torsdag, december 30, 2010

Trädgårdar och senapskorn.


I helgen såg vi Peter Sellers film från 1979 "Being There". Den hette "Goodbye Mr Chance" när den gick på svenska biografer.

Den handlar om en medelålders man, mr Chance, som är trädgårdsmästare i ett stort hus. Han har levt hela sitt liv i detta hus, och har arbetat för den gamle mannen som äger huset. Men nu är den gamle mannen död och en advokat kommer dit för att sälja huset. Advokaten upptäcker att Chance bor där och det finns inga uppgifter om honom och han finns inte registrerad hos myndigheterna. Chance har aldrig någonsin varit utanför huset och aldrig sett andra människor än den gamle mannen och hans hushållerska. Han kan inte läsa och skriva, och har mycket begränsade fattningsförmågor. Det enda han gjort är att arbeta i trädgården och se på TV.

Advokaten berättar för honom att han måste försvinna därifrån. Tidigt på morgonen därefter tar Chance sin väska och lämnar huset. För första gången i sitt liv går han ute och promenerar genom stan.

Efter ett tag kliver han ut i gatan, och en bil träffar honom. Han skadar sitt ben, och kvinnan i bilen tar honom till sitt hus. Hon vill att han ska stanna där, eftersom hon hörde av hans berättelse att han var ensam och hon är också rädd för att bli stämd för olyckan.

Hennes man, en viktig ekonomisk rådgivare till presidenten, blir mycket förtjust i Chauncey Gardener (som de kallar honom) och vill att han ska träffa presidenten. Presidenten blir mycket imponerad av Chauncey eftersom han ger en perfekt beskrivning av den finansiella depressionen i USA. Chauncey vet ingenting om ekonomin, men beskriver sin trädgård: "under hösten och vintern är trädgårdens växter bladlösa men på våren och sommaren kommer allt att bli bra i trädgården, förutsatt att rötterna inte är avskurna"

Chauncey pratar helt utifrån sin konkreta verklighet medan presidenten tolkar det som metaforer och med ett djupt innehåll. Chauncey blir berömd, han får vara med i TV och ge intervjuer, träffar viktiga personer och blir en hjälte i amerikanska medier. Men han förstår själv ingenting av vad som händer, det är omgivningen som tolkar hans enkla ord och gör dem till stora sanningar.

Filmen slutar i en scen där Chauncey vandrar i en park och sedan, helt överraskande, går på vattnet. En tydlig hänvisning till Jesus. Och tänk om det var på samma sätt med Jesus liknelser, att han bara beskrev sin konkreta verklighet och att det är vi andra som lagt in det religiösa innehållet!

Jesus sade att "senapskorn, det är det minsta av alla frön, men när det har växt upp är det större än alla örter och blir till ett träd" . Kanske det inte var himmelriket han beskrev, utan bara ett senapskorn.

torsdag, december 23, 2010

God Jul



Promenader och utflykter önskar alla läsare God Jul med denna film från Höga kusten-bron. Det är sonen Lars som filmade när han åkte söderut nu i höstas. Vi är alla i vår familj fascinerade av denna bro, den är så enormt stor och väldigt vacker. Filmen passar bra tycker jag som en julhälsning, eftersom den är från mina hemtrakter Ångermanland.

onsdag, december 22, 2010

Kvittot från Coop

Kvitto från Coop, 59 cm långt.

Idag handlade vi julmaten på Coop Forum. Vi har inte varit där på mer än tio år, ända sedan de gjorde om affären och vi inte kände igen oss. Men nu har de återställt affären i sitt gamla skick och återinfört återbäringen så vi tänkte att vi handlar där i år.

När jag tittade mig omkring i affären så slog det mig att alla kunder var över 50 år, och jag bedömde medelåldern till ca 65 år. Inga ungdomar eller barnfamiljer, bara gamla kooperatörer som handlat där hela sitt liv. Det var en märklig upplevelse att se skillnaden gentemot Kvantum, ICA MAxi och Willys. Det finns en uppenbar ålderssegregation inom affärsvärlden.

