tisdag, juni 22, 2010

Ett annat liv


Barndomens koja
Min son Jonas har varit hemma i helgen, och börjat rensa bland allt som han sparat under hela sin uppväxt. Saker, bilder och papper som han haft i sina skåp och skrivbordslådor och som han samlat under de första 20 åren av sitt liv. Han har egentligen aldrig slängt något tidigare, och det visade sig att nästan allt fanns kvar, både viktigt och oviktigt. För mig som förälder skapar det dubbla känslor när pojkrummet rensas och sonen slutgiltigt lämnar hemmet. Det är ju väldigt skönt att alla grejer som legat i många år och samlat damm nu försvinner från huset, det öppnar upp. Men samtidigt ger det en sorglig och vemodig stämning; nu är den långa föräldraperioden definitivt slut. En epok är över.

När jag tittar på foton från när barnen är små, får jag det inte riktigt att gå ihop. Jag vet ju att dessa barn har funnits här hemma, och att vi bodde tillsammans, jag känner igen dem och jag vet att de såg ut precis så, som de gör på fotografierna. Jag vet att det var många år som det handlade om, att först var de bäbisar och sedan började de gå och svara på tilltal och sedan började de gå simskola och förskola, därefter den riktiga skolan i 12 år varunder de växte från barnhull till skäggväxt. Allt det där vet jag, och jag känner till alla datum och hur vilka år de föddes och när de tog studenten och även vad vi gjorde julen 97 och när vi reste till Portugal 1999. Hur vi byggde stugan och vi bodde i lägenhet och sedan i hus och alla SAABar som vi kört omkring i med barnstolar och Bilspelet i baksätet.

Jag vet allt som går att veta om hur det varit alla dessa år och att tiden går. Men jag förstår det inte. Alla bilder, alla minnen, och händelser som varit och som jag kan berätta om, tillhör inte detta livet, utan ett annat liv. Som om man hade flera liv och och plötsligt var föräldralivet slut och jag gjort en själavandring och plötsligt vaknat upp som den jag är idag; Sven den medelåldrige mannen. Och barnen är inte länge barn, utan vuxna personer med egna personligheter, egna liv och som jag umgås med som om vi vore vänner som kommer från samma ställe, från samma by.

Ibland känns det nästan som om allt det som varit aldrig har existerat. Som om det vore något avlägset och distanserat; som ett barndomsminne som man är osäker på om man varit med om eller bara hört berättas om. Fotografierna verkar äkta men kan ha ha tillverkats i Photoshop bara för att ge illusionen om att det förflutna verkligen funnits och även jag befunnit mig där, i den tid som som flytt, och som Marcel Proust spanade efter i sju romaner i början av 1900-talet.

När man tänker tillbaka på det förflutna så lockas man in i att tänka tiden som stora sjok, jag tror det är det som är problemet. Att man ser tiden som ett kontiniuum; att barnen hade en uppväxt och den skedde under många år och nu är det över. Det är denna tanke som gör det oförståeligt, för så var det aldrig, nej, det var absolut inte så. Livet sker ju bara i ögonblicket, just när det händer. Varken det förflutna eller framtiden finns rent faktiskt. Och när man har små barn är det som mest tydligt att hela livet är uppdelat i små, små händelser, och där det ofta gäller att överleva från stund till stund.

Det handlade om att kliva upp tidigt, väcka barnen, se till att det borstade tänderna, ta fram rena kläder, duka fram frukost, undvika bråk vid matbordet, packa väskor, ta fram idrottskläder, svara på enkäten från fröken, skicka med matsäck till friluftsdagen, boka in utvecklingssamtalet, se till att alla var klara i tid, se dem cykla iväg, duka bort, fylla diskmaskinen, cykla till jobbet, jobba, handla på hemvägen, hämta på dagis och skola, hem och laga middag. Och så vidare.

Det är först när allt är över och vi ser tillbaka, som det ser ut som om allt skedde under en tid som förflöt från då till nu. Men i verkligheten var det inte så. Det var bara tusen och åter tusen ögonblick som vi genomlevde tillsammans.

13 kommentarer :

Monica sa...

Jaaa ungefär så där är det, bra att du sätter ord på det vi tänker:-) Och tusen och tusen igen ögonblick, ja då underlättar det lite i "tänket". Men overkligt är det mycket som är, kanske inte osäker om jag varit där men en overklighetskänsla, kanske är samma sak.

