måndag, mars 08, 2010

Jag sitter vid ett fikabord i Nordstan, dricker mitt te och äter min kaka. Klockan är före 11, det är söndag och alla affärer är inte öppna än. Två säkerhetsvakter öppnar varuhuset Femman genom att skjuta stora glasrutor, som hänger i skenor i taket. Alla glasrutor, tjugo till antalet, samlas och skjuts in i en öppning i väggen. Jag har aldrig sett denna preocedur förut och fascineras av den enkla mekaniken. Glasdörrarna är säkert 5 meter höga och en meter breda, men kan ändå hanteras på ett smidigt sätt.

Överallt finns det märkliga saker som pågår, tänker jag, där jag nu sitter med tekoppen och några smulor efter en kaka. Varje yrke har sina egna kunskaper som vi andra inte är medvetna om. Idag har jag fått inblick i öppnandet av varuhuset Femman, en ny kunskap att lägga till allt som jag redan vet.

Det är en av mina största nöjen att sitta vid ett cafébord och se människor vandra förbi. Familjer släpande på barn och väskor signalerande irritation över en jobbig tillvaro. Turister spankulerande med sina dragväskor som klapprar mot stengolvets alla skarvar. Invandrarfamiljer som inte bara består av kärnan utan fortfarande har hela släkten med sig, generation efter generation. Hårda tuffa klackar på kvinnornas skinnstövlar, den tysta gången med echoskor från de välbeställda, chippande från missbrukarnas snedgångna gympadojor.

I mina hörlurar spelar Lennart Wretlind somalisk musik i det utmärkta programmet Klingan. Den afrikanska musiken blir en slags filmmusik, som ligger som en ridå bakom det mänskliga surret från de förbipasserande, väskhjulens klickande mot plattskarvarna, klirret från glas och koppar och de enstaka orden på den göteborgiska dialekten.

Vi människor har förmågan att befinna oss på många platser samtidigt. Här och nu är alltid ett diffust begrepp. Jag tänker på helgens alla fina möten och samtal med sönerna och deras underbara flickvänner. De långa middagarna med ett utbyte som verkligen betyder något. Samtidigt spelar Wretlind Greatful Dead i mina öron och en dam sätter sig i bordet bredvid och börjar läsa en tidning. Ljudet av bladen hon vänder, det karaktäristiska pappersljudet, lyckas tränga igenom mina lurar, mina tankar och till slut nå mitt medvetande.

Mitt medvetande är en ande, som inte begränsar sig till tid och rum. Den kan befinna sig överallt, i det förflutna likväl som i nuet, och obehindrat förflytta sig lika snabbt som elektronerna i partikelaccelatorn i Cern. Endast en fullständig öppenhet kan förhindra de kollisioner i verkligheten som leder till frustration och ilska. Att bli störd av yttre stimuli handlar egentligen om att vara avstängd, instängd i en bubbla, som skyddas av aggressivitet. Aggressivitet och ilska är ofta ett sätt att skydda sin instängdhet, sin avart i tillvaron.

Öppenheten ger möjligheter till ett fritt flöde. Mitt medvetande är ständigt på utflykt, långt ifrån min hjärnas fysiska lokalitet.

8 kommentarer :

Love, literature and gardening sa...

En sån déjà-vu-upplevelse... För en dryg månad sedan irrade jag också in på Nordstan en stund innan öppningen kl 11 en söndagmorgon. När jag skulle färdigställa sonens gardinupphängningar saknades sent på lördagkvällen några krokar. Sista och enda chansen att få tag i dem innan hemfärd på söndageftermiddag var att flänga in på Hemtex i samma stund som de öppnade dörrarna.

Men jag hann också hänga där en stund och vänta och undra vad i hela fridens namn alla dessa andra människor gjorde just där just då. Var de verkligen där av egen fri vilja?

Elisabet sa...

Love, literature and gardening: dom kanske var där för att leta efter gardinkrokar .-)

Elisabet sa...

Ps. Tillsammans med mannen som letade ett hus och fann det, tillbringade jag några timmar vid ett utomhuscafé i Simrishamn.

Där satt vi, det var sommar, och så ägnade vi oss åt att gissa vad alla förbipasserande hade för yrken .., om dom var gifta med varandra och i så fall: var dom lyckliga?

Sånt.

Det var några timmar mitt i livet som jag aldrig kommer att glömma.

Helt underbara. Ds.

Bert sa...

Jag har hela tiden vetat att jag i ett tidigare liv varit medelhavsmänniska. Att sitta på ett grekiskt kafeneion där stolarna står vända mot gatan; där skulle jag kunna sitta en hel dag, utan problem.

Jag kan inte säga att jag gjort det, men timmavis har det blivit. Många gånger. Det är en bra semester.

Sven sa...

Love, literatur and gardening: Tänk vilket sammanträffande! Själv hade jag inget ärende, jag bara satt där till ingen nytta. Men fick lära mig mycket om glasdörrars öppnande :)

ElisabeT: Vilken rolig lek. Jag gillar sånt. Jag brukar också fantisera om vilken sorts relation människor har till varann. Och göra långtgående analyser över deras förhållanden. Det är kul.

Bert: Precis. Det verkar vara ett bra liv. Kanske til och med bättre än att sitta på sofforna i Smedjan..:)

Bert sa...

Sven: Ja det är förstås en liiiiten gradskillnad. Haha.

Cecilia sa...

Jag säger bara: SR Världen http://www.sr.se/cgi-bin/mall/index.asp?ProgramID=2619
Det är min räddning på jobbet (hörlurar) och hemma - tja, alla dessa stunder när jag av skilda skäl inte känner mig som ett med världen, ett med anden, ett med över huvud taget någonting alls. Ja, och så din blog förståss

Sven sa...

Cecilia: Jättetack för detta suveräna tips! Supermusik från hela världen och det hela tiden, vad mera kan man begära. Jag hade ingen aning att detta fanns, jag är säker på att det här blir min favoritkanal.