onsdag, oktober 27, 2010

Höstläsning

Jag har just läst Karl Ove Knausgårds roman Min kamp, den första i en serie av sex böcker, totalt 3000 sidor. En självbiografisk bok med barndomsminnen och uppgörelser med en otillgänglig fader. En fantastisk bok! Genom att till exempel i detalj beskriva stämningar, händelser från uppväxten sida upp och sida ner, sugs jag själv tillbaka till den tid, den ålder som beskrivs och konstigt nog, trots att det är Karl Oves helt unika minnen, så kommer mina egna minnen tillbaka till mig, sådant som jag inte tänkt på under många, många år. Det finns likheter naturligtvis mellan honom och mig; känsligheten inför stämningarna i hemmet, barndomsrädsla och alienation inför min far, tonårsdrömmarna om att spela i ett band och åka runt och spel rock and roll. Men också stora olikheter, själv har jag inga erfarenheter av alkoholmissbruk, tack och lov.

Upplevelsen av att läsa boken är nästan en form av konstupplevelse. Den innehåller beskrivningar av döden och dess förlopp som gör att det hissnar, och får mig att upptäcka saker som hittills gått mig förbi. Den gör långa utläggningar kring konst och litteratur och får mig att inse varför konsten idag inte handlar om objektet, det vill säga själva tavlan eller skulpturen, utan att det är idén bakom som det handlar om. Därför kan ett konstverk se ut precis hur som helst, bara det tillför någon ny idé eller åskådliggör en en ny tankegång. Konsten har lämnat världen, kopplingen till verkligheten, och blivit andlig!

I Torgny Lindgrens nya roman Minnen, tycker jag att han skjuter över målet. Han vill först inte kännas vid att han minns något överhuvudtaget, och sedan levererar han ändå några berättelser ur minnets arkiv, vissa starka och med stora delar livsfilosofi som brukar var Torgnys signum, medan andra känns mera omotiverade. Jag upplever boken tunn men visst har han rätt att minnen inte är några säkra fakta, utan något som vi hallucinerar fram, och det är precis det som jag gör när jag läser Min kamp. Knausgårds minnen är naturligtvis skapade av minnesfragment som han fantiserat kring och byggt ut till dessa långa romanskikt och som gör att jag själv leds in på mina egna fragment, som jag bygger ut till berättelser kring händelser som ligger långt ifrån hur det egentligen var. Men som ändå känns som det en gång hände mig.

Det är skillnaden mellan olika konstformer, hur mycket det väcker av egna djupa upplevelser. Musiken, teatern, filmen och boken, lockar alla fram olika delar hos mig. Musiken och filmen får mig att gråta, rysa, det vill säga det öppnar mina känslomässiga portar och jag blir översvämmad av känslor som bara är, men som jag inte riktigt vet vad det handlar om. Boken däremot, och till viss del teatern, lockar fram mera konkreta tankar, direkta minnen av det som hänt mig och som berört mig, då det gäller relationer och i förhållande till andra människor. Konsten är för mig skapandet, och det är väl syntesen av allt det jag nu pratat om.

****

Andra bloggare om , , ,

3 kommentarer :

Elisabet. sa...

I jämförelse med T.L:s Minnen, tycker jag att Knausgårds är helt annorlunda .., för den första (Minnen), den gav mig nästan ingenting!

Tvärtom.

För mig kändes det som en skrytbok.

Anonym sa...

Jag har inte läst någon av böckerna. Men - å, vilken bild på T L:s!

Sven sa...

Elisabet: Jag tror att vi upplevt dessa böcker på liknande sätt, jag har ju läst dina fina recensioner!

Anonym: Javisst, en härlig oljemålning. Men skenet bedrar.....