lördag, maj 22, 2010

I kartans mitt ett tomrum

Ibland kommer jag på mig själv att jag är på väg att ta telefonen och ringa min mor. Det är en impuls som är inövad under många år, ända sedan jag som 19-åring flyttade hemifrån. Impulsen kommer plötsligt och strax efter att den nått mitt medvetande, talar mitt förnuft om för mig att det inte längre går att ringa henne. För hon finns inte längre. Hon är död.
Stilla somnade hon in onsdagen den 28 april. Hon tog steget över till andra sidan och jag är säker på att det var vad hon ville. 91 år var ett tillräckligt långt liv, och någon gång måste det ske.
Natten innan hon dog, sov jag väldigt oroligt. Jag hade en mardröm som väckte mig flera gånger och varje gång jag somnade om så föll jag tillbaka i samma dröm.
Jag befann mig i ett främmande land. Jag visste varken vilket land eller vilken stad jag befann mig i. På gatskyltarna stod det skrivet med ett språk som jag inte kunde läsa. Bokstäverna liknade det kyrilliska alfabetet, och jag tänkte att landet måste ligga någonstans i östra Europa.
Jag ville åka hem, men först måste jag veta var jag exakt befann mig, för att kunna köpa flygbiljetter och hitta till en flygplats. Jag gick in på en busstation och där hängde en stor karta på väggen, som jag förmodade föreställde det landet som jag befann mig i. Men kartan var sönderriven, landets centrala delar var borta och endast landets yttre gränser fanns kvar. Mitt i kartan fanns endast ett tomrum.
Känslan av att inte veta var jag befann mig, ensam i ett främmande land där jag inte kunde göra mig förstådd, var en skrämmande upplevelse. Jag vaknade om och om igen, men det var som om drömmen höll mig kvar i ett fast grepp.
När jag morgonen efter fick ett telefonsamtal från min bror att mamma gått bort, kom jag att tänka på nattens dröm och jag började ana dess betydelse.
Vi föds av en mor och hon är vårt verkliga hem. Det är inte huset där vi växte upp som är vårt egentliga barndomshem utan det är mamman, vars kropp vi kommit ur. Hon gav oss också de första orden som sedan utvecklades till vårt språk, modersmålet. Allt detta finns inom oss resten av livet, oberoende var vi själva bor eller hur gamla vi än blir, så finns förankringen hos denna mor, som gav oss livet.
Genom osynliga känslomässiga trådar finns vi alltid uppkopplade bakåt till utgångspunkten, trots att vi själva kanske känner oss fria och självständiga.
I min dröm upptäckte jag att jag förlorat orienteringen i livet. Kartan var sönderriven och mitt i den fanns ett stort tomrum. Jag såg skyltarna på gatorna men kunde inte längre läsa dem, språket hade tagits ifrån mig och jag förstod inte längre ordens betydelse. Drömmen förebådade det som skulle hända morgonen efter, hon som givit mig mitt hem och språk, hade försvunnit och tystnat.
Men drömmen gav mig också tröst och riktning framåt. Jag förstod vad jag förlorat och insåg hur jag skulle sörja. I fortsättningen skulle min mor tala med mig genom tomheten och tystnaden, från en plats som inte längre finns och med ord som inte längre hörs. Där finns hon för alltid kvar och det är upp till mig att våga närma mig dessa ställen; tomheten och tystnadens platser, där allt fortfarande finns kvar. I evinnerliga tider.

23 kommentarer :

Elisabet sa...

Men åååå!

Min mamma dog i början av april för två år sedan. Det händer ännu att jag tvärtänker att ... jag måste berätta för henne!

Och pappa .., borta sedan 34 år tillbaka .., honom tänker jag på hur ofta som helst.

Det är konstigt när man inte har vare sig pappa eller mamma kvar.

Då står man liksom i yttersta ledet.

Cecilia sa...

