22 februari 2010

Om att curla

Teven är full med OS, inte ens en sån som jag kan skydda mig längre. Det verkar inte bättre än att även mina ögon ersätter tapparna med skidor och behåller stavarna. Det går utför och uppför precis som mina rysslandsfonder med hög risk, som jag började spara i efter jul. Ja, det är väl mest utför tror jag, inget guldläge ännu. På fonderna alltså. Däremot satte Åkerstrand 7 rätt på V75 i helgen. Vi har ett system ihop och äntligen slog det in. Vi vet inte ännu vad vi ska göra med vinsten, 342 kronor. Kanske slå till med nåt riktigt lyxigt. Vi är ju bara fyra som ska dela på det.

Det finns en sport som jag tycker övertrumfar alla andra och det är curling. Det är en behärskad sport, som saknar alla dessa yviga och överdrivna känslor som präglar alla andra idrotter. Särskilt herrarna spelar med ett så behärskat minspel så att man kan tro att de är ett gäng lantmätare ute på specialuppdrag; att mäta ut tomtgränsen för en storbonde i det inre av Ångermanland.

Det beror naturligtvis på att curling är ett taktikspel av rang. Man måste räkna ut strategier som ska hålla under tio omgångar, och alla stenar måste snurra åt rätt håll och inte glida fel. Det gäller att hålla känslorna i schack, precis som i schack, så att man inte tappar koncentrationen.

När man ser på curling så känns det nästan som man lär känna de som spelar rent personligt. De har ju mikrofoner och vi får hela tiden höra hur de resonerar och tänker, och vilka beslut de tar. Allt är så alldagligt och långt ifrån skränigheten i övriga idrotter. Curling är en sport där man inte svär, eller beter sig illa.

Inom populärpsykologin har ju ordet curlingförälder etablerat sig som ett begrepp som beskriver föräldrar som sopar och bereder vägen för sina barn. Det har ju ansetts negativt. Jag förstår inte det. Kan det finnas nån bättre förebild än curling när det gäller att uppfostra barn? Man ser ju till att stenen snurrar iväg lämpligt, glider tillräckligt sakta på den farliga isen för att behärskat lägga sig i ett eget bo, när tiden är inne. Jämför med hockeyföräldrar som skriker könsord till domaren och vill att sönerna ska tackla sig fram i tillvaron.

Det roligaste som jag vet är när ett curlinglag har vunnit över ett annat. Det går helt enkelt inte att se skillnader i reaktioner mellan vinnare och förlorare. Det verkar som alla bara konstaterar, helt utan leenden eller besvikna miner, att matchen är över och så tar de varandra i hand och tackar. Även inom det vinnande laget, i varje fall hos herrarna, visar man inget särskilt mer än man kanske slår till varandras handflator. Och sedan går man och packar ner sina grejer i väskorna.

Damlagen är lite mer känslosamma, som vanligt, och kan le och ta sig friheten att ge varandra en kram vid en vinst. Jag tycker att det är onödigt att ta i som dom gör.

******

Andra bloggare om , ,

27 kommentarer:

Elisabet sa...

I love You!

I alla fall dina skriverier!

Själv tycker jag inte om hockey av enda anledning: dom spottar jämt och ständigt.

bettankax sa...

Även jag älskar dina skriverier. Intressant att du omdefinierar det negativt klingande "curlingföräldrar".

Monica sa...

Intressant skrivet och intressant att läsa. Bra du omdefienerade curlingföräldrar också. Tror det skulle behövas fler sådana, bara att se sig omkring och se alla barn som är osedda....

Ingela sa...

Nu får jag något att fundera över igen! Tack för det.

Sven sa...

Elisabet och bettankax: Kärlek på nätet, det är ju riktigt inne det...:) Tur att man kan gömma sig bakom texten!

Monica och Ingela: Jo, man kan fundera om vad som är bäst när det gäller uppfostran. Jag tror curling kan vara en bra förebild.

Melina sa...

Kanske är totalt ute och cyklar men en blivande ekonom från luleå med en canon d7 sa pusshej utan att lämna några uppgifter.
Är det möjligtvis du?

