13 juni 2010

Kaffe och livets mening



Att dricka en kopp kaffe, anser jag vara en av dagens höjdpunkter. Till kaffet: en kanelbulle, gärna kalljäst för det rätta tuggmotståndet och för den underbara smakens skull.

Även när jag jobbar ensam hemma på dagarna, ser jag till att dricka kaffet, en gång på förmiddagen och en gång på eftermiddagen. Jag ser det inte som en paus i arbetet, eller en välbehövlig vila, utan snarare som ett återkommande besök i himmelriket. Och det har sin förklaring.

När jag som barn följde mina föräldrar till frälsningsarmén på ett symöte, var det en positiv stämning. Man fick träffas, fick lite Guds ord och sjunga de svängiga sångerna. Men det som främst gladde oss alla var själva fikat, som dukades upp på ett överdådigt sätt. Det var alltid ett par tanter som var ansvariga för fikat och som till mötet bakat alla kakor och bullar till kaffet. Det bars in i stora korgar, fulla med sötebröd.

Att frossa i sötebröd var väl inte direkt den lutheranska stilen, men om man gjorde det i samband med ett frälsningsmöte blev det på nåt sätt helgat och tillåtet. Och nästan som en påminnelse om vad som väntade oss i det kommande himmelriket. Vi var ju inte så vana att föreställa oss gator av guld och glittrande smaragder och rubiner. Men ett gott fika, kaffe med bröd, det kunde vi lättare förstå. Därför utvecklade sig en kultur där ett fika med gott fikabröd blev synonymt med ett välkommet besök i himmelriket. Även att dricka kaffe tillsammans med vänner i hemmet, i vardagslag, blev en slags helig handling; ett mirakel mitt den hårda verkligheten.

Därför, när jag brygger mitt kaffe, får redan själva kaffedoften mig att fyllas av andakt. Stilla lägger jag den frusna kanelbullen i micron, som förvandlar den till något nygräddat, varmt och bulldoftande. Doften av kaffet och kanelbullen sänder iväg mina tankar till ovan där och till portar av pärlemor. Allt förebådar en underbar stund.

Jag gillar inte folk som inte respekterar dessa heliga ritualer. Som stressade kastar i sig kaffet på väg till nästa möte. Eller som tar in kaffekoppen till sin arbetsplats och låter den heliga stunden upplösas trivialt som ett uppiggande medel. Eller de nyttiga som aldrig tillåter sig äta nåt sött eller fett, utan tar ett torrt fullkornskex till kaffet; folk som inte kan njuta av ett saftigt wienerbröd och som därför saknar förståelse för vad himmelriket är för något.

Att dricka kaffe, äta goda bakverk och sitta tillsammans med andra, det säger något om livets mening. För jag tror inte att livets mening handlar om att bli något, fullfölja drömmar eller skapa rikedomar och stora egendomar. Men det handlar inte heller om att bara njuta av en kaffestund, det vore för enkelt. Nej, det handlar mera om att lyckas ta tillvara den stund man befinner sig i - att vara fullständigt närvarande i ögonblicket - just när man dricker kaffet och äter sin bulle. Att man bara befinner sig där, och ingen annanstans, varken fysiskt eller i tanken. Det är livets mening.

Lyckas man med det, och kan släppa alla förväntningar och krav en liten stund, då hamnar man automatiskt i himmelriket. Det är varje fall min mening.

12 kommentarer:

Bert sa...

Antingen ska man sitta ensam och njuta sitt fika, eller också med gelikar. Viktig ritual.

Sedan finns ju avarternas avart när det gäller kaffedrinkare. De där som lite tjusigt sveper in på caféet och köper en "latte to go", i pappmugg med lock, och skyndar vidare. Ty de har ju gubevars viktigare saker än paradiset att tänka på.

Sven sa...

Bert: Jo, dom missar nog tyvärr ofta det väsentliga här i livet.

Ida-Maria sa...

Sven, du skriver så bra! Du har en sådan förmåga att sätta ord till dina tankar.