När vi handlat färdigt fick vi ett kvitto som var 59 cm långt. Kassörskan sa att det var hennes matrekord hittills. Min fru trodde att det berodde på att hon var vikarie och inte hade jobbat där så länge, medan jag var mera inne på att det nu bara är pensionärer som handlar på Coop, och de är ju inte så stora i maten.

Det är ju svårt att glädja sig över att man har mycket mat nuförtiden. Eftersom vi ofta äter alldeles för mycket hela året så blir julbordet snarare en påminnelse om att vi borde äta mindre. Frosseriet mitt i vintern har ju förlorat mycket av sin funktion, det var skillnad när vi hade det fattigt och levde på tunnbrödet, palten och kornmjölsgröten. Att leva på svältgränsen hela året det vore väl det bästa sättet att få en riktigt god jul.

I ett tidigare inlägg så hyllade jag det traditionella julfirandet med många och bra julklappar. Men jag måste polemisera lite mot mig själv. Det vi saknar idag är ju inte saker och prylar, nej, tid verkar vara den stora bristvaran. Tid för eftertanke, umgänge eller att inte göra någonting alls. Vi borde kanske slå in paket som är helt tomma, som vi ger till varandra, och när man öppnar dem så förstår alla att man fått det bästa som går att få: utrymme, tomhet och tystnad.

onsdag, december 15, 2010

Fri och bunden

Jag känner mig fri idag, som en fågel, lätt och flyktig. Det är bra att vara fri. Till exempel skolorna finns nu i två varianter, den fria skolan, kallad friskolan, och så finns det den bundna skolan, den kommunala. De föräldrar som är fria, oberoende, har god ekonomi och kunskaper över genomsnittet, de väljer den fria skolan för sina barn.

Men de föräldrar som är bundna av amorteringar, kampen att få pengarna att räcka till räkningarna, av besökstiderna på Arbetsförmedlingen eller Försäkringskassan, att skriva överklagningar pga indragen sjukpenning, de har ingen tid eller ork att välja. Så de blir kvar i den kommunala skolan: skolan för masochisterna, de som gillar att vara bundna.

Numera kan man i Norrbotten också välja var man vill vårdas. De människor som är fria, de som inte har de svåraste sjukdomarna, de väljer Hermelinens privata vårdcentral, där de samtidigt kan träna musklerna på Helix på nedre plan. Men de människor som är bundna av svåra sjukdomar, som knapp orkar öppna kuverten med valblanketterna, de blir kvar inom den bundna vården, den som drivs av landstinget och nu måste skära ner på personalen för att friheten skall öka för några.

Och tågen är inte längre bundna till SJ, utan de är konkurrens-utsatta och man är inte längre tvungen att ha plog på loken så att de kan forcera snön på vintern. Ingen vet snart om det är SJ, Trafikverket eller någon annan som har ansvaret för skotta snön på spåret eller på bangården. Allt är fritt, liberalt och borgerligt. Inte längre bundet, stalinistiskt och byråkratiskt. Numera kan man var helt säker på att man kommer fram. I varje fall på sommaren.

I Nacka ska man privatisera biblioteken och frigöra den potential som idag är bunden. Man har redan kommit på ett sätt att få till stånd höga utlåningssiffror; den som har en skuld pga av försenad återlämning kan kvitta det mot att låna fem böcker. Och de behöver inte läsa böckerna utan kan lämna igen dem direkt. På så sätt får man bra siffror. Inom den fria sjukvården i Stockholm gör man på liknande sätt; man tar in folk som bara är lite förkylda till mottagningen för att få höga besökssiffror.

Samtidigt hävdar man att konkurrens är bra, att allt blir billigare. Jag börjar misstänka att det blir billigare för vissa, och dyrare för de flesta av oss.

Glädjande nog gick Porsö vårdcentral mot strömmen i det fria vårdvalet. De ökade antalet patienter med 800 stycken, trots att det är en bunden vårdcentral! Trots att den är bunden av läkare, sköterskor och övrig personal som inte alls är fria utan varit vårdcentralen trogen i 20-tal år och som utvecklat en vårdmodell som gör att patienterna söker sig dit, trots att väntrummet inte har de senaste möblemanget. Som inte behöver göra reklam med helsidesannonser i tidningen, utan bara har ett gott rykte.