Sven sa...

Melina: Haha, nej, det är absolut inte jag. Jag är varken ekonom eller använder sådana uttryck.
Däremot cyklar jag ofta.

Maja sa...

En sopande curlare försöker ju styra stenens både fart och riktning. Det kan väl anses vara den negativa sidan av curlingföräldrars innerliga sopande? - en fortsatt kontroll och styrning.

Miss Gillette sa...

Mycket underfundig curlingbetraktelse, tack för den! Faktum är att jag upptäckt att curling är en tittarsport -- enormt spännande. Fast tack och lov har teven inte funkat på tre månader, så jag följer inte OS-spektaklet.

Begreppet curlingförälder omfattar som maja påpekar ett alltför stort mått av överbeskyddande och kontroll. Det handlar inte om omsorg eller om att se barnet, utan om att man tvärtom inte ser barnets egen kompetens, inte låter det vara med om att utforma sitt eget liv. Man måste ju släppa taget nån gång. Och hur man sopar banan för varje unge är ju högst individuellt: några behöver faktiskt inte daltas med, medan andra är lite osäkrare och vill hålla handen längre. Som förälder är ju ens uppgift att se vilket behov barnet har. Dalt är ju faktiskt också att inte se barnet, inte våga låta det växa med det växande ansvar det får.

Totte sa...

Bara ett litet ödmjukt påpekande. Är det inte ofta hockeyföräldrarna som brukar lyftas fram som exempel på curlingföräldrar med tanke på hur de skjutsar sina barn, och är med dem på, träningar under morgnar, kvällar och helger? Men din formulerings- och associationskonst applåderar jag. Än en gång.

Cecilia sa...

Rysslandsfonder!!!!!!!??????????

Sven sa...

Maja och Miss Gilette: Det har ju länge varit en förhärskande syn att barn behöver tydliga gränser mer än det föraktade ordet "dalt". Begreppet curlingföräldrar ligger på daltsidan. Skoministern Jan Björklund har väl varit den som mest pratat om vad barn behöver av gränser, betyg och högre krav. Men alla dessa begrepp lurar oss att tro på saker och förändra våra värderingar. Precis som ordet Velourmannen på 80-talet gjorde att ingen man vågar ha mjukisbyxor längre.Trots att dom är sköna. Så jag försöker vända på orden och begreppen, för att avslöja dem litegrann. Fortsätt dalta mer era barn, dom behöver det! Men sätt gränser mot Jan Björklund!

Cecilia: Ja, de går utför. Typiskt! det går aldrig att lita på finanssystemet.

Miss Gillette sa...

sven: Liksom så mycket annat i detta område är många av de begrepp vi använder definierbara nästan ner på individnivå. Det jag menar med dalt är inte vänlighet, omsorg, kel och uppmärksamhet, utan för mig är ordet negativt laddat och innebär -- som jag sa i den förra kommentaren -- överdrivna och missriktade omsorger, såna som stjälper mer än de hjälper.

Att lägga sig platt för sina barn är inte att göra dem en tjänst: barn som fostras till egocentriker eller rentav solipsister får det oerhört motigt när de möter världen utanför hemmet.

Att lära barnen förstå att livet blir trevligare för alla inblandade om man tar hänsyn till andra än sig själv är, tycker jag, att sopa banan för dem på ett vettigt sätt. Att lära dem tillfredsställelsen av att vara delaktig i ett gemensamt projekt -- att låta dem bidra med de sysslor de klarar av, som att vara med och städa upp efter sina lekar -- tillhör också sånt som gör det lättare sen när man väl _måste_ sköta sånt själv. Men de får också ta ansvar i den utsträckning de förmår: mina tjejer bestämmer själva vad de ska ha på sig oavsett hur ... eh ... originella utstyrslar det blir. Det kvittar ju -- det är viktigare att de får känna att de har det förtroendet än att vi bestämmer färgmatchade kombinationer åt dem (som de flesta föräldrar verkar göra).

