20 april 2010

Alias

Thomas Quick har bytt namn till Sture Bergvall, men ingen verkar bry sig särskilt mycket om det. På TV och radio så kallar man honom alltid "Thomas Quick, numera Sture Bergwall". Det är som om personlighetsklyvningen lever vidare trots att han nu lämnat mördaridentiteten Thomas och övergått till att vara den oskyldige Sture. Debatten handlar om vi ska tro på Thomas eller på Sture. Thomas erkände medan Sture tar tillbaka, och förvirringen blir bara större och större.

Jag tycker att Sture är ett mer trovärdigt namn än Thomas. Jag tänker på Tomas tvivlaren, som tvivlade på Jesu uppståndelse och vars namn betyder tvilling på Armeniska. Det hela känns så dubbelt på nåt vis.

För att inte tala om van der Kwast, åklagaren under Thomas Quick alias Sture Bergwall-rättegångarna. Det känns som hans namn allt mer förknippas med ett misslyckande, och att han betett sig som den sopa som namnet antyder.

Själv hade jag ett öknamn när jag växte upp. Mölla. Nästan ingen i Husum visste vad jag egentligen hette, utan alla kallade mig för Mölla. Jag var inte ensam om att ha öknamn (eller smeknamn), det hade alla pojkar; Putte, Lunkan, Julle osv. Den som inte hade ett öknamn låg illa till. Det kunde misstänkas att den personen saknade betydelse.

Precis som Thomas och Sture var jag två personligheter. I kamratkretsen var jag Mölla, som svor, rökte och drack mellanöl. Sven däremot, han var lugn, skenhelig och gjorde aldrig något dumt. Sven blev jag så fort jag kom hem och klev över hemmets tröskel.

Det var väldigt praktiskt men kanske inte så nyttigt för den moraliska utvecklingen att ha två namn. Som Mölla kunde jag vara skrupellös och testa gränserna, medan Sven var duktig och snäll. I och för sig, bägge versionerna var en del av mig och lika sanna.

Numera är jag nog mest Sven, medan Mölla har minskat i betydelse. Precis som fan blir religiös när han blir gammal, har Mölla lugnat ner sig betydligt sedan han var ung.
Så går det nog för de flesta.

12 kommentarer:

Elisabet sa...

Hemma i Malå var jag alltid Elisabet.

Mamma sa "Eliza".

I Ystad blev det genast Bettan,med ett typiskt skånskt e, så där som e:t i seger.

Det finns dom säger Betty också.

I måndags sa min arbetskamrat "gå till Elisabets kassa, så kan hon ...".

Det var knappt att jag reagerade.

Tänk, så man vänjer sig.

Sven sa...

Elisabet: Men har du varit samma person oberoende vad du kallats ?

Miss Gillette sa...

Vilken människa rymmer en och endast en sida, enbart en roll, blott och bart ett enda jag? Vem är fullkomligt homogen? Det kan inte vara nån som är särskilt frisk eller mår särskilt bra i alla fall.

sovereign sa...

Haha. Jag blev helt förvånad när jag för några månader sedan hörde om hans nya namn. Kände mig helt efter.

Ingela sa...

Och jag som aldrig haft varken smek- eller öknamn... Har jag aldrig kunnat vara nån annan än jag? Kanske är det så. Å andra sidan trivs jag rätt bra med det. Tycker att det är väldigt skönt att ibland vara i sammanhang där jag verkligen är "bara" jag. Inte nåns fru, nåns mamma, nåns fröken. Bara jag.

Miss Gillette sa...

ingela: Det är ju inte smeknamnen det hänger på, och inte behöver man ha multipla personligheter heller. Du skriver ju själv att det finns sammanhang där du är "bara" du, inte fru, mamma eller fröken. Där har du ju redan räknat upp fyra olika sidor av dig själv, fyra olika jag. Och så måste det ju vara: det är omöjligt att bete sig på precis samma sätt i alla livets situationer, det funkar inte.

Anonym sa...

hej Sven
lunkan och julle, enkelt att förstå om man är från husum, men Mölla vad är förklaringen till detta smeknamn? Andra namn som dyker upp är medel och fjongal./T

Sven sa...

Alla: Och enligt buddhisterna finns inte ens ett Jag; alla Jag är en illusion. Ibland kan jag känna mig så, som en illusion.

Särskilt när jag skriver om mig själv så känns det ofta mer som fiction, än som självbiografiskt. Vår personliga historia är verkligen en historia som är tillrätta-lagd och "skönstaxerad". Med hjälp av ett bräckligt minne.

Sven sa...

Anonym: Hej T.
Om du kommer ihåg Kjell Svensson (han kallades förresten Bullaåkörven!). När jag var liten, kanske 2-4 år så hade jag fångat upp att min pappa pratade om "bra mölla(mylla) i pär-lanne". Jag gick omkring och härmade,och sa mölla, mölla. Sen var det Kjell som började kalla mig för Mölla.

Kjell var rolig, jag saknar honom mycket. Han hade många roliga uttryck.
Jag har skrivit om Kjell förut här:
http://ryssbalt.blogspot.com/2007/02/kjells-kassaskp.html

Ingela sa...

Nog förstår jag att det inte är nödvändigt att ha olika namn, tyckte bara att det var en spännande tanke, att det kanske är en faktor som underlättar om man vill leka lite med sin personlighet.

Givetvis beter jag mig inte heller på samma sätt i olika situationer, det gör nog ingen. Däremot blev det väldigt tydligt när jag läste Svens inlägg att jag nog är mig ganska lik (fantasilöst?) för det mesta. Får fundera på om en liten hälsosam multipelsläng vore trevlig?

Sven sa...

Ingela:Det finns ju tillfällen då de flesta blir helt förändrade under en period t ex när man blir förälskad.

Och då får man ju också en massa nya namn: gulleponken, sventegubben, min lilla plutt.. Men det var ju länge sedan nu...

Ingela sa...

Sven: Jominsann, det är nog den situation i livet när personligheten blir alldeles i olag. När det knakar i äktenskapet nån gång kan jag tänka att jag skulle i alla fall inte orka bli förälskad igen. Så det är lika bra att satsa på att lösa problemen inom befintliga ramar.