27 maj 2010

Familjens samfällighet

När jag växte upp var det auktoritära familjen som gällde. Föräldrarna, läs pappan, var de som bestämde vad som skulle gälla. Pappans beslut skulle följas oberoende om det var förnuftigt eller inte. Det var ordning och reda på den tiden, som Jan Björklund skulle säga.
Det där gick ju ganska bra så länge barnen underordnade sig men när de blev tonåringar och ville börja bestämma själv blev det väldiga spänningar. Ofta en långdragen maktkamp tog fart, med en smärtsam frigörelseprocess med konflikter och ibland handgripligheter.
Men idag har många gått ifrån den hierarkiska familjen och föräldrar försöker tillsammans med barnen driva en slags demokratisk familj. Ingens ord väger tyngre än någon annans. Tyvärr leder det ofta till att föräldrarna förlorar möjligheten att styra efter vuxna principer. Och allt kan urarta till en maktkamp mellan familjens olika medlemmar, där den som är tjurigast vinner. Vi ser nog många sådana problem idag, där tonårstiden blir lika problematisk som när det fanns en auktoritär far. Men lösningen är inte att återgå till det gamla.
Jag tror att om en demokratisk familj ska fungera och inte bli en arena för egoister som bara ser till sina egna behov, så måste familjelivet regleras. Som om det vore en samfällighet eller vägförening.
I samfälligheten är föräldrarna ordförande och har därför större ansvar för familjen men de måste förtjäna sitt ordförandeskap. Familjestämman, dvs det möte där reglerna bestäms, sker ofta vid matbordet när alla är samlade. Föräldrarna har där ingen större makt än barnen utan måste lita till sin förmåga att prata för sin sak, lösa problem och komma med kompromisser.
Varje person har en röst som väger lika mycket. Föräldrarna måste ta hänsyn till allas behov och se till att besluten tas i konsensus.
Om besluten skall hållas måste det finnas konsekvenser om de bryts. Ordföranden utdelar dessa konsekvenser om de överenskomna reglerna inte följs. Det kan räcka med tillsägelser eller indragande av vissa förmåner.
Ett sådant styrelseskick i en familj leder till att alla, även de små barnen, tycker att det blir hörda och kan påverka sin situation. Ordförandeskapet flyttas också sakta över till den äldste sonen/dottern när de börjar komma till slutet av tonårstiden. Föräldrarna sitter kvar i styrelsen men får allt mindre möjligheter att hävda sig i diskussionerna.
Själv är jag numera bara enkel ledamot och den hemmavarande sonen, tillsammans med modern, delar på ordförandeskapet. Det känns bra, det är skönt att inte längre behöva ha huvudansvaret. Men ibland undrar jag om jag någonsin varit ordförande egentligen, eller om resten av familjen bara låtit mig få tro det. Precis som det var i min uppväxtfamilj, där min pappa trodde sig vara familjens överhuvud och den som bestämde, men det var i själva verket mamma som bestämde allt.
För det finns ju alltid en yta, när det gäller relationer mellan människor. Där befinner sig de flesta männen, vi ser det som syns och hörs. Under ytan, där befinner sig de flesta kvinnorna.
******

6 kommentarer:

Elisabet sa...

Just det!

Vi var tre döttrar som växte upp hemma och det hände ofta att mamma sa ..., eller viskade till oss: "flickor .., låt pappa tro att han är herre i sitt hus .., så blir allt så mycket enklare ..".

Och det lät vi honom tro ,-)

Love, literature and gardening sa...

Inget av det där stämmer med mina erfarenheter... Min far var otroligt auktoritär med ett fruktansvärt otrevligt humör och min mor världens fogligaste kvinna. Själv käftade jag emot hans auktoritet redan i tidiga år till min mors stora förtvivlan. Hon ville gärna att jag också fann mig i hans nycker. Så tidigt jag kunde lämnade jag föräldrahemmet.

Mina barns pappa dog när de var små och i den familjerelationen skulle jag vara båda deras föräldrar, dvs jag var nog lite mer principfast än jag varit annars. Det var viktigt för mig att vara den vuxne föräldern och inte en kompis. Mycket kärlek och förtroende var viktigare än nån sorts medbestämmanderätt.

Sven sa...

Elisabet: Det var det jag misstänkte!! Att man tror att det är på ett visst sätt men så är det inte så! Förd bakom ljuset av sin egen familj...:)

Love, literature, and...: Det du beskriver är väl den auktoritära familjen, precis som jag inleder med, där fadern är hård och bestämmande, och att det leder till konflikter kring frigörelsen. Mödrarna i de familjerna brukar vara en slags krockkuddar för barnen, men naturligtvis inte alltid.

Jag pekar ut kanske en mellanväg, inte antingen eller. I samfälligheten finns medbestämmandet men inte att föräldern abdikerar. Föräldern är fortfarande ordförande, med allt vad det innebär. Det jag inte gillar är tanken att om man inte är auktoritär och bestämmande så återstår bara anarki. Det finns många sätt däremellan.

Leva sa...

Klokt skrivet. Som vanligt. Jag håller med, rätt upp och ner. Skulle dock önska att de flesta män inte befann sig i ytan av relationer...

Min far var allt annat än auktoritär. Absolut inte menlös heller. En väldigt diplomatisk och samtidigt tydlig människa. I varje fall var det så som hela familjen, inklusive jag, uppfattade honom, då... :) Och trots att jag har fått inse senare att den bilden inte var alldeles sann, så tror jag att det bara har inneburit fördelar för mig i mitt liv, att det var den rollen han valde då.

Det mest korkade som finns är när den eller de som inte fattar "hela bilden", är den/de som bestämmer. Lika dumt är det om den personen är vuxen, som om den är barn...

Sven sa...

Leva: Det är nog så, att vi har bilder av föräldrarna och de kan variera. Mellan syskon som kan ha helt olika uppfattningar om hur föräldrarna var. Men också mellan olika perioder i vår egna liv. Det finns nog inte mycket till sanning i det som varit, allt är subjektiva upplevelser.

Anonym sa...

Mitt i prick som vanligt Sven! Jag känner igen det där...papporna t-r-o-r att det är de som bestämmer men barnen vet att det är mamma...hihi.
Jag gillar det du skriver om den demokratiska familjen, något som jag VERKLIGEN ska ta till mig, eftersom jag bara är i startgroparna med min lilla familj.
/ Stina