tisdag, april 27, 2010

Vid behov av evakuering

Även katten har sina rutiner. Han vaknar alltid halv sju och vill direkt gå ut via altandörren, utan att äta frukost. Han är nämligen inte så sugen att äta tidigt på morgonen, precis som många andra s.k kvällsmänniskor. Först efter en timme kommer han in igen och smörjer kråset. Sedan går han ut igen.

På kvällen när han återvänder är vi båda glada över återseendet. Ofta glömmer jag att han är en katt och pratar till honom som om han förstod. Ibland känns det som om han lyssnar, särskilt när han vänder sin outgrundliga blick emot mig och tar ögonkontakt. Det spelar kanske ingen roll om man uttrycker sina känslor för en katt istället för en människa, man slipper i alla fall få goda råd och dumma kommentarer.

Att se två katter slåss, och det har jag gjort flertal gånger under året, är en väldigt otäck upplevelse. Deras skrik och fräsande, deras våldsamma bitande och klösande, är ren ut sagt djuriskt. Det är långt ifrån den väna och kurrande kissemissen som ligger på rygg och låter sig klias på magen.

En katt är en dubbelnatur, och det skrämmer många, vilket jag har full förståelse för. Bakom den mjuka och flegmatiska fasaden finns rovdjuret, som inte tvekar att plötsligt slå till och döda en oskyldig liten fågel.

Och det är nog bra att hålla båda sakerna i minnet samtidigt. Naturen är god - Moder Jord föder oss - men också fruktansvärt grym. Det är inte bara människans påverkan som hotar livet på jorden, utan vulkanutbrott, översvämningar och jordbävningar dödar väldigt många människor varje år. Det behövs bara en liten meteorit på rätt ställe så är det gonatt.

Idag läser jag i DN en artikel av Slavoj Zizek om lärdomen från Eyjafallajökull. Han menar att vi måste förbereda oss inför stora katastrofer, och det måste göras genom en global samverkan. Han ställer bl a frågan om till exempel hela Islands befolkning måste fly från landet, var ska dom då ta vägen?

Jag tror inte att det blir några problem för Islands folk, om de måste evakueras. Vi tar dem hit till Norrbotten bara. Här har vi ett län som är stort som halva Yggdrasil och nästan helt folktomt. Om vi skulle dela upp islänningarna i grupper på 150 personer kunde vi placera dem i byarna i inlandet utan några som helst investeringar. Det finns ju tillräckligt med ödegårdar i varje by för att täcka behovet.

Och det bästa av allt. Dialekten runt Överkalix är ju rena rama isländskan, så nåt problem med språket blir det inte.

*******

Andra bloggare om , ,

5 kommentarer :

Love, literature and gardening sa...

Det känns skönt att du tar hand om islänningarna däruppe för härnere har vi inte riktigt så mycket plats. Å andra sidan har vi väldigt många islänningar i Lund. Där skulle de då å andra sidan säkert hitta en och annan barndomskompis som kunde ge dem lite trygghet i exilen.

Maja sa...

Värre skulle det vara om 1 miljard kineser kom på fötter efter att någon stora miljökatastrof drabbat deras territorium. Var sätter vi dem tro?

Sven sa...

Love,literature .. : Ja, här uppe finns nog inte så många barndomskamrater. Å andra sidan finns ju Facebook... Men jag lovar, vi tar islänningarna.

Maja: Det blir nog ett större problem. Har inte riktigt tänkt igenom det. I och för sig har vi Jokkmokks kommun, där skulle nog alla kineser rymmas, men det finns inte hus för alla. Älvsbyhus kanske ...?

Leva sa...

Underbart... tack för ett gott leende... :)

Sven sa...

Leva: Varsegod! Det märks att ni i Umeå ändå har humor ...:)