Som förälder och tillika auktoritet är det dock också min uppgift att se varje individs kapacitet och behov. Min sexåring kräver ett helt annat bemötande än min treåring, och det faktum att jag tar hänsyn till det är _inte_ vad jag definierar som dalt. Jag borde ha varit tydligare redan i förra kommentaren: det framgår inte riktigt vad det är jag menar. Hoppas jag lyckats förklara mig bättre nu. Gränssättning är inte detsamma som kadaverdisciplin. :-)

Sven sa...

Miss Gilette: Jag tycker att du gör en fin beskrivning av hur du ser på barn och deras behov, och hur man kan hantera gränser, krav och kärlek. Det är ju komplicerat och jag förenklade för mycket i mitt svar. Det är inte en fråga som går att förenkla utan det handlar nog om helheter och balans mellan olika saker. Du får ursäkta mig, ibland blir jag för tvärsäker. Jag behöver vara mer ödmjuk. Som jag sa tidigare, när jag skriver vill jag gärna vrida och vända på saker, på ord, på begrepp, bara för att undersöka det. Jag vill inte vara en åsiktsmaskin som tycker till och tror sig ha rätt. Jag har ofta fel, för jag är en människa.

Miss Gillette sa...

sven: Att mänskla är feligt, som vi brukade larva oss i mitt tonårsgäng. Fast larvet är bara semantiskt: jag har fel varenda dag i nånting och blir glad om jag kan få andra perspektiv.

Du har också rätt i att det alltid är välgörande att knacka hål på begrepp som används alltför slentrianmässigt -- begrepp, och därmed tankegångar. Termer som just "curlingförälder" är rätt riskabla att använda över huvud taget eftersom ganska få är ense om exakt vad det innebär: risken blir att man missförstår varann alldeles trots att man egentligen menar samma sak.

Leva sa...

Jag ser att ni har rett ut curlingföräldrafrågan och landat ungefär där jag också befinner mig, så jag nöjer mig med att konstatera: tack för att ni delar med er av era ord! :)

Och så: "Damlagen är lite mer känslosamma, som vanligt, och kan le och ta sig friheten att ge varandra en kram vid en vinst. Jag tycker att det är onödigt att ta i som dom gör." Det är när du skriver sånt som det faktiskt inte går att inte tycka att du är rätt söt... :) Som person alltså, utseendemässigt har jag ju inte en aning och bryr mig inte heller om! :)

Miss Gillette sa...

leva: Hihi, jag håller oreserverat med om hela andra stycket i din kommentar! :-)

Monica sa...

Sven använder inte så många ord men tar upp väldigt viktiga och mänskliga saker. Alltid intrressant att få ta del. Finns mycket att läsa mellan raderna och beror på livserfarenhet vet jag säkert:-) Nu är det inte så enkelt detta med curling, se sina barn, göra dem självständiga o s v. Finns många sidor av föräldrarollen. Visst kan barn bli egoistiska men det finns också oerhört egoistiska föräldrar!
Har fått av olika skäl (medicinska till en del) insyn bakom tjusiga fasader. Morgonhets, p g a noll vuxenplanering, ingen frukost hinns med, skrik åt barnen ta på er, nu kan det vara så att 5-åringen gör så gott hon kan, tar på sig alla kläder men hittar inga strumpor, minus 25 grader ute, barnet går ändå och kollar runt i tvättkorg, byrålådor, men hittar inget. Ingen förälder bryr sig om det men själva är de förstås varmt och skönt klädda. Och det ansvaret att barnet inte ska sköta tvätten och sortera vid 4-5 årsålder kallar jag inte curling men det finns föräldrar som lägger hela ansvaret på barnet om något "felas" och de själva får kritik. Dessa barn går då barfota i skor eller förhoppningsvis stövlar, står ute länge i kyla på morgonen, ute på förskola, fötterna blir såriga och spruckna, där börjar barnet halta och får svårighet att gå. Samtal med föräldrar som höjer på ögonbrynen:"Men vi sa ju åt henne att ta på sig strumpor"?! Och sedan i ensamhet får det stackars barnet bannor. Detta var ett exempel på ej curling och är inte alldeles unikt, kan ju gälla att barnet är naket under overallen också. Och när du står utanför den villan kan du aldrig i livet tro att så går det till där. Men man lär sig av livet, tar aldrig slut och inget kan man ta för givet. Förskolan har en otroligt betydelsefull roll för där ser man dessa barn och de är duktiga också på att jobba diskret så att det inte kommer fram till andra föräldrar och barn men de har en oerhörd kunskap om galenskaper i familjer och rapporterar förhoppningsvis. Sen blir det annan instans och det händer ofta inte så mycket p g a de lagar vi har i Sverige. Och i alla samhällsklasser finns förnedrade och misskötta barn. Och långt mycket vanligare än vi tror.

