söndag, januari 03, 2010

Ett möte

Idag träffade jag en fotbollspappa på ICA. Vi känner varandra enbart genom att våra söner spelade i samma fotbollslag för si så där 8 år sedan. Jag blir alltid lite nervös när jag nån gång träffar dessa idrottsentusiaster igen, för vad har vi att kallprata om egentligen, förutom sporten! Och jag som är helt obevandrad inom idrottens område, som hatar tävlingar och helst vill behandla sportfrågorna med total tystnad.

Denne man inleder med att fråga mig om jag skall se semifinalen inatt, den börjar ju inte förrän efter tolv. Och jag har ingen aning vilken semifinal det handlar om, men som vanligt spelar jag med och säger att nej, det blir för sent, man ska ju upp och jobba imorgon, haha. Vilket är en lögn eftersom jag inte ska på jobbet imorgon. Jamen, det vore ju roligt ändå att se den, säger han och jag håller med och hoppas att samtalet skall ebba ut av sig själv om jag bara säger javisst, det är klart. Men ack, naturligtvis går han över till ishockey, vi befinner ju oss ändå i Luleå och han säger att det var ju roligt att vi vann igår och frågar om jag var och såg matchen. Nej, jag hade inte möjlighet säger jag och jag vet inte alls vilket lag som Luleå spelade mot igår och jag förbannar mig själv att jag i varje fall borde ha gluttat lite på sportsidan och kollat upp det, men klarar mig genom att han säger att vi har ju haft svårt mot Skellefteå, men den här gången gick det bra. Jag pustar ut och säger att visst, vi har ju haft svårt mot Skellefteå och det är roligt att det ändå gick till slut. De hade ju fyra ordinarie spelare borta upplyser han mig om och jag säger att det kunde man ju förstå att de var försvagade nu när vi äntligen gick och vann.

På väg ut ur affären försöker jag komma lite bakom honom, för att försöka se om han skall gå till vänster eller till höger. För det håll han än väljer så måste jag gå åt motsatt håll, för kallpratet under en längre gemensam promenad skulle till slut spricka och avslöja mig som en kulturintresserad medelålders man helt utan kunskaper och intressen inom sportens område. Att avslöjas skulle vara lika pinsamt som att en man sitter och stickar framför teven, det vill säga helt otänkbart.

Han väljer vänster riktning och jag väljer att gå till höger samtidigt som jag säger att det var ju ändå roligt att vi vann mot Skellefteå och god fortsättning på det nya året och jag vänder honom ryggen och går mot Porsökyrkan. Andas sakta ut och släpper ner axlarna.

Det är tråkigt att barnen växer upp, flyttar till Göteborg och bara kommer hem till jul och en vecka på sommaren. Men en sak är bra; att de slutar att spela fotboll så att jag slipper stå vid sidan om planen tillsammans med alla galna, fanatiska fotbollsföräldrar som skriker och hejar som det vore VM och inte en pojklagsmatch. Föräldrar som bara pratar sport och anmäler laget till alla cuper som finns under sommaren så att hela sommaren blir förstörd och vi måste flytta på semestern för att bo i en gymnastiksal på en skola. Och sova på gummimadrasser. Och som tvingar oss att städa och plocka skräp och sälja 10 bingolotter per vecka.

Det är så underbart att allt detta är över. Nu är det bara korta ögonblick när jag möter de gamla föräldrarna som jag åter känner paniken.

Nästa gång jag möter nån sportfåne ska jag förekomma, och ställa första frågan: Såg du K-special i fredags om den amerikanske arkitekten John Lautner, han som ritade moderna lyxvillor i Los Angeles, vad tycker du om hans byggnandsstil och vet du varför inte Fanny och Alexander sändes på annandagen som det brukar göra. Vi ser alltid den fem timmar långa tv-versionen på annandagen, det har blivit som en tradition och visst är det förjäkligt att SvT bara kan ändra så där. Jag menar, det är ju ändå höjdpunkten på Ingmar Bergmans karriär. Och på julhelgen.

Eller så erkänner jag bara: jag ser aldrig sport längre, sedan pojkarna slutade spela fotboll för 8 år sedan! Och låter en klädsam rodnad sprida sig över mina kinder som avslöjar min känsla av utanförskap.

