lördag, april 24, 2010

Om folktomheten

Den nordliga vinden är kall och skoningslös och får oss att ställa in skidturen på det ännu isbelagda havet. Vi bestämmer oss för att istället gå en promenad runt sjön.



När vi går genom Ryssbält ligger de stora husen, med sina uthus och ladugårdar, stilla vid vägarna. Allt är välrenoverat och nymålat och även vedtravarna är ordentliga när de lutar sig mot laduväggarna.

Jag förvånas över att vi inte ser till någon människa överhuvudtaget, varken ute på de stora gårdarna eller i något av husens väl tilltagna fönster. Det ser ut som om en neutronbomb just briserat och dödat alla levande väsen. Endast husen har blivit kvar, smått absurda med vitmålade knutbrädor och garageportar med modernt snitt.



Trots att det är lördag och ledig dag, ser det ut som vanligt på landsbygden, folktomt och ödsligt. Man kan åka miltals genom by efter by utan att upptäcka någon endaste människa. Frågan är var alla håller hus. Sitter de inne i sina stora kök och väntar på skymningen, för att först då våga sig ut? Eller har alla tagit bilen och åkt till IKEA i Haparanda för att äta billiga köttbullar med potatis och lingonsylt.

När vi kommer där på vägen ser vi plötsligt, och mot all förmodan, en man komma gående emot oss. Han är krum och krokig, slänger det vänstra benet framför sig på ett sätt som talar för en obalanserad kroppshållning och ett liv långt ifrån Yoga och träningslokaler. Just när vi möts tittar han upp med en blick som vore tagen ur Sista färden, och mumlar ett knappt hörbart hej, en hälsning som vi återbördar.

En stilla rysning efter ryggraden bekräftar mötet, samtidigt som mina tankar glider in på frågan om bristens betydelse. Enligt Proust - som han skriver i På spaning efter den tid som flytt - behöver man ha ett problem eller uppleva en brist, för att kunna lära sig förstå en sak på ett djupare sätt. Proust ger exemplet att den som sover som en stock, vet ingenting om sömnens natur. Endast den sömnlöse kan bli tillräckligt kunnig inom sömnens område.

Det är kanske därför som det bara är på landsbygden, där bristen på människor är uppenbar, som människans rätta natur visar sig. I städernas folktäta områden kan människan inte förstås.

Under promenaden och med hjälp av bristen i Ryssbält kommer jag fram till två givna slutsatser:
Människan blir osynlig bakom sina stora byggnadsverk, eftersom den materiella världen döljer oss. Och det andra: vår kropp är skröplig.

********

Andra bloggare om , ,

4 kommentarer :

Miss Gillette sa...

Hm. Får man invända och hålla med -- lite av båda? (Tack.) Då säger jag att jag tror att man bara kan förstå _vissa_ sidor av mänskans natur i glesbygd, men inte alls andra sidor av den, nämligen de sidor som bara kommer fram i trångboddhet.

Varför heter det Ryssbält?

Sven sa...

Det är ju roligare om du inte håller med..:)
Det var bara så att jag samma förmiddag som jag gick promenaden läste Proust. Om bristens betydelse för förståelsen. Och sen blev det som det blev.

Trångboddhet, skulle i så fall handla om bristen på utrymme. Och det är ju rätt, det förstår en stadsbo bättre. Men bristen gällande själva människan..,det förstår man nog bäst på landsbygden.

Ryssbält, ja, jag vet inte. Och jag tror ingen är riktigt säker på varför, även om man kanske gissar på rysk påverkan.

Miss Gillette sa...

Ah, jo, om det är så du menar håller jag med mer. Men hur ställer du dig till dem som lever tätt inpå andra, exempelvis i en storstad, men ändå är helt ensamma? Det är en annan och kanske bara delvis samma avsaknad av mänskor då. Man har ju folk omkring sig jämt, menar jag, men ändå aldrig nån att vara med. Jag kan tänka mig att det förstärker känslan av utanförskap. Jamenar när det inte _finns_ nån mänska på miltals håll, då är det ju begripligt att man inte har nån att prata med. Inte kul, men begripligt.

Sven sa...

Miss Gilette: Det här är intressant, och kommer nog att utveckla sig till en diskussion då vi ingen av oss vet vad det handlar om. Jag gillar sånt. Samtal om begrepp som för en allt längre och längre ifrån verkligheten.

Jag håller med dig. Människor i storstäder vet nog mer om bristen ensamhet än vad landsbygdens folk gör. Trots den synbara tomheten och ödsligheten i byarna så kan säkert relationerna vara mera intensiva än i ett höghus i stan.

Men jag tror att ensamhet på landsbygden är riktig ensamhet, både inre och yttre, och behöver inte upplevas som ett utanförskap. Ensamhet i en stad eller i en grupp däremot, är inte en realitet utan mera av en känsla.

Det jag tror att Proust menade var nog att den som upplevt ensamhet, vet mer om ensamhet än andra som inte gjort det. Och det skulle betyda att en ensam människa i stan eller på landet, båda kan ha ökad förståelse för fenomenet. Men inte nödvändigtvis.

Men, återigen, att få syn på själva människan, det görs bäst där det finns brist på just den varan, det vill säga, på en promenad genom en norrländsk by, en lördag i april...:)