Porsö vårdcentral är det första tecknet på att allt kommer att vända snart. Vi är snart less på all s.k frihet som bara ökar ojämlikheten mellan olika grupper. Vi som gillar det bundna, inbundna, det förutbestämda, det trygga, det jämlika..... vår tid är snart här. Låt bara tågen köra fast i snön några gånger till.

*******

Läs om , ,

måndag, december 13, 2010

Vem jag är beror på hur andra är

När jag går genom stan på gågatan så upptäcker jag att jag går sakta bara om det är folk som går om mig. Om det är kväll och folktomt så tycker jag inte att jag går sakta....snarare tvärtom.....som om jag hade normal hastighet. Det är samma sak när jag åker skidor i spåret, så länge som jag åker helt ensam så tycker jag att det går fort, det är först när folk, både kvinnor och äldre män, susar förbi som jag blir varse hur saktfärdig jag är på skidor.

Det är så mycket som man inte vet om sig själv, förrän man träffar andra.

Om jag sitter i en lokal och fryser och tycker det är kallt och så frågar jag dom andra som också sitter där, om det inte är väldigt kallt, och de svarar att det är det inte, snarare varmt, då förstår jag ju att det är jag som har dålig energi i kroppen. Och om de håller med mig.... ja, det är faktiskt kallt här i rummet...då vet jag att det verkligen är kallt och min kropp är fullt normal. Men först då.

I och för sig kan man byta ut andra människor mot olika apparater, som hastighetsmätare, stegmätare och termometer och då kan man i alla fall få ett hum om hur tillvaron är just nu, det vill säga om jag går sakta eller om det verkligen är kallt i rummet som vi sitter. Men det blir inte lika exakt som att ha andra omkring sig eftersom man med elektroniska mätare ändå måste bestämma vart gränsen går; vad är fort? vad är kallt?

Om jag hör musik första gången så brukar jag ha svårt att veta om det är bra eller dåligt. Men om någon annan frågar mig om jag har hört just den artisten eller den låten, och denne person rekommenderar detta, och det är en person som jag litar på när det gäller musik, och sen lyssnar jag igen, då plötsligt kan jag tycka att det är bra. Mycket bra till och med.

Och när andra upptäcker att jag går sakta eftersom de går om mig på gågatan, så hjälper jag samtidigt dessa att förstå att de går med ganska hög hastighet. Och när någon fått mig begeistrad i en viss musik och så berättar jag det för en tredje person då kan denne person vara säker på att det är riktigt bra, eftersom jag har sagt att jag tycker det.

Men om det är väldigt många personer som tycker samma sak, till exempel gillar samma sorts musik, då blir jag skeptisk och drar mig undan. Jag skulle aldrig lyssna på Idol och den musik som produceras där, trots att det är musik som de flesta svenskar verkar gilla. Jag skulle aldrig åka vasaloppet trots att det är tusentals som gör det varje år. Jag undviker badhus eftersom det är för många människor i bassängen och jag tittar aldrig på sport trots att nästan alla svenskar tycker att det är det bästa som finns.

Jag är väl rädd för att försvinna i mängden. Om många människor tycker samma sak då försöker jag hitta en annan uppfattning, för samtidigt som vi behöver andra för att veta hur vi är, finns det risk att vi blir som alla andra och förlorar oss i den stora gemensamma strömmen.

Det känns som om livet ständigt är en balansgång mellan att vara normal och onormal. Och vad jag är av dessa två, det beror hela tiden på er andra; ni som går fort på gågatan eller tycker att rummet är varmt fast jag upplever att det är ganska kallt.

måndag, december 06, 2010

Jag är som jag bor

Förr så hade vi telefonkataloger, och där stod inte bara vårt namn utan även yrke och titel. Vi byggde vår identitet på vad vi jobbade med och det gick ju bra så länge vi hade samma yrke hela livet. Men numera så är det projektanställningar över hela linjen och ständiga byten av arbeten, ingen är längre på samma plats mer än några år. Vår identiteter kan inte längre bygga på vårt yrke, det är förlegat. Ja, vi behöver inte ens telefonkatalogerna längre, trots att de fortfarande kommer med posten.

