lördag, oktober 09, 2010

Om att besöka affärer

När jag kommer in på en affär känner jag mig inte som en kund, som har rätt att kräva god service eller bra saker till ett vettigt pris. Nej, jag känner mig istället i starkt underläge; som en besvärlig människa som bara kommit för att ställa till problem. Jag vill helst inte fråga om något eller be om en bättre beskrivning, kan inte kritisera högt pris eller visa mitt missnöje över väntetider, felaktiga varor eller dåligt bemötande. Det är som om jag fylls av skam inför att jag vill köpa något, att jag åtrår en vara som ännu ägs av försäljaren eller affärsinnehavaren.

Jag försöker därför att vara så trevlig som möjligt mot försäljaren, och skapa en god och bra kontakt. Jag lyssnar noga och intresserat till alla försäljningsargument trots att jag uppfattar det mesta som felaktigheter, överdrifter eller rent av direkta lögner. Jag kan absolut inte hävda mig själv på något sätt och blir därför ett lätt offer för expeditens ibland intensiva påverkan.

Igår gick jag till Kjell och Company för att köpa en förlängningssladd som skall finnas mellan datorn och externa högtalare. En fem meter lång sladd, att använda främst i vardagsrummet när jag lyssnar på musik. Jag visste precis hur sladden skulle vara och vilken jag ville ha. Men när jag just skulle betala sa expediten att det finns specialsladdar som visserligen är tre gånger dyrare men mycket, mycket bättre än den jag just höll på att köpa. Jaså, sa jag och gav honom ett stort och inbjudande leende, det finns alltså betydligt bättre sladdar......och så hämtade han från förrådet och jag gick ut med en helt annan typ av sladd. Tre gånger så dyr och dubbelt så bra. Det kändes absolut inte riktigt okey när jag lämnade affären, jag visste att nu hade det hänt igen.

Väl hemma insåg jag fullt ut, att denna nya sladd, som inte bara var tre gånger så dyr och dubbelt så bra, också var dubbelt så tjock som den jag egentligen ville ha. Tjockleken gjorde det omöjligt att använda den diskret i vardagsrummet. Sladden var mer lämpad för en studiolokal. Den måste lämnas igen.

Jag är väldigt orolig för att lämna igen saker på affärer. Jag känner mig misstänkt på nåt vis, att de skall anklaga mig för att ha köpt en sak, använt den och sedan försöker lämna igen den. Så känns det alltid även om jag bara haft saken hemma en dag. När jag måste lämna igen en vara så försöker jag att lägga tillbaka det jag köpt exakt på samma sätt i originalförpackningen. Ibland kan det vara klurigt, att återbörda det köpta in i en bruten plastförpackning utan att det syns att den faktiskt varit bruten.

Att linda ihop den tjocka sladden tillräckligt hårt, sätta tillbaka clipsen, lägga in i plastförpackningen, trycka ihop den och ta en häftapparat och sätta tillbaka häftklammerna på exakt samma ställe där de förra gjort hål i plasten; en svår och besvärlig utmaning men nödvändig för att minska risken för anklagande blickar från expediten.

Idag gick det bra att lämna igen sladden. Jag fick byta den till den jag ville ha. Men naturligtvis, för att ändå ge mig en lämplig dos av skuldkänsla, var jag tvungen att skriva mitt namn, telefonnummer och namnförtydligande först på ett litet kvitto och sedan på ett större papper. Jag undrar om de kommer att sätta upp det större papperet på anslagstavlan i fikarummet under rubriken "Dagens misstänkta återlämnare".

******

10 kommentarer :

Elisabet sa...

Jag undrar om pv lider av samma syndrom? För någon tid sedan bad jag honom köpa en förlängningssladd till gästrummet.
Döm om min förvåning när han kommer hem med en sladd som lillfingertjock, nej, grövre!
Det var ju som en KABEL!

Han vägrade dock att byta ...

Sven sa...

Elisabet: Säkert samma åkomma!

Karin sa...

Du är inte bara misstänkt, du har ju skrivit under ditt erkännande.

Anonym sa...

Ja, inte har du det lätt. Jag vet hur det är för tidigare hade jag samma bekymmer men nu har jag liksom blivit säkrare och tryggare när jag är i affärerna. Senast ställde jag krav och kände mig säker vid byte av en vara som jag inte var nöjd med.

baratradgard sa...

Ajajaj, ditt beteende verkar vara en ren konsekvens av din brist på shoppingrutin! Det enda som kan ändra på detta är lite mer aktivt spring i butikerna. Mera shopping alltså! Affärerna finns där för DIN skull - inte tvärtom. De är rena serviceinstanser som bara finns till för att följa din minsta vink i utbyte mot slantar.

(Men när jag funderar lite till så finns det ju en klar parallell i mitt liv. Jag har oerhörda problem med att besöka läkare. Då står jag där och mesar som om jag vore en lögnaktig kverulant som inte har vett att låta doktorn ägna sig åt bättre saker än att lyssna på mig.)

Sven sa...

Karin: Men det har du rätt i. Avslöjad!

Anonym: Nej just det. Jag har det inte lätt.

baraträdgård: Ja brist på shoppingrutin det har jag verkligen. Jag är egentligen en anti-shoppare: en som njuter av att hoppa av en påbörjad köphandling!

Ulrika sa...

Det värsta är matvaror. Fläsk som smakar härsket och gammalt, vilket man ju inte upptäcker förrän efter tillagning. Då känner man sig riktigt suspekt tycker jag. Eller frukt som smakar mögel. Då är det gnällkärringvarning på allvar.
Nio gånger av tio avstår jag. Eller 19 av 20. Det får nästan vara ett synligt mögel om jag ska våga klaga. Och som tur är finns det ju ingen snällare personal än på Ica Porsön.

Sven sa...

Ulrika: Ja, precis, matvaror är värst. Jag har aldrig gått tillbaka med mat till en affär! Fast jag borde ha gjort det. Förra helg var det en stek som inte alls gick att äta.....seg som en skolsula. Vi fick äta sås och potatis!

Ulrika sa...

Ska visa dig en dikt av Solja Krapu vid tillfälle, som kan liva upp vår bild av matvaruaffärerna en aning.

Monica sa...

Skönt du bytte sladdeländet:-)! Och du visar på mod! Nästa gång är det lättare:-). Jag har inga som helst problem att byta eller gå tillbaka med prylar men mat har jag aldrig bytt. Ibland stod man där med köttfärsen som vi alla senare i livet fick veta kunde vara ommärkt men det visste jag inget om då, undrade alltid varför den både luktade och såg konstig ut. En tjej på jobbet provade kappor med mig som smakråd och hon tog en plötsligt, skulle på någon kommunfest med gubben som är ingenjör i kommunen. Men ska du verkligen ha den undrade jag? För den var inte riktigt rätt i färg eller på annat sätt och väldigt dyr. Inga problem sa hon men nu har jag inte tid mer. Efter helgen lämnade hon tillbaka den, prislappen och alla lapparna hade hon kvar och använde den på/till festen! Jag trodde inte mina öron, är ju uppfostrad på landet med mycket hederlighet, hon är storstadsbarn av födsel och ohejdad vana, och nu kollar jag kläder mer när jag handlar, om de luktar:-)