27 mars 2010

Denna dag är vår första



När man är med om en olycka eller olyckstillbud, så upplever man ofta som att tiden stannar upp. Händelsen spelas upp i slowmotion och vi kan minnas exakt i minsta detalj allt det skrämmande vi varit med om. Men är det verkligen så att tiden faktiskt stannar upp under olycksförloppet, att vi skulle kunna se sekundvisaren på en klocka sakta in och till och med bli stillastående? Eller är det så att under en olycka registrerar vårt minne det som händer med en större noggrannhet, som om allt spelades in med en höghastighetskamera, så att vi först efteråt upplever det som om tiden förlängdes.

Ja, man har faktiskt testat det här och vetenskapligt kommit fram till ett svar. Tiden är faktiskt lika lång under en olycka, tillbud eller traumatisk upplevelse som den är i vanliga fall. Om man ramlar från ett högt hus och samtidigt tittar på klockan så går den lika fort som den alltid gör. Det är alltså vårt minne som aktiveras extra mycket när något ovanligt händer och sätter en gång bandspelaren i highspeed för att inte missa någon viktig detalj. Det har naturligtvis ur ett evolutionärt perspektiv alltid varit en viktig funktion att komma ihåg traumatiska händelser så detaljerat som möjligt, för att kunna undvika faror i framtiden.

Minnet är alltså orsaken till att vi upplever tiden som elastiskt, att ibland känns som om tiden går långsamt och ibland som om den rusar iväg. När det händer nya saker, som vi inte tidigare varit med om, lägger minnet det mesta på minnet och får oss att efteråt uppleva det som det förflutit en lång tid. Under en tre-dagars weekendresa till en främmande stad får man se så mycket nya saker att det lätt känns som om man varit borta en hel vecka. Däremot får den dagliga vardagslunken oss att uppleva att allt flyter ihop och vi tycker att veckorna rusar iväg.

När vi var barn så kändes en sommar som en hel evighet. Allt var nytt och spännande och vi upplevde varje dag som en upptäcksfärd genom ett exotisk främmande landskap, där en liten slyskog också kunde vara en djungel. Men ju äldre vi blir, desto mer har vi redan sett och upplevt, allt mer av tillvaron blir upprepningar som flyter ihop till något oidentifierbart. Ju äldre vi blir desto fortare upplever vi att tiden går.

Om man tillbringar mycket tid i väntrum, lägger man lätt märke till att de äldsta kunderna, är de som fortast blir frustrerade om de får vänta någon extra minut. Deras otålighet finns också i alla former av köer, trots att de som pensionärer ofta har mer tid än alla oss andra. Jag brukar försöka ha lite överseende med dessa pensionärer som tränger sig före i kön, de lever ju i en tid som både går fortare och är mer begränsad än för oss andra.

Man kan ju försöka behärska den tragiska sanningen av att bli äldre, genom att ständigt göra nya saker. Resa till utlandet flera gånger per år, skilja sig och gifta om sig, renovera köket, byta bil eller sälja huset och flytta. Det fungerar faktiskt och får oss att förlänga upplevelsen av tiden och ger en illusion om ett längre liv.

Men för en hemkär person som jag, är resandet ingen utväg. Inte heller ständiga förändringar, så beroende som jag är av dagliga rutiner. Nej, min utväg har under många år varit meditation. Om man sitter 20 minuter stilla i ensamhet, och det enda som händer är att andningen går in och ut, så tvingas man träna sig i att hitta nya saker även i det som synbart är helt innehållslöst. Det är faktiskt så att i livets mellanrum, i tomheten mellan olika händelser, försiggår något som hela tiden kan upptäckas. Genom att öva upp sin känslighet för de små detaljerna runt omkring oss, kan vardagen lyftas från sitt gråa töcken av intetsägande, till något minnesvärt.

Det gäller att leva som om denna dag är vår första, inte vår sista.

5 kommentarer:

Lete sa...

Detta tjafs "hemkär person" är typiskt för Norrbottningen. Att sitta på arsele och inte förbättra köket, byta bil eller förnya sig är symtomatiskt för länet.
Att sitta still, andas och titta rakt fram renderar inte till utveckling, tvärtom.
Vår statsminister vill att vi ska förändra oss och köpa mera för att bidra till ett ökat välstånd. Jag har aldrig hört att han vill att vi ska sitta still och andas.

Miss Gillette sa...

sven: Det är såklart i tråket mellan allting annat som kreativiteten finns, fast om man har glömt det måste man kanske bli påmind om att man ska spana efter den.

Jag har också tänkt på att all väntan var så vanvettigt lång när man var liten. För en fyraåring är ju året fram till nästa födelsedag lika lång som en fjärdedel av det dittills levda livet. Men för en fyrtioåring är det bara två och en halv procent och, som du riktigt nog påpekar, innehåller sannolikt inga större överraskningar, till skillnad från barnets år.

Det är bra att vara medveten om det här när barna tycker väntan blir outhärdlig. Då kan man förstå deras reaktioner och hitta på lämpliga distraktioner åt dem.

Sven sa...

Lete: Hahaha, en riktigt inlägg från Västerbottens mest rastlöse innevånare, som alltid har ett nytt projekt på gång. Din uppfattning om norrbottningen är betydligt snedvriden. Jag är nog ingen typisk norrbottning, hugger varken ved, jagar älg eller kör skoter.

Sen har vi nog olika uppfattningar om vad som är "utveckling" och vad som är "välstånd". Utveckling för mig är att statsministern förlorar valet! Och välstånd att vi får ha kvar vårt kalla klimat häruppe, med is och kyla större delen av året, så det enda man kan göra är att sitta inne, titta rakt fram och andas!

Miss Gilette: Precis, så är det ju, för varje år minskar procenten. Ett bra sätt att beskriva det hela på, att tiden går fortare o ch fortare. Tack för ytterligare ett bevis!

Sten sa...

Det var bättre förr då dagar gjorde skäl för sitt namn; när jag var liten utgjorde långfredagen årets utan tvekan längsta dag, i år sa det bara swosh och så var den borta. Och ändå satt jag bara still och andades då liksom nu.

Sven sa...

Sten: Ja, det är tragiskt. Tiden snurrar bara fortare och fortare. Men här i Ryssbält kändes dagen väldigt lång, det var dimma och dis hela dagen. Ingenting att göra. Det var en bra dag.