Monica sa...

Vill tillägga att dessa föräldrar också erbjuds och går i föräldrautbildning (frivilligt) och då lyckas de missförstå det mesta. Tycker:"ja precis, det är ju det vi gör, sätter gränser, daltar inte, ungarna får klara sig själva om de är hungriga o s v." Ingen curling där inte så hurra vad vi är bra! Fattningsförmågan är bristande hos många så det blir fel och missförstånd hur man än gör. Och i landet Sverige är insatser för barnen frivilliga, så vill inte föräldrarna ha insyn kan de fortsätta gömma sig bakom fasaderna och det ska gå oerhört långt för att de ska ske ett ingripande. All hjälp kan de avböja. Och så går åren......men detta visste ni kanske.

Miss Gillette sa...

monica: Låter som om du vet vad du talar om via ditt jobb. Jag har förstått att socialmänskorna får se en hel del.

Men hur man är som förälder beror inte på vilken etikett eller fack man hamnar i. Har man så bristande pedagogiska insikter och så obefintlig empati borde man naturligtvis inte ha ansvar för små och unga människor.

Hur ska samhället nånsin kunna lösa såna problem? Jag vet inte. Men det är som du säger: folk är väldigt snabba på att anmäla vanvård av djur, men om de hör att grannens unge får stryk tittar de åt andra hållet.

(Rent parentetiskt: när jag säger att mina barn får välja sina kläder själva menar jag förstås i den mån deras pappa och jag inte ser att de kommer att frysa eller bli blöta. Att lägga tvättansvaret på ett barn låter helt sjukt; man undrar hur nån enda mänska ens kan tänka tanken. Men de behöver antagligen hjälp själva.)

Monica sa...

Ja jag är ingen socialmänniska men får insyn på annat sätt och ibland mer tror jag än de. Ofta är "socialmänniskornas" besök väntade och då kan det manipuleras och döljas en hel del. Men jag har fått insikter jag saknade förut och vet idag att det mesta av ungdomsvåld och brott har sitt ursprung ur liknande miljöer även om myndigheter säger: "konstigt, de kommer från ett normalt hem". Det är oftast inte sanningen. Sedan är det som du säger mycket vanligt med diagnoser av olika slag som gör föräldrarna olämpliga. Men mycket svårt att lösa, finns väl i alla kulturer och samhällen men jag är förvånad att det är så mycket misär i ett så litet land som Sverige.

Sven sa...

Alla: Tack för alla intressanta synpunkter, det utvecklades nästan till en debatt om barnuppfostran, (vilket i och för sig är ett ord som jag inte gillar). Och det handlar väl mycket om att ingen förälder är perfekt, men det gäller att vara "good enough". De flesta föräldrar gör sitt bästa, men det kan ändå bli fel.
Gå gärna in och lyssna på Kjell Alinge och Janne Forsell när de tackar skolöverstyrelsen för sin goda "uppfostran" de fått.
http://www.youtube.com/watch?v=uIEajvHi2-M&feature=related

Leva sa...

Om man bortser från stavningen i herr "Arlinges" efternamn till videon, så är sketchen alldeles underbar... särskilt med tavlan "Blir du lönsam, lille vän?" som startbild... det är inte utan att man känner igen sig lite... ;) Jag tror inte att de som är födda från kanske 80-talet och framåt är lika präglade av den kombination av "folkhemstanken" och Jante-lagen, som vi som är lite äldre är. På gott och ont, för både dem och oss...