Drömmar är mäktiga budbärare. Det vet jag. Och det du beskriver; jo, så är det! Och det är trösterikt (tänk vilket vacker ord det är!)

Cecilia sa...

Drömmar är mäktiga budbärare. Det vet jag. Och det du beskriver; jo, så är det! Och det är trösterikt (tänk vilket vacker ord det är!)

Ingela sa...

Min farmor dog på julafton, med mindre än tre månader kvar till hundraårsdagen. Hon var ganska frisk, så trots den höga åldern så kom slutet överraskande.

Man sörjer kanske inte en människa som levt sitt liv så länge på samma sätt som om man förlorar någon som rimligtvis haft lång tid kvar. Men saknade kan fortfarande vara enorm.

Monica sa...

Läst och begrundat, mycket är bekant för mig med men det blir konstigt när båda föräldrarna är döda eller borta eller hur det nu är. Jag slogs av tystnaden när mamma, som gick bort sist, hon var förresten född den 28 april, ja tystnaden, den totala, att jag inte hörde något. Pappa kunde jag förnimma, i skogen, vissa situationer, men inte mamma.

Sven sa...

Elisabet: Ja, det är konstigt när båda är borta. Det känns tomt och tyst. Det blir ett nytt skede i livet.

Cecilia: Ja, jag drömmer nästan aldrig. Men vid vissa tillfällen händer det här, att en dröm får stor betydelse för mig. Trösterikt, som du säger, ett fint ord.

Ingela: Jo, så är det nog. Det känns naturligt och nästan lite fint när gamla människor dör. Det är helt annat när unga går bort, det är hemskt.

Monica: Intressant att du upplever det så, att mamma finns i tystnaden. För mig kan tystnaden också vara väldigt innehållsrik; vila, kontemplation.
Jag hoppas möta henne på det sättet i fortsättningen.

Anonym sa...

Jag blr både rörd och berörd!

Anonym sa...

vilken fin bild av en viktig persons bortgång och tystnad. Talande tystnad.

Bert sa...

Fint!

Tänker på min egen mor, som jag nu ser närmar sig sitt livsslut. Även om hon är förhållandevis frisk, så har stroken för 1½ år sedan börjat ta sin tribut. Hon har blivit sittande. Helt beroende av hjälp. Och även om hon inte säger något om det, vet jag att hon inte gillar det.

Däremot nämner hon aldrig något om att hon "levat färdigt", och önskar få somna in, så livslusten finns nog någonstans därinne i det snart 96-åriga hjärtat.

Jag önskar att hon får sluta sina dagar med värdighet, när det är dags.

Sven sa...

Anonym: Talande tystnad, visst är det en bok av Tolle? Det är ett fint begrepp; talande tystnad. Passar så bra till det jag skrivit.

Bert: Ja, min mamma började falla i januari. Först bröt hon benet, och sen när hon repat sig föll hon igen. Det var små strokar troligtvis. Den sista fick hon en vecka innan hon dog. Hon uttryckte att hon inte ville vara med längre. Kvällen innan hon dog kallade hon på prästen. Det känns som om hon valde själv att sluta sina dagar. Ett värdigt slut.

Din mamma, hoppas att det blir som du önskar när det är dags.

Anonym sa...

Javisst är det boken Tystnaden talar.
Har du läst den som kom ut jag tror 2008 En ny jord?

Sven sa...

Anonym: Nej, det har jag inte läst. Kanske kan låna den av dig.

Miss Gillette sa...

sven: Drömmar kan verkligen vara så oerhört bra. För oss som är självanalytiskt lagda är de viktiga redskap -- jamenar det är ju egentligen man själv som talar till sig själv när man har såna drömmar som den du beskriver. Det händer väl att de inte är särskilt snälla, men är man uppriktig och orkar ta även sina mindre smickrande sidor i betraktan får man ju en enorm skjuts framåt. Själv håller jag just nu på att klura på innebörden i en rad drömmar med samma känslostämning -- kan inte riktigt blir klok på vad det är jag vill säga mig, men skriver man om det brukar det klarna efterhand.

