4 april 2010

Kolabönorna



När vi hälsat på barnens farmor vid jul eller påsk har hon ofta köpt hem godis för att bjuda på. Och nästan alltid har det handlat om kolabönor, dessa bruna, hårda och osmakliga godisar som alltid brukar vara kvar i skålen när allt annat är uppätet. Ingen har ju haft hjärta att säga till henne, att ingen av oss tycker om just kolabönor. Så därför har det fortgått, hon har bjudit på sitt godis och vi har försökt trycka i oss en eller två för sällskaps skull.

För barnen har besöken hos farmor under deras uppväxt varit roliga på ett sätt men tråkiga på många andra sätt. Roligt att träffa farmor men tråkigt att ingenting ha att göra under tre dagars besök. Utom att äta god mat till exempel. Och äta godis.

Först låter man godisskålen vara, det är ändå värre att äta kolabönor än att inte äta dem. Men ju längre tiden går, och man har ingenting att göra, så blir suget efter något sött övermäktigt och så tar man till slut en kolaböna och biter igenom det hårda skalet. Det känns nästan som om emaljen skadas. Smaken är egentligen intetsägande men samtidigt så äckligt söt att man genast ångrar sig och tvingas svälja den snabbt och brutalt. Aldrig mer, tänker man, det var min sista kolaböna. Men redan efter ett par timmars tristess går man tillbaka till godisskålen, tittar efter och ser att det bara finns kolabönor, men tänker att den här gången kanske det går bättre, och så stoppar man in en böna i munnen igen. Med samma resultat naturligtvis.

Nu i påskhelgen åkte vi till stugan. Det var sonen Lars som var på affären och köpte godiset till helgen. Vi måste ju äta en del för att komma upp till 17 kilo per år. När vi så nästan hade tömt skålen så upptäcker jag till min förvåning att längst ner på botten ligger det ett tiotal godisar kvar, som ingen ätit upp än, och det är de klassiska kolabönorna. Med förvåning frågar jag Lars, har du köpt kolabönor...?

Ja, säger Lars, det är ju så tråkigt att ha en godisskål som är tom. Men om man köper kolabönor också kan man alltid vara säker på att det finns godis kvar i skålen. Och blir det tillräckligt tråkigt, då kan man alltid tvinga i sig en böna ändå.

******

Andra bloggare om ,

23 kommentarer:

Elisabet sa...

Usch ja, kolabönor är en styggelse!
Men cocosprickar och gröna gelégrodor .. ,mmmmmm!

m i j a sa...

Tänk, hos min farmor var det likadant, men då handlade det om polkagrisar. Jag köpte en påse och la i en skål till begravningsfikat när det var så dags för gamla Vivan. Dom blev naturligtvis inte uppätna...

Sven sa...

Elisabet: Jo det finns ju gott godis också, men dom tar ju slut!

Mija: Haha, ja, det går nog lika bra med polkagrisar, principen är densamma. Jag kommer också ihåg att farmor hade hårda polkagriskarameller ibland, som ingen ville ha. Vi brukar kalla alla dessa oätliga karameller för pensionärsgodis. Gamla har ju en mer realistiskt inställning till livet goda: det kan inte vara gott hela tiden!

Love, literature and gardening sa...

Klok kille!

Men vad är det för fel på kolabönor? Lite småhårda kanske men helt klart ätbara.

Försöker komma på vilken äcklig godissort jag skulle lämna kvar i skålen men kan inte komma på någon. En äkta sockergris äter tydligen allt utan urskiljning...

Sven sa...

Love, literature and gardening: Det verkar inte bättre, än att du är en riktig sockergris...;)

Turtlegirl sa...

Här på jobbet ligger "cognac, punsch och annat sånt i choklad" kvar i godisägget.

Sånt går inte hem på mitt jobb och det instämmer jag i.

Jag är en sann lakritsvän!
Plockar gärna ut ev lakrits.
Kolabönor är ok för min del.
Svampar är också en favvo!

Oj så godissugen jag blev då... kanske finns något under punschgodiset?
Måste kolla!

NattTurtlan

Sven sa...

Turtlegirl: Kanske en kolaböna finns där under punchsgodiset. Det är bara och ta den, ingen annan vill nog ha den...

Agneta sa...

Jag gillar Lars strategi.Hur många har det när de köper lösgodis?

