lördag, oktober 02, 2010

Om rutinarbete

Jag har aldrig gillat rutinarbete, typ gräva gropar, skotta snö, stapla ved eller dra ris. När man har en viss mängd arbete som ska göras, till exempel en stor hög med ved som skall staplas, så är problemet att man hela tiden ser hur mycket som är kvar. Själva arbetet består av upprepning av några få moment: böja ryggen, fylla famnen med ved, räta på ryggen, gå till vedstapeln och stapla vedklabbarna. Och sen börja om igen. Och igen. Och igen.

Felet som jag gör är att jag inte lyckas fokusera på att bara ta en sak i sänder. Jag blir istället fixerad vid allt det där som ännu inte är klart. Jag ser bara den stora högen som fortfarande ligger där, och det gör mig snabbt trött och håglös: det här kommer jag aldrig att orka!

Jag tror att det är ett släktdrag från min mors sida. Hon kunde inte heller njuta av själva arbetet men blev inte som mig, fort trött och benägen att ta långa pausar. Nej, istället ville hon att allt skulle bli klart så fort som möjligt. Själva arbetet saknade en inneboende glädje och det var endast slutet, själva målet, som var värt något. Så hägrande att hon ibland kunde jobba långt in på nätterna bara för att få allt färdigt samma dag. Hon stod inte ut med att veta att det fanns saker kvar att göra nästa dag.

Själv så är mitt förhållande till rutinarbeten i alla former, ödmjukt och tålmodigt: jag skjuter helst på det till nästa dag eller till kommande vecka. Eller försöker i möjligaste mån undvika det helt. Men det är klart, när vedstapeln är klar och högen borta, upplever jag en stor tillfredsställelse. Men inte med det arbete jag gjort, utan att det är över. Att stressen över de kvarvarande vedpinnarna äntligen kan lägga sig och jag får börja fokusera på något annat.

Och det jag gärna fokuserar på istället är saker som har någon form av kreativitet i sig. Som inte är förutbestämt eller rutinartat. Där ingenting finns framför mig som är synbart och skall undanröjas, städas eller sorteras. Nej, inte något som redan i startögonblicket är känt och som jag har vetskap om. Utan något som har ett okänt förlopp; ett olöst problem, en oförfärdigad idé, ett projekt, eller en tanke som ännu inte fått sin genomtänkta form.

På mitt arbete sysslar jag konstigt nog, mot bakgrund av det jag just sagt, mycket med att skapa rutiner för organisationen. Arbetsbeskrivningar, handlingsplaner och processbeskrivningar. Många tror att skapa rutiner handlar om ett tråkigt byråkratiskt arbete, sådant som främst kamerala personligheter sysselsätter sig med. Men det är egentligen tvärtom. Att skriva en rutin handlar om att undersöka ett organisatoriskt problem, från grundläggande begrepp till hur man skall bete sig i praktisk handling. Det är ett kreativt och skapande arbete.

Men när en rutinbeskrivning är klar är själva arbetet över för min del. Jag gillar nämligen inte rutinarbete.

5 kommentarer :

Elisabet sa...

Men det gör jag!

Jag tycker om att veta vad som väntar, men så är jag också en som haft samma frisyr i 30 år .., och var tillsammans med samme man i 34 år .., har haft samma läppstift (Max Factor nr 77) så länge det har funnits och samma parfym i åratal.

Jag tycker också om att klippa gräsmattor och gå runt-runt och se hur fint det blir.

Dessvärre kan jag också tänka mig att bo på samma ställe utomlands, ja, det är bara trevligt, tycker jag.

Det händer dock att jag byter tandkrämsmärke.

Men ofta är det inte ,-)

Cecilia sa...

Men Sven, man orkar inte vara kreativ jämt. Jag hatar rutiner intensivt, undviker dem oftast, men finner också att jag kan vila i dem (gäller jobbet i alla fall), de kräver inget av mig, bara rutinmässig insats - ofta fysisk - sen klart (för stunden). och då får man energi över för annat....

Sven sa...

Elisabet: Det blev lite krångligt, det beror på vad man menar och jag ser att jag varit otydlig. Jag gillar också rutiner i vardagen, gå samma vägar, bo på samma ställe, samma fru i 30 år osv så jag är också en rutinmänniska. Men jag gillar absolut inte att klippa gräsmattan, ja allt form av rutinarbete som upprepas klarar jag inte av. Så det är väl det här med orden som krånglar till det.

Cecilia: Nä, man kan nog inte vara kreativ jämt. Men jag latar mig helst, genom att inte göra någonting alls, tills dess energin återkommer.

Anonym sa...

Det är perfekt.
Potatisskalning var för Wittgenstein vad linsslipning var för Spinoza.
Ta chansen!

Sven sa...

Anonym: Ja, det är nog så.... att i det rutinartade arbetet, upprepningen, finns svaret på livets gåta. Så jag måste försöka uppnå den förmågan på nåt sätt! Tack för en klok, och framför vacker kommentar om Wittgenstein och Spinoza!