Det som slog mig när jag läste din text var följande:

1. Den som ändå kunde hålla sig till EN bulle till kaffet. Jag förlorar mig ofta i ett ögonblick på det sättet att jag gärna trycker i mig flera bullar på raken.

Sa till Jonas här om dagen att jag reflekterat över familjen Teglunds/Melins förmåga att göra saker med måtta. Något att beundra, då min melodi tycks vara allt eller inget. Lagom är bäst, men den balansen kan vara nog så svår att finna.

2. Din text fick mig att längta efter riktigt ritualkaffe. Sedan jag började arbeta inom handels halsar jag mitt eftermiddagskaffe från en kaffeautomat i lunchrummet. Jag har förstått att i sådant kaffe bildas extra mycket garvsyra som i sin tur inte är särskilt snällt mot magen.

Ska ta tillbaka stunden med mitt kaffe med inspiration från din text! Jag är motiverad.

Hälsningar från

”För mycket av det goda”

(Ida-Maria)

Elisabet sa...

I love You!

Elisabet sa...

Skriver jag leende.

Det är precis så det är, ja, med kaffet, menar jag .-)

Monica sa...

Underbart beskrivet och en kanelbulle räcker för mig, vill aldrig ha två men kanske något annat till. Bara det där med doften, håller helt med, ja om alltihop.

matildasfikarum sa...

Jag saknar min farmors kokkaffe. Med köpta kubb till.

bettankax sa...

Helgad varde kaffestunden, Amen!

Sven sa...

Ida-Maria: Tack, vad roligt att få en kommentar av dig!
Men jag är nog också som du, att det lätt slinker ner fler bullar när det är gott. Det är svårt med den där balansen mellan att hänge sig och att ändå ha kontroll. Men jag tror att det underlättar om man äter bullen med andakt, och att tankarna inte befinner sig på annat håll, t ex oroar sig för vad man skall göra sen. Då kommer kontrollen nästan automatiskt.

Det där är ett elände, med dåligt kaffe i lunchrummet, som man dricker med stress i kroppen. Tyvärr verkar det inte vara någon omsorg om personalen inom Handels-sektorn.
Jag hoppas att du kan muta in ett område där ändå, där du i lugn och ro får tillbaka kaffe-ritualen; ett eget litet paradis mitt i HM!

Elisabet: Hahaha, I love You too. Besvarad kärlek. Det här är egentligen en perfekt kärlek, eftersom vi aldrig behöver träffas. Sådan kärlek kan ju hålla länge!

Monica: Ja, en bulle räcker. Annars kan det goda lätt gå över i dåligt samvete. Det är viktigt med balansen.

matildasfikarum: Kubb...Ja!..det glömde jag skriva om. Så gott till kokkaffe, och med mycket smulor på bordet.

bettankax: I evighet, Amen!

Anonym sa...

Jag som inte är kaffedrickare kan återigen konstatera att jag faktiskt är avundsjuk på er kaffedrickare. Njutningen av en god kopp kaffe har jag inte lyckats ersätta med något annat. Te är ju gott men inte på samma sätt. Jag har nog försökt.... men det ger bara en riktigt sur och tråkig känsla i magen. Njutningen uteblir. Jag kan däremot uppfyllas av den goda doften i ett kök där kokkaffet står på spisen........längre än så kommer jag inte i kaffenjutning.

Sven sa...

Anonym: Jag drack te ett helt år, pga av att jag inte tålde kaffe. Det var väldigt svårt, det kändes hela tiden som ett utanförskap vi fikaborden. Alla hade små koppar kaffe, utom jag med en stor tekopp och med en besvärlig tesil. Så jag förstår hur det känns. Te är socialt på ett annat sätt, mera krypa-upp-i-soffan-och-kvällsmysa, i och för sig inte så dumt det heller.

Anonym sa...

Håller helt med dig, att i den stunden vara här och nu och ingen annanstans. Himmelriket är nära!