Numera bygger vi vår identitet istället på bostaden, hur och var vi bor, och hur heminredningen ser ut. Det är vårt boende som skapar den berättelse som vi vill förmedla om oss själva. Och precis som yrkena var klassindelade; arbetare, tjänstemän och direktörer, så är bostäderna indelade i olika nivåer. Sämst är det att bo i hyresrätt. Det var en gång perfekt att bo i hyresrätt, samhället subventionerade och stödde och de flesta av oss kunde få en bostad, även centralt i städerna. Men nu görs hyresrätter om till bostadsrätter och därigenom höjs de ett snäpp på statusstegen.

Om man sedan renoverar lägenheten, slår ut en vägg så att det blir öppen planlösning och så målar man allt med brutet vitt, då är lyckan total, och en annan klass strömmar till; de som har god inkomst, går i märkeskläder och bakar surdegsbröd. Stockholms innerstad har snart bara sådana människor i centrum, de andra, hyresrättsfolket, tvingas iväg ut i förorterna.

Bäst är att bo så högt som möjligt, i ett högt hus med utsikt eller i en takvåning med flera terasser. Men det gäller inte i miljonprogrammets höghus, där är det dåligt.

I Luleå vill man inte vara sämre, nu byggs det höghus på Kronan och det finns förslag på höghus på flera ställen i stan. Ju högre desto bättre, verkar vi tänka när vi skapar våra identiteter där vi berättar om vilken status vi har i samhället. Där jag växte upp, i Husum som var ett brukssamhälle, fanns samma tänkande. Lägst bodde arbetarna, högre upp på berget bodde tjänstemännen och högst upp, på Husums högsta punkt, fanns disponentvillan. Skiktningen var tydlig och nu är vi på väg att hitta nya former på ojämlikheten; högst upp i höghusen finns den största lägenheten, med den öppnaste planlösningen, med den bästa utsikten och med den finaste uteplatsen. Där bor den rikaste.

Även egnahem har olika statusnivåer; radhus, parhus, villor i villaområden, villa med stor tomt, med havsutsikt osv.

Jag tycker att idén med Porsön, som byggdes på 70-talet, är rätt så genomtänkt. Mest är det hyresrätter, i långa längor som kan svälja mycket folk. Sedan finns några radhus, parhus och fristående villor och höghusen för studenterna. Men sedan har vi naturligtvis Berget, där de finaste bor eftersom det är Porsöns högsta punkt.

På gravstenarna stod det förr, Ingenjören, Fabriksarbetaren, Direktören. Numera skriver vi inte in yrket där heller. Men vi kanske skulle börja skriva in hur vi har bott; Bostadsrättsinnehavaren på 14:e våningen, Radhusboende med 140 kvadrat, Hyresrättsinnehavaren, Villaägaren med dubbelgarage. Har flyttat till himmelen.

måndag, november 29, 2010

Lyckan är att tänka på det man gör

I en nyligen publicerad studie i Science, ville forskarna Killingsworth och Gilbert ta reda på om vishetslärornas budskap stämmer, som säger att vi är lyckligast när vi gör en sak och samtidigt tänker precis på det vi gör.

Enkel, vardaglig lycka är svåra att studera i labbet, men det finns en metod som kallas ESP, experience sampling. Tanken bakom den är enkel. Man avbryter människor på oförutsägbara mellanrum och frågar dem vad de gör, och vad de tänker på och hur lycklig de känner sig. Om det är många människor med i undersökningen så kan man hitta större mönster och tendenser i mänskligt tänkande och beteende. Man kan hitta samband mellan stunder av lycka och särskilda typer av tankar och handlingar.

För att testa våra inre liv, utvecklades en iPhone app som regelbundet tillfrågade deltagande människor om deras tankar och verksamhet, vid slumpmässiga tidpunkter under dagen. Om försökspersonerna verkligen tänkte på något annat, rapporterade de om dessa tankar var trevliga, neutrala, eller obehagliga. Sedan fick de skatta sin lycka på en skala 1-100.

