11 mars 2010

Lars Lerin



På Lars Lerins utställning, Borås konstmuseum den 5 mars 2010, bland konstkännare och kulturtanter.

*******

Andra bloggare om ,

8 kommentarer:

Elisabet sa...

Vilken ..... film!

Det känns så fånigt att alltid skriva samma sak, men så är det ju.

Och härligt med mixen .., tystnaden och det våldsamma surret från alla kvinnorna.

Bokhyllan ..., fantastisk!

Tack som tog oss med och nu SKA jag lära mig hur man klipper ihop en film; det kan jag inte .., utan måste alltid ta allt i ett svep ,-)

Sven sa...

Elisabet: Ja, det är roligt att kunna klippa ihop, då blir det mera av en berättelse. Det finns ju enkla filmprogram, men jag har fått krångla många timmar innan jag lärt mig det.

Cecilia sa...

Jaha, han, Sven alltså, skiljer mellan konstkännare och "kulturtanter"! Nu ligger du risigt till! Sättet du skriver det på antyder viss nedvärdering av oss kulturtanter...
Men jag måste erkänna att det var ett förfärligt babblande. Och hellskottans vackra akvareller.

Sven sa...

Cecilia: Skulle jag nedvärdera kulturtanten? Jag är ju en sån själv!
Däremot har jag svårare för "konstkännare" som mannen på filmen, han hade inte förstått mycket av Lerins konst. Han sa bl a att Lerins bilder på människor inte var mycket till porträtt, ansiktena är ju bara färgfläckar. Men det är just det som gör dem så allmängiltiga, som gör att vi alla kan känna igen oss i dem.

Annas mamma sa...

Roligt:-) tror kvinnor "pratar" så mycket när de träffas för de har så lite egen tid, de jobbar ju jämt och hinner aldrig ösa ur sig annars så de får passa på:-)

Sven sa...

Annas mamma: Nja, jag tror att själva behovet att "ösa ur sig" är betydligt större hos kvinnorna. Och att de bearbetar genom att prata. Kulturtanten är ett fenomen, fyller de flesta stolarna på teatrar, konserter och konstutställningar.

Agneta sa...

Tack för rundturen! Synd att man inte kan delta i fikat. Jag gillar bokhyllan. Var alla bilder lika mörka? Jag saknade hans Lofotsljus.

Sven sa...

Agneta: Ja, det var mycket mörka bilder, men så var väl även med Lofotenbilderna. Jag gillar det mörka, man slipper akvarellens vanliga lättsamhet.