söndag, augusti 08, 2010

Guld över fjärden



Efter en av årets varmaste dagar lägger sig havet platt inför solen, och suger i sig det guld som så frikostigt delas ut till alla närvarande. Guldet som är tillgängligt för alla, som befinner sig på denna strand just ikväll.

När jag tittar mig omkring upptäcker jag att jag står där ensam, trots den enorma rikedomen. Det är i och för sig en vanlig företeelse i Norra Norrlands kustland: folktomheten och ödsligheten. Och den är väl en rikedom i sig. Att kunna beskåda naturens enorma scenerier utan att behöva dela det med någon; den fullständiga ensamheten. Men det är nog bara halva sanningen.

Vi ödemarksmänniskor bär med oss upplevelserna och ibland är de svåra att bära. Det känns nästan som om man ville berätta för någon. Men när vi försöker inser vi det omöjliga, att med hjälp av språket förmedla det som hänt, och därför tystnar vi.

Naturen talar sitt eget språk, och en gång i tiden kunde vi också det språket.

*******

Andra bloggare om ,

11 kommentarer :

Anonym sa...

Andra halvan av sanningen är kanske att man vill dela den på plats med någon som också kan njuta av guldet.

Eva sa...

Man är ensam med sina oformulerbara upplevelser, och det är nog både en tillgång och en belastning. Men det händer att man möter andra som tycks bära på liknande okummunicerbara upplevelser och en slags ordlös samhörighet uppstår, en känsla av att inte vara ensam. Det är rätt häftigt tycker jag!

Miss Gillette sa...

Det är alltså det som är Norrlands guld ... mycket vackert. Det är så snyggt att du till och med har lyckats ta ett superbra foto av det -- ett erkänt svårt motiv annars, solnergångar.

(Skrev förresten en ganska lång kommentar till en annan av dina postningar nyss, men som alltid när blogger sumpar kommentarerna under uppläggningsproceduren ledsnar jag och orkar inte skriva om. --- Tänkte bara tala om det så att du ska veta att det du skriver inte går läsarna [närmare bestämt just mig] spårlöst förbi.)

Sven sa...

Eva: Ja, det är härligt när det händer, att man kan dela det med någon. Och precis som du säger är ju förutsättningen att delandet är ordlöst.

I och för sig, Facebook är ett ganska bra substitut..:-)

Miss Gillette: Hahaha, en god Norrlands guld....!
Precis, solnedgångar är ju omöjliga. Men de är samtidigt så lockande att det är svårt att låta bli.

Jag gissar att du kommenterat klädseln i omklädningsrummen.... och ja, man orkar inte skriva om när kommentaren försvinner. Nu när jag har Mac händer det dock nästan aldrig, det som tidigare hände tätt som tätt.

Miss Gillette sa...

sven: Nä, jag skrev om livspåsen och huruvida folk tror eller inte tror att allt de vill/ska/måste göra utgör värdet i livet eller om de flesta bara är tidsoptimister.

Totte sa...

En djup suck, en liten grymtning, en liten tår i ögonvrån, ett snett leende eller varför inte ett kluckande skratt kanske räcker för att förmedla det vi inbland saknar ord för?

Sven sa...

Totte: Precis, det finns många andra sätt att förmedla vad vi känner. En bild, antingen visuell eller berättad, säger ju också mer än 1000 ord sägs det. Människan började väldigt tidigt att måla natur och andliga motiv i i grottorna.

Lotta Makes Art sa...

En mycket vacker bild på solnedgången, ibland blir det klyschiga med siluetter av träd m.m. Kanske för att jag är norrbottning och älskar havet, men jag tycker jag att du lyckats fånga en stämmning som jag kan känna..

Ulrika sa...

Hej!
Fantiserar om att vi skulle ha en kulturdag i Porsöns barnbibliotek. Akvarellutställning (din förstås), diktläsning (mina förstås, men det kanske finns fler?, din son har ju skrivit en bok också och Johanna Lindbäck, uppvuxen på Porsöberget, men bor i Stockholm, skulle bjudas in och läsa ur sin nya ungdomsbok som utspelar sig i bl.a. Björsbyn, musik... Tror du de skulle ställa upp på det på biblioteket?
Tänk vad roligt för både skolbarn och vuxna i området att se Porsöns egenskapade kultur!
Kanske diktläsning även på persiska... eller något annat språk

Sven sa...

Ulrika: En rolig idé att göra något gemensamt kring Porsön! Jag och sönerna funderar på att kunna ställa ut någonstans i Luleå efter Stockholm, och samtidigt visa boken som handlar både om att växa upp och att lämna Porsön. Men jag tror inte biblioteket är rätt lokal, vi siktar på någon utställningslokal i stan eller så. Men vi kan väl hålla kontakten så ser vi vad det blir.

Jonas kommer förresten att höra av sig till dig, angående tips kring marknadsföringen av boken. Han ringer dig nån av de närmaste dagarna.

Ulrika sa...

OK!