Forskarna upptäckte att en stor del av våra tankar - nästan hälften - inte är relaterade till vad vi gör. Överraskande nog tenderade tankarna vara någon annanstans, även när vi gjorde vanliga och förmodligen roliga aktiviteter, som att titta på TV eller ha en konversation.

Och studien visade tydligt att vi är lyckligast när vi tänker på vad vi gör. Men om vi istället tänker på annat, så är naturligtvis trevliga alternativ att föredra än att att föreställa oss obehagliga sådana, men det lyckligaste scenariot är ändå att inte föreställa sig något alls. En person som stryker en skjorta och tänker på strykning är lyckligare än en person som stryker och tänker på en solig semester!

Men har det någon betydelse vad vi gör då? Är den som festar hårt och reser världen runt lyckligare än den lugna, tysta typen som stannar hemma och går och lägger sig tidigt? Inte nödvändigtvis. Enligt undersökningen så har det speciella sätt du spenderar din dag inte mycket att göra med om hur lycklig du är. Mental närvaro - matchningen av tanke till handling - är en mycket bättre prediktor av lycka.

Så är det alltså vetenskapligt bevisat! Nu ska jag sammanfatta hela undersökningen i en mening, så håll i er!

Man kan bli lika lycklig genom att ta en promenad i Norrbotten, i 20 graders kyla och i mörker, som att vandra på en varm strand i Grekland, förutsatt att man tänker på att man går i Norrbotten, i 20 graders kyla och i mörker, och inte drömmer sig bort till en varm strand i Grekland!

fredag, november 26, 2010

Kölden är mjuk



Denna november har varit helt fantastiskt, vintern kom tidigt och lade ett vitt snötäcke över allt det gråa och dystra, parkerade ett högtryck som sedan låtit solen skina varje dag nästan hela månaden. Den senaste veckan har en underbar fullmåne tagit nattskiftet sedan solen klivit av sin tjänstgöring. Jag hoppas inte att solen fått för många övertidstimmar så att den måste ta kompledigt över julhelgen.

Många idag pratar hela tiden illa om julen; det är alla fel på den. Den är alltför kommersiell, det skapar stress, den skapar överdrivna förväntningar osv. En del reser till och med utomlands för att slippa hela eländet.

Så bra har vi alltså fått det att även det som är till för att vi ska ha det trevligt och roligt nästan har blivit en plåga. Det pågår nu en negativ kamp vem som gör minst; den som skiter i att baka, låter bli att smycka hemmet med ljusstakar och nya gardiner, inte köper julklappar och äter vanlig mat istället för skinka, dom vinner. Allt skall bort, för att vi skall slippa förberedelserna.

Det gäller inte mig. Jag tycker att man skall äta billigt och dåligt under resten av året så att man verkligen kan slå till och lyxa till sig på julafton med ett överdådigt julbord. Och att man inte köper nåt nytt till hemmet eller till varann under 11 månader för att på julafton fylla golvet under julgranen med massor av julklappar. Och jag tycker att man ska undvika att gå i kyrkan hela året, för det är väldigt tråkigt, men under december kan man gå, då är det fin julmusik och prästerna är lite mildare i tonen och man bjuder på glögg och pepparkakor.

Jag tycker att julklapparna ska var onyttiga, så att man blir väldigt överraskad och glad, och att det är saker som man aldrig själv skulle ha råd med att köpa. Inte vardagsvaror som man behöver, typ långkalsonger, strumpor eller ett paket plastpåsar 3 L. Det köper man ju ändå hela året och vad är det för roligt att öppna ett paket inslaget med fint julpapper och med snören runt omkring och sedan när man förväntansfullt öppnar så är bara, ja, skit. Det är inte så lätt att spela glad och överraskad när man egentligen är riktigt besviken.

Det bästa med julaftonen är naturligtvis innan allt har börjat, det vill säga direkt på morgonen då man äter frukosten tillsammans. Vi brukar duka fint, ta fram löjrom och rullströmming, lägga en stor pepparkaka med namnet på vid varje kopp. Allt bakat och tillverkat av Karin, kvinnan i huset.

