onsdag, mars 17, 2010

Snöblindhet

Våren börja närma sig och vårvintersolen lyser allt starkare och bländande - snön är vit som snö - och folk tinar upp och är glada att vintern snart är slut. Den här tiden, får mig att stanna upp. Jag hamnar i en slags blindhet som hindrar min kontakt med det yttre landskapet. Under mina promenader på Porsön vänds tankarna inåt, och de blir mörka och tunga precis som vintern varit. Jag kan inte ta emot våren med öppna armar och glädjen över den återvändande solen skapar istället dysterhet och melankoli.

Det är väl så att all förändring, även den positiva, innehåller en stor portion sorg. Att komma i en ny situation, om det så är ett nytt jobb, eller en ny årstid, innebär alltid också förluster. Förlusten av det invanda, det trygga, det som vi känner till så väl.

Mitt i den positiva förändringen är det lätt att enbart fokusera på det nya, det underbara och överse med det som också kommer att försvinna. Men jag är ingen sådan person, utan har alltid varit noga med att låta sorgen få fritt spelrum. Jag fördjupar mig gärna i känslor av saknad, uteblivande och lämnande. Jag försöker undvika att snubblade släta över, och ge uttryck bara för en sida av saken. Först när sorgen är fullbordad kan jag fullt ut ta emot det nya.

Det är lätt att tänka att förlusten av en vinter inte är något att gråta över. Som om det bara vore spilld mjölk. Att se fram emot sol, värme och sommar kan väl bara vara positivt. Men med sorgen är det så att det är svårare att sörja det man inte tyckte om än det man älskade. Att sörja en person som man hatade är en nästan omöjlig uppgift, så paradoxal är tillvaron. Det positiva och negativa är egentligen inte möjligt att skilja åt utan det slingrar sig ständigt runt varandra, medan vi ständigt försöker hålla dem isär.

Sorg är förspel till glädjen. Men att inte sörja innebär att förlusten växer och gör oss deprimerade. Det är inte så konstigt att många lider av årtidsbundna depressioner, skapade av svårigheterna att hantera den naturliga förändringen. Försummelsen över att inse att vinterns försvinnande är ett försvinnande.

Själv vandrar jag nu dold bakom solglasögonens skydd, i det snöfyllda landskap som snart kommer att förändras inför mina ögon. Allt kommer att förvandlas till vatten, och sedan till vin lagomt till valborgsmässoaftonens festande på en röd baginbox. Jag hoppas att min tillfälliga blindhet snart skall botas och övergå i Cullbergs nyorienteringsfas.

2 kommentarer :

Cecilia sa...

Fick i uppgift att leta artiklar om mognad,, psykoanalys och div. annat. Stötte på följande citat som jag gillar, fast jag vet inte om jag förstår fullt ut. Tror det betyder: SÖRJ PÅ BARA,sörj även den döende vintern!:
"It is against blockage between ourselves and others - those who are alive and those who are dead - that we must work. In blocking off what hurts us, we think we are walling ourselves off from pain. But in the long run the wall, which prevents growth, hurts us more than the pain, which, if we will only bear it, soon passes over us. Washes over us and is gone. Long will we remember pain, but the pain itself, as it was at that point of intensity that made us feel as if we must die of it, eventually vanishes. Our memory of it becomes its only trace. Walls remain. They grow moss. They are difficult barriers to cross, to get to others, to get to closed-down parts of ourselves." - Alice Walker, The Temple of My Familiar, 353

Sven sa...

Cecilia: Ett klokt citat. Bättre att möta smärtan än att bygga skyddsvallar, som sedan hindrar ens möjligheter att nå fram till andra och till sig själv. I dag har vi en lyckokultur som lätt leder till att vi undviker det som vi upplever som tråkigt.