Sven sa...

Hemma sa det ofta, att tiden är en sparkstötting i utförsbacke i blåhalka. Nånting åt det hållet, känns det som.

bettankax sa...

Jag brukar också försöka tänka i ögonblick. Gillade den där "tidsparkstöttingen":)
Men förstår gör jag inte. För många år sedan, när jag i iver och förtvivlan försökte förstå en annan människas nöd, fick jag rådet av en klok arbetskamrat, "bettan man behöver inte förstå allting, det går bra ändå". Inte dumt att ha och falla tillbaka på;)

Miss Gillette sa...

sven: Jag har också funderat mycket på tiden sen jag blev förälder. Det är möjligt att det är som du säger: att tiden aldrig är ett kontinuum annat än i backspegeln, därför att den annars blir omöjlig att relatera till.

Men jag är också rätt säker på att du är nånting på spåren när du talar om ens flera liv. Såhär: jag tycker att åren med barn (hittills snart sju) har gått både fort och extremt långsamt. I föräldralivet gör jag jättemycket som, handen på hjärtat, inte är så värst kul alla gånger. Det tar tidvis nästan all tid och jag upplever det livet som oändligt långt. Men jag är faktiskt inte bara förälder, jag är andra personer också, och på de planen hinner jag knappt med nånting. Blickar jag bakåt kan jag faktiskt på allvar räkna de sju senaste årens biobesök på mina egna fingrar, och likadant är det med annat som jag i det livet alltid gjorde tidigare. Nästan ingenting har hänt där och därför känns det vid en summering som om tiden har flugit fram utan att jag fattat det (jag menar: fem eller sex biobesök skulle normalt ha betytt två veckor i det andra livet, inte sju år -- så vart tog all den andra tiden vägen?)

Alltså: jag mäter fortfarande tid i sånt jag gjort, och gör i andanom, i det andra livet. Det kan bli förvirrande om jag förväxlar den räkningen med föräldralivets tideräkning. Fast dessa båda håller faktiskt på att närma sig varann så smått. Det är utomordentligt trevligt, märker jag.

Miss Gillette sa...

Till exempel har jag ju tid att sitta här mitt uppe i föräldralivet och skriva spaltkilometer i kommentatorsbåset hos bloggbekanta ... en omöjlighet för några år sen.

bert sa...

Jag tycker hela livet är ett ögonblick. Fort går det.

Men rätt trevligt ändå.

Sven sa...

bettankax: Jag lider också av det där problemet, att jag vill förstå eller i varjefall få en förklaring. Oftast kokar jag ihop något som jag tycker stämmer, och det funkar så länge jag inte berättar det för nån..:)

Miss Gilette: Intressant att du pratar om 7-årsperioder. Jag skrev om det en gång, om livet indelat i 7-årsperioder. Det tror jag stämmer.
Finns här:
http://promenaderochutflykter.blogspot.com/2008/05/globalisering-i-glesbygd.html

Bert: Jo, så är det. Rätt trevligt. Eller mycket trevligt till och med.

Jag håller också med dig att tiden går olika fort beroende på i vilken period man befinner sig, den är subjektiv på nåt sätt.

Tack för en intressant kommentar! Tur att du hade tid att skriva den.

smulan sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
smulan sa...

Lite mer filosofiskt...

Livet är en liten glimt mellan två evigheter.

En fortsatt fin midsommar!

Sven sa...

Smulan: Önskar dig det samma!

Ulrika sa...

Jag har just slängt de sista två vällingflaskorna i sommarstugan och deppade över det! Vågar inte tänka på hur det blir när de flyttar hemifrån...

Maja sa...

Farbror Ewert på hemmet sa ofta: "Tiden går så fort, det är bara dagarna som går sakta."

Jag kan känna sorg och saknad efter det där barnet som var 4 år, 7 år, 13 år, ... Barnet som sade roliga och intressanta saker, som jag gjorde roliga utflykter och insikter med. Jag skulle gärna träffa det igen och känna samma glädje i att få utvecklas tillsammans.

PS: Jag har inga egna barn, men väl haft förmånen att få låna genom åren...

Sven sa...

Ulrika: Nu har vår yngste flyttat hemifrån, denna vecka. Det är svårt men också skönt. Nu tvingas man omvärdera sitt liv... igen.

Maja: Det var ett bra uttryck, som din farbror hade. Precis så är det ju, denna tidens dubbelhet.