35 kommentarer :

Love, literature and gardening sa...

Jag har en galet fotbollsintresserad son. Jag har genom åren blivit fullständigt hjärntvättad med information om allsvenskan under våra middagskonversationer.

Den informationen har jag använt i olika sociala sammanhang när herrar pratat fotboll och jag helt oväntat kunnat slänga in en initierad kommentar om nån ny tränare eller ett tips vem som vinner allsvenskan eller nåt.

Och jag lovar - jag har gjort det på pin kiv för jag har noll koll egentligen. Men jag har inte kunnat låta bli för det är så fånigt. Och ingen har fattat att jag driver med dem.

Men nu är ju sonen utflyttad och jag är dåligt uppdaterad. Håller mig också hellre till Fanny & Alexander som jag visst sett i julhelgen. Men förmodligen på annan kanal och annan tid då?

Sven sa...

Love, literatur and gardening: Du gör som jag , låtsas veta. Jag brukar kolla hur det gick för Luleå i hockey, för att inte vara helt borta.

Jaså, den måste ha gått på nån filmkanal. Var de långa versionen?

Agneta sa...

Jag saknade också Bergman under julen.Urusel TV på det hela taget. En lånad box om Örnen räddade ledigheten.

Jag har aldrig varit på hockey, enbart basketmatcher, men förstår inte varför det ska vara så skrikigt och bullrigt.
Jag brukar säga att jag är idrottsanalfabet.Då ler en del lite överseende, som om det är synd om mig.Det är ganska kul faktiskt!

Sven sa...

Agneta: Idrottsanalfabet, det var ett bra ord för såna som oss. Jag snor det av dig!

Elisabet sa...

Men jag tycker om idrott i nästan alla former, säkerligen för att min pappa under hela min uppväxt satt där i soffan och förde anteckningar om mellantider och annat när det var skidåkning eller tiotusen meter.

Och sen gifte jag mig med en man som lika intresserad han.

Det underliga är eller var .., att när jag efter 34 år tillsammans med denne man skilde mig, då slutade jag att titta på Sportspegeln.

Jag hade verkligen trott att mitt sportintresse var helgjutet, men så var det inte.

Dock .., fortfarande skulle jag lätt kunna ta ledigt under sommar-OS ,-)

Ja, för att titta på all friidrott, alltså.

Sven sa...

Elisabet: Du är nog som majoriteten av befolkningen, intresserad ändå av sport, ivarjefall litegrann. Men visst är det så att man påverkas av den man bor med, intressena jämnas ut och ibland vet man kanske inte vad man gillar egentligen. Förrän man är skild.

Min fru och jag delar ett ointresse för sport, kan man säga.

Bert sa...

Här har du en till som är totalt ointresserad av viss sport. Nämligen lagsporter.

Däremot kan jag följa friidrottsprestationer, skidåkning utför och på längden. Men mest bara som spänning för stunden. Att jag skulle komma ihåg några resultat, eller veta på vilken plats den och den ligger i Världscupstabellen, är helt uteslutet.

Lagsporter däremot, är bara röriga och därmed ointressanta. Dessutom slåss utövarna, och supportrarna också ibland. Den enda underhållning jag ser i hela den företeelsen är det allvar som anhängarna lägger i sitt intresse. Det kan ibland vara hejdlöst roligt. Så den aspekten av lagsport gillar jag. (Tänkte inte på det.)

Sven sa...

Bert: Vi är nog väldigt lika där. Jag kan också se ett slalomåk och se tjusningen i det. Och du har rätt i att det är väldigt roligt att inse hur seriöst och allvarligt lagsporter är för många.

Mitt inlägg handlade kanske mer om att inte våga stå för den man är, följa med, låtsas. Sån är jag. Och det gillar jag inte.

Bert sa...

"Mitt inlägg handlade kanske mer om att inte våga stå för den man är, följa med, låtsas. Sån är jag. Och det gillar jag inte."

Du får uppsöka en terapeut. ;)
Jag spelar dum och totalt ovetande, vid tillfällen som det du råkade ut för. Med tanke på att jag roas av seriositeten hos vissa, så är det också obetalbart att se reaktionen hos den som jag "nobbar".

