onsdag, januari 27, 2010

Kvällspromenaden



När jag tar min kvällspromenad på Porsön brukar jag ofta vika av från gångvägen, och följa ett skoterspår ner på fjärden. Där ställer jag mig och tittar söderut mot Björkskatan. I vissa väderlekstyper, när himlen är täckt av tunna moln, skapas ett sceneri som är ibland tangerar landskapsmålningar av Caspar David Friedrich. Ett landskap, där skogen är starkt mörkblå och himlen färgas rödorange, inte av en solnedgång som i Friedrich fall, utan av stadens ljus som reflekteras av molnen.

Under alla år som jag stått där, på vinterkvällarna, har ingen annan kommit dit. Jag är säker på att de flesta bara skulle se ett mörker som man helst undviker. Men jag har fascinerats och ibland känt mig rusig av upphetsning över de otaliga nyanser av ljus och mörker som naturen kan uppbringa. Jag har blivit varse att det är i mörkret som ljuset blir som starkast, precis som det sägs om livet, i närheten till döden.

Det kanske beror på att jag målar akvareller som jag blivit känslig för färgerna i min närhet. För jag åker inte till Abisko och målar, för där är det redan vackert. Istället, i allt vad jag gör, söker jag mig till det fula, det som är så lätt att bortse ifrån. Jag skyr det bekväma, tillrättalagda och det sköna, söker mig hellre till slyskog och torkade vassruggar. Bara för att försöka upptäcka något som jag inte ännu sett.

Upptäckandet sker i ensamhet och med hjälp av en inre dialog, ett samtal mellan det yttre landskapet och det inre. Det som inte finns här inne, finns inte därute. Under långa tider är det tyst och ingenting sägs. Men jag återvänder ständigt med nya förhoppningar.

I vissa sinnestillstånd, kan naturen börja tala till mig och då uppstår ett passionerat möte. Det sker plötsligt och utan förvarning, precis som när förälskelse uppstår mellan människor. Sådana tillfällen genererar en intensiv period av skapande och många akvareller ser dagens ljus.

Bilden som jag visar här är långt ifrån de upplevelser jag haft från min plats på fjärden. Jag har ännu inte den tekniska förmågan att åskådliggöra det hela. Men det ger ändå en liten inblick i det som finns där, ett stenkast från radhusen där människor sitter och ser Aktuellt på tv.

Det är viktigt att ta tillvara motståndet i tillvaron. Inte söka det som är lätt och tillgängligt, det som är vackert vid första anblicken. Det är motgången och svårigheten som gör att man utvecklas, och som kan lära oss att se något värdefullt i det som är förkastat.

******

Andra bloggare om , ,

15 kommentarer :

Totte sa...

Tycker din förmåga räcker väldigt, väldigt långt. Känner helt igen mig i bilden, även om jag mest sett det hela från andra hållet (med Porsön som horisont). Och sedan, med dina ord och tankar till, blir det ju helt underbart bra. Tänk vi ofta blir så förblindade av det uppenbart vackra att vi missar allt det övriga vackra.

Sven sa...

Totte: Ja, precis, du har ju sett det hela från ett motsatt håll. Och ändå kommit till samma slutsats; att Porsön och Björkskatan också kan vara vackert.
Men det kräver ju lite tid innan man ser det icke uppenbara.

Leva sa...

En väldigt fin akvarell, precis lagom "naturtrogen". Du har tveklöst en stor portion talang på det området! :)

Maja sa...

Du är både en skicklig skribent och akvarellmålare! Fantastisk målning!

Du framstår även som en skicklig iakttagare. Det är nog en gåva att ta sig tid att glo på omvärlden så som du gör. Det verkar så harmoniskt att kunna göra det.

Sven sa...

Leva och Maja: Blir nästan generad av allt ert beröm. Tack :)
När jag växte upp i Ångermanland var det inte vanligt med beröm, det ansågs inte bra för barn, man kunde bli "för stor på sig". Man skulle inte förhäva sig. Men genom att blogga har jag nog redan gått för långt, så nu spelar det ingen roll längre.

RPainter sa...

Jag håller med dig i dina iakttagelser! Det gäller att gå vid sidan om vägen och inte mitt på den. En mycket fin akvarell! Du har dessutom utvecklats mycket rent måleritekniskt. Suveränt!

Anonym sa...

Vilken underbar akvarell, som sagts , du har utvecklats.

Passionerat möte är alltid välkommet här i livet, speciellt när allt tycks stå still och livet börjar förmörkas alltmer. Oj, vad jag låter pessimistisk.

bettankax sa...

Akvarell som slår an en sträng hos mig.
Din iakttagelse och formuleringsförmåga är en fröjd att få ta del av.

Sven sa...

RPainter: Jo, jag försöker använda mer och mer vatten, och låta det flyta. Det är roligt!

Anonym: Pessimism är aldrig bra,det är ofta inte så dåligt som man kan tro. Eller varför ska man tro att det är dåligt så länge man lever, det finns alltid en ljuspunkt någonstans.
Säger jag förnumstigt.

bettankax: Egentligen utgår jag bara från mina egna strängar, och det gör ju det extra roligt när andras också börjar vibrera. Det är ett märkligt sammanträffande!

Leva sa...

Och så är du ju inte barn längre heller, och ingen annan vuxen bestämmer över dig, så nu kan du passa på och förhäva dig så mycket som du har lust med! :)

Att det finns konstnärliga talanger av flera slag i er familj, märks ju inte bara på dig utan också på sönerna. Som jag förresten tycker kan börja förhäva sig redan nu, så att de hinner få in vanan tills de kommer upp i din ålder! ;)

Sven sa...

Leva: Haha, du har rätt, nu kan man passa på och göra det man har lust med. Ingen kan hindra en längre. Sönerna har nog börjat betydligt tidigare att förhäva sig, och till skillnad mot mig, har de haft faderns fulla stöd.

Cecilia sa...

Så fin akvarell!

Cecilia sa...

Och som M Tikkanen skrev: Det är mörkret som ger glädjen djup...

Sven sa...

Cecilia: Det citate passar nog bra för min bild, och min situation.

Em! sa...

gillar!