5 juni 2010

Att hitta närvaron

Det är en blåsig dag, det går vita gäss på havet. Skurarna avlöser varandra och solen tittar fram där emellan. En bra dag för reflektion över sakernas tillstånd. Jag tar en promenad genom området, följer stranden och går upp mot skogen, där träden skyddar mig från den kalla vinden. Det känns stilla och behagligt där mellan tallarna och granarna. En taltrast sitter i en gran och pratar det språk som gett den sitt namn.

Som vanligt ger en promenad i skogen en nödvändig ensamhet, där jag försöker finna mig själv. Eller, det är en floskel....jag vet ju redan var jag befinner mig.... snarare handlar det väl om att hitta något väsentligt att fylla mig själv med. En tanke, idé eller en känsla som kan ge mig lindring i den allmänna meningslösheten. Det är svårt att leva ett meningsfullt liv när själva livet saknar mening. För livet har inget speciellt syfte, det finns där bara just nu, och vid ett annat tillfälle finns det inte. Det är naturligtvis bättre när det finns där istället för att det inte finns där.

Att arbeta och älska, det ansåg Freud vara meningen med livet och jag är böjd att till viss del hålla med honom. Eller snarare, att arbeta och älska gör att livets meningslöshet blir drägligare att uthärda. Själva meningen är det inte, men får oss lättare att glömma den inre tomheten. Här i stugan finns det mycket mening, det vill säga mycket som behöver göras. Jag är betydligt mer upptagen av arbete när jag är här, än av kärleken. Det är väl så för de flesta i min ålder. Kärleken finns där som isoleringen i väggarna, det värmer fortfarande men jag har inte kontakt med den som när jag var ung och Gullfibern packades mellan reglarna. Gullfibern fastnade på huden och kliade på underarmarna. Det gör den inte längre.

När det finns många projekt att sätta igång med är det lätt att inget blir gjort. Som om själva mängden av arbete hindrar mig att börja i någon av ändarna. Jag tänker på den äldre generationen, som var vana att arbeta hela tiden istället för att som mig gå omkring och fundera på frågor om mening, inspiration och lust. De jobbade bara på för att det skulle bli färdigt.

Men allt man gör är ju samtidigt förgängligt. Tiden är så kort mellan nytt och gammalt. Jag går förbi en grannstuga, det var bara tio år sedan barnen var små där och huset byggdes för framtiden. Nu står det mest tomt och naturen har börjat växa in mot huset och hörnstenarna har sjunkit ner i marken och vattenskadorna på syllen är hotande nära. Drömmarna fanns där för några år sedan men de har nog kallnat betydligt.

Som vanligt, efter en promenad genom området, börjar mitt sinne sakta läkas och förändras. Alla tankar om framtiden med alla sina förväntningar, förhoppningar och önskningar om färdigställande, börjar sjunka undan. Ingenting kommer att bli färdigt hur än jag försöker. Jag förstår att själva ordet "färdigt" aldrig kommer att uppnås, bara korta stunder av illusionen om att vara klar. Så fort något projekt är klart fokuseras tankarna gärna på nästa projekt som skall färdigställas. På så sätt får vi en upplevelse av att saker går framåt och vårt liv utvecklas åt ett positivt håll.

Efter promenaden lyckas jag stanna upp och lugna tankeflödet och fokusera på närvaron. Den kroppsliga upplevelsen av att bara finnas till. Jag sitter och ser på hur allt uppstår framför mig. Löven som rör sig i vinden, sträcker sig så långt det går åt samma håll. Trädens energi som skiljer sig åt mellan olika individer. Vissa björkar är mera yviga och tar större plats, andra är mera tillbakadragna, inbundna. Jag tänker att även jag är en aspekt av naturen och att det inte finns någon skillnad. Vi finns, ibland så här. Vid andra tillfällen - på annat sätt.

9 kommentarer:

Elisabet sa...

På väg till Halland från landet Skåne, tidigare idag, pratade vi om just detta.
Om förgängligheten.

Ååå, så man planerar!
Det ska byggas Friggebod och rabatterna fyllas ut .., allt ska göras.

Och om hundra år?

Då är vi alla borta.

Jag själv ... mina tre barn .., barnbarnen .., och kanske deras barn.

Då är vi aska i en urna eller ligger frystorkade i nån förpackning och andra människor efter oss planerar för rabatter och Friggebodar och ingen, förutom den som släktforskar, ska väl bry sig i våra namn?

Ingen av oss .., vi som skriver här hos dig eller på andra sidor, finns kvar.

Ska man alls överleva den insikten och tycka att det är värt att leva, får man väl helt enkelt göra det bästa av situationen?

Leva, rakt av.
Försöka njuta så gott det nu går.

Vara tacksam för varje dag man är frisk.

Sånt.

Just idag, när jag sitter här och lyssnar till lövsångaren när jag skriver det här, känns det helt okej.

Allt gott till dig, Sven!

Sven sa...