Jag brukar citera Anna Wahlgrens uttryck "man uppfostrar inte barn, man uppfostrar [blivande] vuxna", som handlar om hennes (och mitt) perspektiv på vad man försöker lära sina barn och varför, men jag gissar att det inte är det uttrycket som du ser som ett alternativ till begreppet "barnuppfostran"... så därför frågar jag: vad har du emot det ordet? :)

Sven sa...

Leva: För att det är ett enkelriktad begrepp. Fostran av barn; blir ett slags objektifierande där relationen inte syns. Min erfarenhet är att det istället handlar om ett samspel där barnet har lika stor påverkan på föräldern som föräldern har på barnet. Så egentligen, för att lyckas som förälder måste man inse att man måste förändras, och inte bara fokusera på barnet utveckling. Ungefär så menar jag , helt kort.

Leva sa...

OK... ja, det är klart att du har rätt i det. Om man vägrar låta sig förändras i sitt föräldra-varande, så blir man ganska garanterat en rätt kass (och rigid) förälder.

Men för mig är ansvarsfördelningen mellan människan med den omogna, ännu inte färdigutvecklade hjärnan och kroppen (dvs barnet) och den som faktiskt har vuxit så klart som behövs för att kunna hantera "livet" (åtminstone i någon yttre mening), väldigt viktig... jag ogillar "curlingföräldraskap" därför att det överlämnar åt det omogna barnet att försöka klara av situationer som dess hjärna saknar möjlighet att hantera.

Och om du inte håller med mig där, så kan det vara värt att fundera över vad det kan bero på, att människor tar hand om sina barn tills de är åtminstone ca 15 år - och verkar ha gjort så sedan väldigt lång tid tillbaka... :)

Att respektera barn, som människor och utifrån den mognad och de förmågor som de besitter, är något helt annat än att lägga på dem ett ansvar som de saknar fysiologisk förmåga att hantera. Alltså måste vuxna människor "uppfostra" barn - det är helt enkelt vårt jobb att lära våra ungar hur man kan eller ska göra för att klara sig i det kommande vuxenlivet. Så ser jag det. Tar vi inte på oss det ansvaret så gott som vi bara förmår (och förmågan varierar, men den aktivt valda viljan borde inte göra det), som vuxna, så har vi misslyckats både som föräldrar och som vuxna människor...

Ingen har sagt att det ska vara enkelt att vara vuxen. Men när man väl är det, och om man dessutom gör valet att bli förälder, så får man allt ta skeden i vacker hand och göra precis allt man kan för att bete sig som en vuxen... när det gäller ansvarstagandet i relation till sina barn i alla fall. Så tycker jag. Håller du med mig? :)

Sven sa...

Leva: Jo, jag håller med dig, i stort sett. Att ta ansvar som vuxen och inte låta barnet ta för stort ansvar. Men det där med hjärnan stämmer inte. Spädbarnet har en hjärna som är fullt utvecklat och innehåller betydligt mer hjärnceller än en vuxen. Att bli vuxen innebär att vissa kopplingar upprepas och bildar fasta mönster medan andra celler dör ut. Hjärnan mognar inte, den stelnar. Det är därför det gäller att vara ödmjuk inför begreppet uppfostran, så att barnets möjligheter inte begränsas i onödan. Det är alltid en balansgång mellan styrning och kreativitet.

Men som vanligt, vi menar nog samma saker, men språket hindrar oss att förstå det. Så det är lika bra att vi erkänner att vi inte riktigt kan finna kärnan, genom att skriva om det. Vi kan bara få en känsla av att vi tangerar en visshet.

Miss Gillette sa...

sven: Det du säger om spädbarnets hjärna är ju riktigt, och vad gäller föräldraskapet tycker jag att föräldern -- alla vuxna egentligen -- har till uppgift att förse barnen med så många redskap som möjligt (utifrån vad varje unge förmår, såklart), detta för att barnet ska kunna välja och välja bort själv och inte vara hänvisad/utlämnad/prisgiven åt de futtiga alternativ vi vuxna har presenterat. Kort sagt: visa barnen en bred bas så att de har möjlighet att plocka ut det de själva trivs med.