Och så har vi en morgonklapp. Den får vara enkel och ska bara göra en sugen på resten av dagen, när de riktiga julklapparna ska öppnas. Jag har de senaste 20 åren fått tidningen Kronblom till morgonklapp och det är skönt att veta att det är just den, för man kan aldrig bli besviken på Kronblom eftersom han aldrig egentligen varit bra, och det vet jag redan innan jag öppnar. En perfekt morgonklapp är den som inte är bra men ändå inte gör en besviken, och som får ens längtan till kvällens julklappsutdelning att dämpas en aning.

Julen är rolig. Och jag tycker att den ska så ska förbli.

måndag, november 22, 2010

Nytt från Studentvägen!

Min bloggranne Ulrika Vallgårda släpper snart sin nya diktbok, som heter "Blommor längs dikesrenen". Boksläpp med glögg och pepparkakor den 5 december kl. 14 på Kvinnobiblioteket i Björkskatans centrum, Luleå.

Läs mer här!

fredag, november 19, 2010

En vecka innan isen



Veckan innan isen lade sig, målade jag en akvarell över havet. Vattnet var kallt och trögflytande. Nu tar det sex månader innan vågorna återvänder igen. Minst.

Här i Luleå har isen lagt en månad tidigare än i fjol och isbrytarna har börjat göra sina första insatser. Det finns redan många tecken på att det blir en rejäl vinter. Hoppas det blir likadant som ifjol, när det blev isbelagt ända ner till Åland. Allt börjar bli som vanligt igen.

*******

Andra bloggare om , ,

torsdag, november 18, 2010

Lön och motivation

"Många chefer verkar vara rädda för att differentiera. De måste våga ge mer pengar till några få och inte smeta ut lika mycket till alla" säger Agneta Jöhnk från Sveriges kommuner och Landsting. Och det är så det har låtit de senaste 20 åren inom kommunerna; det skall vara individuell lönesättning och den som gör ett bra jobb ska ha mera pengar, och det sker genom att andra får lägre påslag. För att bedöma personalen finns manualer med kriterier, där man poängsätter varje persons prestation. Ju högre poäng desto högre lön.

Detta system har växt fram under socialdemokraternas tid, och fackföreningarna har varit de främsta förespråkarna. Ju större lönespridning på ett företag eller avdelning desto bättre är det för produktiviteten och lönebildningen, anser man. Men egentligen är det en nyliberal idé som fått sådant fäste hos oss alla att vi tror att det är sant.

Dagens nyheter skrev i augusti om en vetenskaplig analys av sambandet mellan lön, motivation och andra attityder. Som underlag har man haft lönesättning för sammanlagt närmare 10.000 medarbetare i drygt 700 arbetsgrupper i fem europeiska länder. Det framkom att lön överhuvudtaget inte tycks få medarbetarna på ett företag att engagera sig mer i jobbet eller prestera på topp! Högre lön ökar inte motivationen i varje fall inte för komplexa jobb. Istället motiveras medarbetare av utmaningar, ett stimulerande arbete och de triggas av att lära, bli bättre och att göra ett riktigt bra jobb.

Vad händer då i en arbetsgrupp när några får mycket högre lönepåslag än de andra? Det finns faktiskt mycket forskning om det, men jag tror att den är rätt okänd. För den person som får det högre lönepåslaget så minskar hans/hennes motivation att jobba! Det kan ju låta paradoxalt, men eftersom vi drivs av utmaningar, en önskan om att bli bättre, ger belöningen en känsla av att vi nu nått målet. Det minskar helt enkelt drivkraften. Och självklart så minskar också motivationen hos den som vet att han fått mindre än andra ( vad tjänar det till att jag försöker göra mitt bästa?)

Alltså, en stor lönespridning på ett företag minskar dess produktivitet och personalens motivation, tvärtemot vad alla arbetsgivare och fackföreningar hela tiden försöker slå i oss.

Men vad är det som får oss att känna oss motiverade på arbetet? Jo, det är tre saker: att trivas i arbetsgruppen, att få utmaningar och lära sig nya saker samt att känna att man kan styra sitt eget arbete. Tre enkla grejer.