Jag försökte minnas hur en godispåse med kolabönor såg ut på 60-talet. Gult och brunt,men sen tar det stopp.

Sven sa...

Agneta: Ja, det gäller att alltid ha en bra strategi, Lars är bra på det.

Jag kommer inte ihåg, men var dom inte genomskinliga så man såg bönorna? Vi får undersöka saken.

Bert sa...

Min moster hade också alltid kolabönor i den lilla blå porslinsskålen på bokhyllan i vardagsrummet. Den där som man smög till och försökte lyfta på locket på utan att det skulle höras. Så tog man några kolabönor. Jag gillar dem.

Har du över, så skicka!

(När man någon gång lyfte på det där locket och fann skålen full av nonstop var besvikelsen total. Nonstop är äckligt.) :-)

Miss Gillette sa...

Men vilken fullkomligt lysande livsåskådning! Hur man löser det mesta av sin existentiella vånda med kolabönor! (Estetiskt illustrerad handledning, dessutom.)

Sven sa...

Bert: Jamen då tycker vi precis tvärtom, nonstop är gott, kolabönor är äckliga! Jag tror att jag har fler på min sida i denna fråga :)

Miss Gilette. Precis, det är en fantastisk lösning på nästan alla existentiella problem. Bara det finns några bönor kvar i skålen är allt som vanligt.

Anonym sa...

Det finns olika strategier. Jag lärde mig som barn att tycka om, det var tungt i början, de rosa och blå runda "pärlöverströdda" halvsega, halvbeska bitarna i Engelsk teaterkonfekt. De var alltid kvar när de fyrkantiga lakritsrandade var slut.

Sven sa...

Anonym: Ja, det gäller att övervinna sitt motstånd, och lära sig tycka om. Också en bra strategi när man inte kan påverka inköpen.

Maja sa...

Min mammas polkagrisar duger gott när det inte finns något annat. Och jag tror att tanten är rätt så smart i sitt val av godisar - polkagrisar är de enda hon får behålla för sig själv, de enda som kan bli kvar när barn och barnbarn skövlat.

Sven sa...

Maja: Jo, det finns nog en klok tanke bakom det hela. Polkagrisar är ju också oätliga.

Ingela sa...

Det absolut äckligaste godiset har "Anonym" pekat ut, den engelska konfekten. De där prickiga sakerna är värst, men de fyrkantiga är inte långt efter. Kolabönor är helt OK, några stycken, nån gång. Non stop har så äcklig choklad inuti, minns inte att det smakade likadant när jag var barn.

Det flesta godissorter är goda, tyvärr, men jag tycker inte om samma saker alla dagar. Ibland är det bara lakrits - ibland bara sött - ibland choklad. Undrar hur det kommer sig?

Anonym sa...

Skriver kommentarer men de kommer inte in, vet inte varför.

Anonym sa...

Provar igen.
Börjar man äta nonstop är det svårt att sluta, så det gäller att vara försiktig.
Det är som att inleda en relation med någon där man redan innan vet att det inte kommer att finns något slut.

Sven sa...

Ingela: Det verkar som om det inte går att utröna vilka godisar som är goda, och vilka som är äckliga. Konstigt, jag trodde alla var överens om att det är kolabönorna som nästan är oätliga..:)

Anonym: Vad konstigt att du skriver kommentarer som inte kommer in. Bra att du ändå fick med den här kommentaren, så att jag vet att det händer. Jag vet inte heller varför. Men fortsätt skriva, ge inte upp!

Sven sa...

Anonym: Aha,det gick till slut! Bra liknelse där, håller verkligen med. Om man börjar med nonstop-relationer så går det inte att sluta :)

Londongirl sa...

Ha ha vilket roligt inlägg....för att inte tala om alla kommentarer här.
Jag är inte mycket för smågodis men jag VET att de där kolabönorna verkligen är oätliga. ;-)

Polkagriskarameller har jag också blivit bjuden på när man var liten av gamla damer i släkten. Man var ju väluppfostrad och tackade artig ja. ;-)
Men choklad är GOTT och då är det svårt att motstå.
Håller med Elisabet om chokladprickar med cocos är goda och de kan jag nog få i mig med ett leende också.

Just nu fick jag längtan efter Anthon Bergs marsipanbröd....de brukar jag vara ensam om att gilla.

Ha det GOTT!

Sven sa...

Londongirl: Vi är helt överens: Choklad är gott!