Anonym sa...

Hej Sven.
Beklagar sorgen efter din mamma.
Men hon fick ju vara med längre än de flesta.
//Kenneth

Sven sa...

Miss Gillette: Det är ju som du säger, drömmar är budskap från mig själv till mig själv. Ofta är det väl så att händelser i vardagen rör upp gamla minnen av liknande situationer, som sen ska integreras. Efter att jag skrev det här har jag kommit på att filmen Persona, av Ingmar Bergman, har ett liknande tema. En pojke med sin mor och syster(tror jag) är på ett hotell i ett främmande land där de inte förstår språket. Jag ska se filmen igen, det blir spännande.
I övrigt drömmer jag inte så ofta numera. Bara vid enstaka tillfällen.

Kenneth: Tack. Ja, hon fick ett långt liv, det känns ju rätt naturligt. Det är en generation som nu är snart är borta nu, det är tomt på Nyhemsvägen.

Miss Gillette sa...

sven: Jag tjatar så mycket om drömmar att jag säkert har sagt det här förut, men: mina drömmar utspelar sig påfallande ofta på hotell, vilket såklart är en jättebanal bild för mig själv och alla de rum som finns inom mig. Korridorerna är aldrig raka eller rätvinkliga, hissar går diagonalt, vissa annex går bara att nå från ett håll och åt samma håll kan man inte komma ut igen etc etc. Uj vad grejer det händer i de olika rummen. Det kan vara fascinerande att vakna och återberätta drömmen för mig själv, lite som att läsa en roman eller se en film (inte sällan med lätt absurdistisk prägel).

Min erfarenhet är att jag drömmer livligt illustrerat när det händer mycket i tillvaron -- externt eller internt -- och det blir många intryck att sortera. Kanske skulle jag drömma mindre om jag hade tid att sitta och filosofera i vaket tillstånd, men det hinner jag tyvärr inte ta reda på i detta skede av livet, ha ha.

Sven sa...

Miss Gillette: Då ska du se Persona. De bor på ett hotell, mörka korridorer där pojken, huvudpersonen, går omkring. Utanför hotellet kör tanks, ett krig är i vardande. Allt är som en skrämmande dröm.

Miss Gillette sa...

sven: Minns inte om jag sett den för längesen, under min Cinemateket-period, men om jag hade drömt en sån dröm skulle jag ha sagt om mig själv att jag kände mig alienerad från omvärlden, och dessutom anar att det pågår en massa inom mig som jag inte har full koll på.

Men eftersom jag är lite extra intresserad av drömmar just nu ska jag göra ett försök med Persona. Tack för tipset!

Maja sa...

Jag är fascinerad av att du kände att något var på gång och bearbetade det i drömmen. Du förberedde dig själv på att leva ett liv utan centrala delar av din livskarta, såsom den sett ut fram till telefonsamtalet dagen efter.

Intressant att människan är så fiffigt anordnad att vi kan känna - på en förmedveten nivå - att saker är på gång utan att vi är medvetna om att något alls är i görningen.

Detta kan vi kanske tolka som att döden bär bud med förgångare eller som att vi har förmåga att tolka naturliga signaler i ett slockande liv så att vi faktiskt "vet" utan att vara medvetna om det...

Sven sa...

Miss Gillette: Förlåt, men jag blandade ihop Bergmans filmer. Den jag tänker på heter Tystnaden! Ännu bättre namn, tänker jag apropå mitt inlägg. Den handlar om två systrar och en son på resa.

Maja: Jo, det är märkligt att drömmen kom natten innan. Vi hade en lite synsk kontakt hon och jag, vi kände av varandra på håll. Men det är väl signaler som finns i det omedvetna som man känner av.

Sven sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Miss Gillette sa...

sven: Okej, noterat!

smulan sa...

Så fint skrivet, Sven. Jag blev berörd..