Elisabet: Just det där, att sitta och lyssna till lövsångaren, det är väl det som allt handlar om. Att stilla sig ibland, och njuta av det som finns.

Ha en trevlig helg i Halland!

bettankax sa...

Liknande banor tog mina tankar när jag tidig morgon var på promenad med mitt lilla barnbarn. Vi gungande, busade och lekte och jag befann mig i nuet.
Senare somnade den lilla och då vindlade tankarna iväg. Lilla pyre, som ska tampas och brottas med livet. Hon i början av det och jag, ja det mesta av det har jag bakom mig. Utan att bli långrandig så kort sagt, infann sig ett vemod och och återigen den bekanta "viddernas-vidd-känslan"...
Den lilla behagade sova nästan två timmar så jag hade gott om tid att hänge mig.
Så vaknade hon och då var jag mitt i livet.

Sven sa...

bettankax: Fint beskrivet: vemod och viddernas-vid-känslan. Det var ungefär så för mig också.

Leva sa...

Du skriver: "Det är svårt att leva ett meningsfullt liv när själva livet saknar mening.", och det förstår jag inte riktigt... att vi inte lever med något "utifrån bestämt syfte" är inte förknippat med varje enskilt livs meningsfullhet, för mig. Jag får tanken att det kanske är så att du har haft, eller är uppvuxen i en miljö där det funnits en religiös tro? Du behöver inte svara på det om du inte vill, men jag tänkte att om man har trott att det finns något utifrån bestämt syfte med ens liv (Gud eller någon annan andlig kraft), så kanske livet kan framstå som mer tomt och meningslöst om man sedan tappar den tron...? Eftersom jag aldrig har levt i en sådan tro eller miljö där "Gud" ingått eller haft någon "styrande roll", så blir det kanske enklare att vara tillfreds med att livet har den mening som man själv ger det...?

Det vore intressant att höra vad du tänker om det, men om det känns för personligt eller så, så är det bara att du lämnar frågan därhän... :)

Sven sa...

Leva: Nej, jag har inte gått från nån slags religiös mening till meningslöshet. Jag tror bara inte på någon mening varken individuellt eller kollektivt. Snarare tror jag sökandet efter mening är det som kan ge väldigt mycket lidande i livet. Det finns en paradox här, det är när vi släpper frågan om mening som vi kan börja leva förutsättningslöst; genom att acceptera nuet som det är. Genom att leva med full uppmärksamhet på det som händer runt omkring. Inte försöka uppnå något. Acceptera det som finns utan att veta varför.

Hoppas det var något av ett svar till din fråga.

Leva sa...

OK, jag tror att jag förstår. Men jag tycker nog att det är skillnad mellan att vara medveten om att livet saknar mening/syfte, och att inte försöka uppnå något med det liv man har...? Det är kanske det jag menar med att livet inte alls känns meningslöst bara för att det inte finns någon avsikt med att vi lever eller att våra liv är som de är...

Jag tror absolut på att det är befrämjande för sinnesron och välmåendet, att "vara i nuet", minst någon gång per dag. Jag tror dock att man också behöver planera, tänka sig framtiden, sätta upp mål eller vad man vill kalla det - och att det sedan i slutänden ändå är "vägen som är livet" och som oftare än att nå själva målet är det som skapar känslan av "mitt liv", innebär inte att det är meningslöst att sträva efter något... eller?

Sven sa...

Leva: Precis så. Mycket bra formulerat! Man måste också leva i det vanliga livet, försöka uppnå något, planera för framtiden. Och däremellan stanna upp, i medveten närvaro. Vi är överens :)

Miss Gillette sa...

sven: Kärleken som gullfiber är en av de bästa metaforerna jag träffat på. *bugar djupt*

leva (& sven): Jag tror att ett generalfel många gör är att försöka se livet och tillvaron som ett och detsamma. Man måste nog skilja på dem. Dels finns det livet på det övergripande planet, det som åtminstone jag anser inte har nåt annat syfte än just sig själv: livet vill liv och gör allt för att uppnå det. Punkt och slut. Men sen finns det ju tillvaron eller det dagliga livet. Den kan innehålla en rad meningar av olika kaliber och det är på det planet som man själv påverkar hur man mår och vad man gör.

Givetvis är melankolin/mjältsjukan ett välfärdssymptom: man behöver inte gå längre än till sig själv för att konstatera att man under arbetsintensiva perioder (som regel) inte grubblar så värst mycket över de existentiella frågorna. Man gör sitt och sover gott om natten och gläder sig åt de små sakerna, som ju faktiskt när det kommer till kritan är de största sakerna.

Jag har haft ganska besvärliga nappatag med de här funderingarna men sen jag fattade att existensen är skiktad har jag blivit så lugn. (Sen hjälper det kanske att jag inte har krav på att det ska finnas nån övergripande mening med allting, utan kan konstatera -- precis som sven -- att just nu pågår mitt liv men andra gånger gör det inte det, och märkvärdigare är det faktiskt inte.)

Ja, nä. Hoppas detta var åtminstone lite begripligt.