måndag, augusti 02, 2010

Livets väska

De flesta av oss betraktar livet som en sak eller föremål. Vi säger att vi har ett liv, eller så kallar vi det mitt liv. Som om det var något som vi äger, som vi fått vid födseln och sedan skall förvalta på bästa sätt.

Redan Hasse Alfredson var inne på det, när han sa att livet är som en påse, tomt och innehållslöst, om vi inte fyller det med något. Och det är väl så vi tänker, att livet är som en påse eller väska som skall fyllas med väsentligheter. Vi packar väskan med arbete, fritid, hobbies, relationer, kvällskurser och finns det något utrymme kvar så går vi på gymmet.

Ju fler saker i väskan desto rikare liv. Men numera brukar våra väskor bli så fulla att vi inte kan dra igen blixtlåsen. Väskorna blir tyngre och tyngre och alla längtar till semestern, då den stora biten arbete plockas ut och läggs på hyllan. Plötsligt blir väskan lite lättre och ett tomrum skapas så att tyget i väskan kan fladdra lite i den varma sommarvinden.

Men kan vi verkligen ha det så, ett tomrum i livet? Har jag verkligen ett tillräckligt rikt liv då? I jämförelse med andras liv alltså. Nä, naturligtvis inte. Väskan öppnas första semesterdagen och där stuvas en stuga, en båt, en husvagn, två utlandsresor och fem släktkalas. Tills blixtlåset inte längre går att stänga. Och så har vi ett bra liv igen.

Men egentligen så är livet inte ett substantiv som vi kan äga och rå om. Det finns bara verbet att leva. Och att leva är lätt, kräver ingen ansträngning alls, inga väskor eller påsar. Man vaknar på morgonen och om man slår upp ögonen och känner luften dras in i brösten och ut igen då kan man vara säker på att man lever även denna dag. Men det är i och för sig det enda man kan vara säker på. Imorgon kan det var helt annorlunda.

Det är bara när jag ser livet som mitt, något som jag äger, som jag hoppas att ingen kommer att ta det ifrån mig. Särkilt om man har tecknat en bra allriskförsäkring.

5 kommentarer :

baratradgard sa...

Ja det är klart att vi proppar väskan full hela tiden så vi slipper sitta och tänka på innehållslösheten i det som kallas livet.

Jag är glad att det i din väska verkar finnas lite fladderutrymme för filosofiska tankar som vi andra kan få ta del av. Vi som inte har plats för de tankarna själv.

/Lena (som bytt blogg)

Sven sa...

baraträdgård:Fin blogg du har, ser jag. Skall vidarebefordra till min fru som är trädgårdsälskare.

Jag gillar, som jag tidigare skrivit om, tygväskor som är små så att det inte ryms så mycket; en penna, ett anteckningsblock och en dajm.

Eva sa...

Det brukar kännas väldigt bra att då och då praktisera lite feng-shui i den där väskan. Livet känns enkelt och luftigt, men det blir också möjligt att fylla det frigjorda utrymmet med något nytt. Att bekanta sig med "tomrummet" är ju förstås ett alternativ. Men vad finns där? allsköns gammal bråte som måste tas itu med? eller vad? Jobbigt!
Eller kan man i utforskandet av "tomrummen" komma fram till det du är inne på - att livet bara är, inte något som kan ägas, designas, förvaltas, fyllas och rensas? Det borde ju göra det hela mycket enklare faktiskt! Eller? Dina tankegångar stimulerar till fortsatt funderande!

Sven sa...

Eva: Ja, det är intressant att tänka på. Jag tror att "tomrummet" är jobbigt att närma sig, för där finns först en upplevelse av "ingenting". Sedan kommer lätt negativa känslor upp som vi samlat på oss, inte i väskan, utan i ryggsäcken. Vår samlade smärta. Och att försöka undvika den kontakten, är nog främsta orsaken til att vi så frenetisk fyller "livet" med saker och händelser.

Men om vi hypotetisk bestämmer oss för att befinna oss i tomrummet tillräcklig länge, så förstår man snart att smärtan inte heller finns, i varje fall inte just nu. Den "har funnits" och finns nu bara i tanken.

Om man kommit så långt, och gått igenom stadierna, Ingenting och Smärta, då först blir man uppmärksam på "att leva". Som bara pågår i nuet och med full uppmärksamhet på det som pågår via sinnena; synen, hörseln, lukten, smaken, känseln....och intuitionen. Då upprättas en kontakt med allt annat levande; människor, djur och natur.

Eva sa...

Spännande tanke om de olika stadierna - att det är möjligt att komma vidare från tomheten och smärtan till att leva i nuet via sinnen och intuition.

Det svåra är att hantera ryggsäckens innehåll på ett konstruktivt sätt tycker jag. All den där smärtan, sorgen, skulden är ju en del av den jag är, erfarenheter som format och färgat, och som kommer att fortsätta ha sin plats, medvetet eller omedvetet. Att hitta sätt att försonas med "spökena" är antagligen nödvändigt, men vägen dit är rätt knölig och ibland kör man fast i "ältande-träsket".

Just därför är det en trösterik tanke du förmedlar om smärtan, att den egentligen inte existerar just nu, utan faktiskt bara i tanken.... Inte ett förnekande av dess tidigare existens men en möjlighet till befrielse från låsningar och negativa föreställningar som hämmar förmågan att ta in och leva i nuet. Den tanken ger hopp!