bostad, även centralt i städerna. Men nu görs hyresrätter om till bostadsrätter och därigenom höjs de ett snäpp på statusstegen.

Om man sedan renoverar lägenheten, slår ut en vägg så att det blir öppen planlösning och så målar man allt med brutet vitt, då är lyckan total, och en annan klass strömmar till; de som har god inkomst, går i märkeskläder och bakar surdegsbröd. Stockholms innerstad har snart bara sådana människor i centrum, de andra, hyresrättsfolket, tvingas iväg ut i förorterna.

Bäst är att bo så högt som möjligt, i ett högt hus med utsikt eller i en takvåning med flera terasser. Men det gäller inte i miljonprogrammets höghus, där är det dåligt.

I Luleå vill man inte vara sämre, nu byggs det höghus på Kronan och det finns förslag på höghus på flera ställen i stan. Ju högre desto bättre, verkar vi tänka när vi skapar våra identiteter där vi berättar om vilken status vi har i samhället. Där jag växte upp, i Husum som var ett brukssamhälle, fanns samma tänkande. Lägst bodde arbetarna, högre upp på berget bodde tjänstemännen och högst upp, på Husums högsta punkt, fanns disponentvillan. Skiktningen var tydlig och nu är vi på väg att hitta nya former på ojämlikheten; högst upp i höghusen finns den största lägenheten, med den öppnaste planlösningen, med den bästa utsikten och med den finaste uteplatsen. Där bor den rikaste.

Även egnahem har olika statusnivåer; radhus, parhus, villor i villaområden, villa med stor tomt, med havsutsikt osv.

Jag tycker att idén med Porsön, som byggdes på 70-talet, är rätt så genomtänkt. Mest är det hyresrätter, i långa längor som kan svälja mycket folk. Sedan finns några radhus, parhus och fristående villor och höghusen för studenterna. Men sedan har vi naturligtvis Berget, där de finaste bor eftersom det är Porsöns högsta punkt.

På gravstenarna stod det förr, Ingenjören, Fabriksarbetaren, Direktören. Numera skriver vi inte in yrket där heller. Men vi kanske skulle börja skriva in hur vi har bott; Bostadsrättsinnehavaren på 14:e våningen, Radhusboende med 140 kvadrat, Hyresrättsinnehavaren, Villaägaren med dubbelgarage. Har flyttat till himmelen.