Naturligtvis har lönen stor betydelse, det är ju ändå för vår försörjning som vi jobbar. Men en gång i tiden ansåg vi att människor med samma jobb skulle ha ungefär samma lön. Vi tänkte i grupper, och vi pratade om solidaritet. Vi hade fackföreningar som stödde oss och vi jobbade tillsammans för allas bästa. Numera behöver vi inte facket längre, var och en för sig, ensam går vi till vårt lönesamtal. Vi kanske inte heller behöver sossarna längre, de var ju ändå de som under 90-talet anammade det nyliberala tänkandet.

******

Andra bloggare om , ,

lördag, november 13, 2010

I natt lägger isen

Vi kom till stugan på fredagen, det vanliga gänget Björn, Johan och jag. Vi har bott i Ryssbält en helg i november i femton år. Detta år var en av de vintrigaste som vi upplevt, snön hade kommit med ett par decimeter men havet var fortfarande öppet. Natten mellan lördag och söndag så frös isen och lade en tunn hinna över hela fjärden ända över till Rånön. Endast några få öppna råkar längre ut där strömmen är starkare.

Jag minns en film som gick på tv när jag var barn, någon gång på sextiotalet, som hette Året på ön. En film av Bertil Danielsson där årstidernas växlingar följs på en ö i Stockholms skärgård. Vi får följa den jordbrukande familjen liksom de vilda djuren i deras närhet. I en sekvens tittar pappan ut genom fönstret på kvällen och så fäller han repliken: I natt kommer snön. Dagen efter får man se att det kommit en halv meter snö och han skottar en lång gång genom snön. Jag glömmer aldrig den filmscenen, och den följde mig genom hela min barndom i min ständiga längtan efter den första snön.

På lördagskvällen sa Johan: I natt lägger isen.



Söndagen firas till solen och isens ära. Björn spelar Thomas Köners electronica som mest består av inspelade ljud från naturen, och skivan Nunatak gnisslar och skär som isblock som skaver mot varann. Vi associerar till Shackelton och hans fantastiska äventyr i Antarktis. Men vi är inga äventyrare, eventuellt längre resor sker enbart i fantasin eller med hjälp av litteraturen.



******
Andra bloggare om ,

måndag, november 08, 2010

Det nollställda hemmet

Nu när jag är gräsänkling har jag upptäckt ur jobbigt det egentligen är att bo med en kvinna. I varje fall av den framdragande sorten, det vill säga de som är lite bohemiskt lagda och av den anledningen hela tiden lägger sina saker på fel ställen. Och det är många saker det handlar om; smycken, halsband, tidningar, inslagna paket, läsglasögon, böcker, både påbörjade och avslutade, och papper av olika sorter, biljetter, matlistor och kläder, sjalar, handskar och det som är tvättat och påbörjat den långa resan till garderoben.

I varje hem finns många plana ytor: bänkskivor, diskbänk, fönsterbrädor, byråer, matbord och hyllor. Men det är egentligen bara på hyllor där saker ska ligga mer permanent. Övriga ytor är avställningsytor och innebär att man man kanske lägger en sak där under tiden man gör något annat, och sedan när man är klar, så tar man undan. Om man är en familj på några stycken och alla håller hela tiden på med annat u t a n att ta undan, så försvinner snart alla fria ytor, och det blir belamrat överallt. Så har vår situation alltid varit.



Nu när min fru rest bort och sönerna farit till sina hem, har jag därför nollställt hemmet. Det innebär att alla plana ytor är befriade från sina belastningar, hela inredningen är dammtorkad och golven är dammsugade och en blöt mopp med willys allrent med citron har vispat runt, sängkläder är bytta och högarna sorterade och insatta i garderoberna. Nollställt! Deleatat!

Här lever jag nu i det nollställda hemmet och jag njuter av en känsla, jag tror att det är befrielse. Detta måste vara den optimala situationen för en man, att ha fullständig kontroll på sin närmaste omgivning. Inga människor som rör till det. Om det står en urdrucken kaffekopp på vardagsrumsbordet så vet jag att den är min. Och innan jag överhuvudtaget kan koncentrera mig på att se Rapport, måste jag gå med koppen till köket och ställa in den i diskmaskinen.