Lelle sa...

Motorsporten är gudskelov fri från knytnävar och huliganer. Varför inte fara till Råneå på Lördag och titta på rally, frisk luft och glada människor fritt från våld och dylikt. Det liksom förbrödar oss.
Kan rekomendera det, men inget tvång.

Teg sa...

hahaha!! suveränt. en av dina allra bästa texter.


Det skulle vara kul att se vilken reaktion du skulle få om du svarade "nej, jag gillar inte sport", helt kort och konsist. De skulle säkert bli stumma, sport? i allmänhet? vilken sport?
'

Sven sa...

Lelle: Jag har faktiskt varit på Folkrace på banan i Luleå. Det var faktiskt hemtrevlig stämning. Män låg över och under bilarna. Idag var det ett program på P1; motorer ur ett existensiellt perspektiv. Det var väldigt bra.
Jag tror att det är för kallt för resa till Råneå men tack för inbjudan!

Teg: Åh tack! Ja, jag tror att jag måste utvecklas åt det mera ärliga hållet, och säga som det är. Det får säkert en chockverkan.
Kommer du ihåg Piteå Summergame? Jag var materialförvaltare. Det var ändå ganska roligt, ja, förutom fotbollen förstås.

Love, literature and gardening sa...

Jo Sven det var 5-timmarsversionen.

När jag läste Elisabets svar kom jag på att innan jag flyttade ihop med mannen jag sen gifte mig med - jo, då fick han skriva under ett papper där det stod "Lena är viktigare än Sportspegeln på TV". Jag ramade in det och hängde det i köket. Sen var liksom den diskussionen över för alltid!

Maja sa...

Sven -sträck på dig! Visa att riktiga män vågar stå för att ogilla sport och idrott och för att gilla kultur och "svåra" tv-program.

Jag säger som min man: "Musiken räddade mig från idrotten".

Teg sa...

jag kommer ihåg piteå summergames.

jag var högermittfältare, det var ganska roligt.

Teg sa...

jag kommer ihåg piteå summergames.

jag var högermittfältare, det var ganska roligt.

Sven sa...

Teg: När jag ser din kommentar tänker jag att det naturligtvis måste ha varit tråkigt att ha en far som inte var sportintresserad. Jag vet ju att ni tyckte att det var roligt att spela. Och visst uppskattade jag den glädjen, att se när ni tränade och spelade. Även om jag var obekväm i situationen.

Men som Maja säger, det blev musiken som räddade oss alla från idrotten :)

Leva sa...

Och jag tycker helt enkelt att det är skönt att det finns män som är mer intresserade av kultur än av sport. Ni är en utrotningshotad art, så tack för att du berättade att ni fortfarande finns! :)

Anonym sa...

Hej Sven! Stina här. Jag skulle söka din fina konst som jag har funderat på att köpa till mina föräldrar och så hamnade jag här...trevligt måste jag säga!
Och intressant ämne du tar upp, jag kan se dig i situationen med fotbollsföräldern, hahaha!
Själv har jag, som du kanske vet, både ett idrottsintresse och ett kulturellt intresse. Detta tror jag har att göra med mina föräldrars avslappade inställning. Min pappa som var tränare, visade bort de tokigaste papporna från planen...jag beundrar hans civilkurage.
Det är så härligt med mångfald och Sven; det är HELT okej att inte gilla idrott, du behöver inte känna dig avvikande! :-)
Gott nytt år och ha det så bra! Själv börjar jag jobba igen på måndag...tiden går så fort!
Kram

Sven sa...

Leva:Ja, det är ju viktigt att arbeta för skyddet av de utrotningshotade arterna!:)

Stina: Hej, så du hittade hit till slut... jag tror ingen vet om det på jobbet även om jag skrivit i flera år. Tidigare tillsammans med Björn och Johan under rubriken The Ryssbält tapes. Det är kul att skriva av sig "vardagen".
Du kanske har hittat akvarellerna, de finns ju att klicka uppe till höger på den här sidan.

Vi kanske ses på jobbet nästa vecka.Lycka till med det fortsatta projektet.

