31 oktober 2010

Cykelutflykten



I morgon åker min fru till Indien, så idag tänkte jag att jag skulle göra en riktigt lång cykelutflykt. Efter mycket funderande fram och tillbaka, hit och dit, så bestämmer jag mig för att cykla till Sinksundet. Det ligger ju rätt långt från Porsön och jag måste cykla genom hela Björsbyn för att ta mig dit.

Jag torkar av sadeln dess vattendroppar och sätter på sadeltäcket. Det är brunt och har en värmande liggunderlagsbit instucken i sig, perfekt för en hösttur i strålande oktobersol, sista gången för det här året. Jag har en treväxlad cykel men brukar oftast bara använda tvåan. Idag, när jag svänger höger vid Björsby byagård, känner jag en lätt medvind och tillsammans med den värmande solen i ansiktet överfalls jag av en positiv känsla, ja, nästan ett slags övermod, och utan att tveka kopplar jag in tredje växeln. Det känns nästan som jag flyger fram över nejden, i varje fall när vägen sluttar en aning. Jag åker förbi Liras misslyckade fotbollsplan på högra sidan, den som byggdes fel och där vattnet inte rann undan och man satte fel sorts gräsfrö så att planen blev mer brun än grön.

Längs vägen är det tydligt att det fortfarande är landsbygd, med jordbruk, åkrar och hästhagar. Men fler och fler vanliga villor har byggts de senaste åren och de står lite här och där, utplacerade för att en tomt styckats av just där. Jag reflekterar över att det saknas både estetisk tanke och samordning. Men å andra sidan, vem skulle kunna tänka på och samordna en sådan sak. Kommunen planerar ju ett stort nytt bostadsområde i närheten av Björsbyn som heter Hällbacken. Byborna är emot, kommunen är för. (Det var en rolig mening: med "kommunen"menar jag de som bestämmer över de som bor i kommunen.)

Men kanske byborna är naiva, Luleå måste ju växa och det finns bara tre håll staden kan utvidgas: utåt havet, inåt landet eller uppåt mot himlen. Vägen uppåt har redan påbörjats på Kronan-backen med två rejäla höghus. Ut mot havet kommer Luleå att växa med hjälp av muddringsmassor från hamnen och som ska fördubbla Stålverk 80-tomten. Men inga Luleåbor vill väl bo högt över marken, alla känner ju till hur mycket det blåser redan på marknivå. Det blir nog inte heller några hus på Stålverk 80-tomten, inte vad jag vet i alla fall, även om det är ett fint havsläge. Återstår alltså landsbygden: Björsbyn here we come.

I och för sig byggs det ju inte längre för Luleborna: alltså de som bor i den kommun där "kommunen" bestämmer var det ska byggas. Nej, numera bygger ju alla städer för de som skall flytta in, utifrån. Alla städer måste växa och bli vinnare, som det heter på det sportspråk som myntats av gamla avdankade tränare och sportfånar som rekryterats till kommunchefer. Det har blivit en ständig pågående Stadskamp, särskilt mellan norrlandstäderna. Det kanske är därför det går att bygga höghus även här, de som flyttar hit känner ju inte till hur mycket det blåser. Redan på marknivå.

När jag kommer fram till bron i Sinksundet stannar jag en stund, håller mig i räcket och tittar på vattnet, där isen sakta börjat lägga. Trafiken på vägen är hård och snabb och det känns farligt att stå där så jag cyklar därför in på vägen in till stugområdet, och följer den ner till stranden.

Sinksundet är ett gammalt stugområde, byggt på den tiden då en stuga var en stuga och ett hus ett hus. Att åka till stugan innebar en stunds avkoppling i vardagslivet, en möjlighet att leva lite mer primitivt och enkelt, och få uppleva närheten till naturen. Jag tänker att Sinksundet måste ha varit ett underbart område för många stadsbor en gång i tiden, små hus och täppor, en fritid som inte kostade särskilt mycket. Numera rusar bilarna förbi på vägen i 90 kilometers hastighet trots att det bara är 70 och ljudet är bedövande, och vintertid går skoterleden rakt genom området och jag gissar att det luktar mer avgaser än grillad korv.

Jag rullar upp cykeln på vägen igen och hoppar upp på sadeln och trampar iväg hemåt, samma väg som jag kom. När jag svängt av till vänster in på Björsbyvägen, blir det betydligt lugnare med trafiken. Jag möter folk som söndagspromenerar i det fina vädret.

Plötsligt blir jag varse att "jag cyklar": jag blir fullt uppmärksam med alla mina sinnen, på vad som sker just nu. Fötterna följer tramporna runt i en cirkel och benen trycker till vid varje varv och ändan på sadeln byter sida precis som Butter i Snövit när han spelar orgel. Samtidigt pareras jämnvikten hela tiden med hjälp av styret, och cykeln följer egentligen en omärklig serpentinväg trots att dess bana rent synbart går rakt fram. Att cykla är en magiskt akt, något som egentligen är oförklarligt. Det har varit så ända sen jag var barn och för första gången lyckades cykla tvåhjuling några meter utan stöd. Lite av den första känslan kommer över mig, när jag obehindrat rullar vidare, samtidigt som jag med ett visst övermod, lägger in treans växel.

Andra bloggare om , ,

7 kommentarer:

Elisabet. sa...

Det låter (låter ...?,jo, men det låter ..) som en trevlig cykelutflykt, det där.

Själv använder jag bara treans växel. Mn cykel är egentligen nästan värdelös och ingen höjdare att ta sig fram på.

PV:s däremot, väger ingenting och nu ska han skaffa sig en som väger - om möjligt - ännu mindre.

Då kommer han att f l y g a fram!

Anonym sa...

Bra!
Vår gemensamt ägda vackra utsikt över Södra hamnen är snart ett minne blott. Några som inte vill vårt bästa vill att det ska byggas dyra bostäder för överklassen alldeles vid vattenkanten. Man bygger inte för vanligt folk med vanliga inkomster. Det måste vara fel....

Sven sa...

Elisabet: Jaså, du kör på treans växel....det ante mig! :-)

Anonym: Javisst är det nåt fel, allt ska vara så exklusivt, och det är ju för att det ska locka hit folk med pengar.....och se bra ut på reklamfilmen.

Bert sa...

Att få cykla till kompisens stuga i Sinksundet var ett äventyr. Vi bodde på Krongårdsringen, så det var en enoooorrm distans, som skulle avverkas.

Och väl där, var det för långt för att fara hem igen, så det blev övernattning.

Så var det på 50-talet.

Nu svischar man förbi, utan att tänka på att det var just där det var. För nu står villor efter strandkanten.

Sven sa...

Bert: Haha, vad bra....för långt att åka hem så det blev övernattning!

baratradgard sa...

Indien! Vad häftigt! Vill du inte följa med?

Sven sa...

baraträdgård: Jovisst det hade varit roligt..... men det är inte möjligt för mig just nu.