Teg sa...

du var ju materialare! det var man ju stolt över!

det var ju lite skönt att du inte gillade sport. eftersom man inte var så jättbra. hade du älskat sporten så hade det varit lite tuffare att bara vara halvbra.

Milla sa...

Hello Sven,
maybe Fanny and Alexander won't set the mood, but here are my best wishes for the new year to you!
I hope I'll be able to visit your beautiful Sweden again in 2010.
Buon anno nuovo, Sven :)

Milla

Sven sa...

Teg: Du är snäll du Anders...

Milla: Hello Milla. I wish you the very same. Heter det så? Men du förstår vad jag menar. Du borde komma till Sverige nu,när det är 30 grader (Celsius) kallt och mycket snö. Sverige från dess bästa sida!

Teg sa...

Milla and Sven!

Its so funny that you are friends! And that I've met you in London at the COL show last time we were there.

Internet! Its amazing, isn't it?

Connecting people.

Leva sa...

Ja, och jag är så ytterst tacksam över att du bemödar dig... :)

Och så blir jag varm i hjärtat av att du verkar ha en jätte-jättefin relation till din son... som nog har alldeles rätt i sak (gissar jag, utan att alls veta), även om det är ett annat varumärke än internet som tagit åt sig hela äran för att knyta ihop människor. Tror att internet har betydligt större betydelse än just det varumärket. Vilket glädjer mig, eftersom "internet" i sig inte är ett varumärke som någon enskild människa tjänar pengar och ära på... :)

Sven sa...

Leva: Ja, det är härligt med internet, ett slags enormt demokratiskt projekt. Och att internet finns ger ju möjlighet att ha tät kontakt med sönerna som bor i Göteborg. Särskilt ett blogginlägg kan bli mer kommunikativt än ett telefonsamtal, när man får inblick hur var och en tänker. Texten är ju tolkbar och skapar associationer och därmed utveckling. Jag tycker att jag ofta upptäcker mig själv när jag skriver, i kombination med de kommentarer jag får.

Anonym sa...

Internet rules! Jag prövade att blogga för länge sen men som du vet har jag så många andra järn i elden, hahaha! Jag tror inte att vi ska förvänta oss att de andra hittar hit, datorälskare som de är, thihi...
Hoppas att vi ses till veckan!
/ Stina

Sven sa...

Stina:Det är bra om du inte berättar om det. Då kan jag skriva friare under en mer anonym stämpel.

Nej, du skriver ju på en bok, och sköter barn på dagtid, inte hinner du väl blogga..:)

Milla sa...

~ Sven: I would LOVE to experience Sweden in the winter rather the summer again. -30C like you say.
My village in the Dolomites reached -21c when I was there at Christmas. Wonderful! I love the cold, cold and crisp winter days.

~ Teg: hey man! Belated happy new year to you and to CoL.
Next time you come to London, bring Sven with you!! So we can all three meet together :)

Anonym sa...

Mina läppar är förseglade.
/ Stina

Anonym sa...

Med ett lämpligt mått av Potterism kan man komma långt! Läs Potter om du inte redan har gjort det - vilket jag tror.

anna sa...

Distinktionen.....

Sven sa...

Anonym: Nej, ingen Potter här.

Anna: Hej, Anna, hoppas att det är bra med dig. Jag förtstår nästan din kommentar, att jag skiljer upp det ena och det andra, eller högt och lågt. I så fall typiskt mig!

Cecilia sa...

Sven - jag håller fullständigt med dig, du är inte ensam om paniken. Visst, stunderna kommer alltmer sällan - men nog känner jag fortfarande panikilningar från t ex den matchen då jag gick och ställde mig på "fel" föräldrasida (för jag kände ju inte igen "våra" föräldrar) och tystnaden då jag ivrigt hejade på "fel" lag, eller när jag lyckades hitta "rätt" sida och applåderade fel lag. F-n vad livet kan vara komplicerat - men en del problem är ändå ganska små. Ses!

Sven sa...

Cecilia: Haha, inte bra att gå på fel sida eller heja på fel lag. Men visst var det små problem...även om livet totalt sett är fullt av en massa små problem, som tillsammans gör allt komplicerat och svårt. Det gäller att definiera dem en och en... det är det jag håller på med. Ses och hörs.