(Kammade mattfransar)

Snö och hav



Vi var i stugan i helgen, och den första snön kom medan havet fortfarande låg öppet. Det är en härlig känsla att gå efter en strand där snön ligger och havet fortfarande rör sig och slår med sina alltmer stela vågor. Det är verkligen som att befinna sig i ett gränsland mellan höst och vinter. Nere i sandbotten gömmer sig minnen från sommaren.



När jag går där efter stranden försöker jag fokusera på detaljerna, de enstaka strån som berättar mer än en vy över havet. Kameran är bättre än vi människor på kort skärpedjup, vi har en tendens att ta in allt och kanske därigenom också missar det väsentliga. Men vad är väsentligt? För oss som tillbringar helgerna i Ryssbält är det uppenbart: närvaro i en enkel tillvaro där det mesta i det moderna livet - teven, sällskapslivet, köpruschen - är frånvarande. Här finns tystnaden och den härliga kylan i baken när man drar ner byxorna och sätter sig på utedasset.



Det är ingen mening att kämpa emot vintern. Snart kommer de enskilda vass-stråna att frysas in i metertjock is, som de vore fossiler från urminnes tider.

onsdag, november 03, 2010

Mat är tröst

De första dagarna som gräsänkling har förflutit väl, även om det naturligtvis känns tomt i huset. Jag har bott med Karin i i 32 år nu och det här kommer att vara längsta tiden som vi nånsin varit ifrån varandra, tror jag. Jag har tröstat mig med att laga mat som min mamma brukade laga, som en slags regression i separationens skugga. Igår lagade jag till exempel stekt salt sill med lök, gräddsås och rödbetor till. Otroligt gott! Och eftersom jag är ensam och ändå lagade till fyra personer har det räckt till lunch idag och nu ska jag äta det även till middag. I morgon blir det kålpudding. Fredag köttgryta.

Mat är väldigt trösterikt. Eftersom min mor var hemmafru och inte hade annat för sig än att laga mat till oss pojkar under uppväxten, så blev mat och mor väldigt sammanblandat. Jag visste inte var maten slutade och hon började. Jag minns att när jag var ute och lekte med kompisarna kunde plötsligt ett mammabehov uppstå och jag var då tvungen att springa hem en stund. Men jag brydde mig inte om mamma när jag kom in, nej, jag gick direkt till kylskåpet och tog fram korven som låg där inlindad i papper, köpt på Konsum, och skar mig en rejäl skiva. Den salta smaken och själva korvskinnet som fick vara kvar i munnen ett tag efteråt, blev substitutet för den mammakram som jag blivit för stor för.

Jag tror att jag alltid haft en korvbit i kylskåpet ända fram till dess jag fyllde 50 år. Då mognade jag och gick igenom en frigörelseprocess och lyckades fortsättningsvis klara mig en hel dag utan att behöva fylla på det känslomässiga förrådet med en korvskiva.

Men nu, som gräsänkling, har jag fått ett litet återfall. Inte med korv utan med kalvsylta. För kalvsylta var en annan av min mammas specialiteter; det fanns alltid hemgjord kalvsylta och tunnbröd hemma. Vi hade riktiga kalvsylte-orgier på kvällarna framför teven, och det fanns alltid så mycket att det aldrig tog slut. När man vaknade nästa dag efter en sådan orgie var aluminiumformen full igen med ny kalvsylta, upptinad och omkokt.

Så nu har jag köpt en rejäl bit kalvsylta som jag tar fram varje kväll vid nio-tiden, skär tjocka skivor och lägger på tunnbröd, och sedan toppar jag smörgåsen med den obligatoriska inlagda rödbetan. En sådan smörgås hjälper mot det mesta: ensamhetskänsla, oro och vankelmod. Kanske till och med mot tandagnisslan.

Följaktligen, när jag var barn så brukade min mor analysera hur jag mådde på tre olika sätt: antingen var jag hungrig, trött eller hade börjat få influensa. Några andra former av problem, till exempel känslomässiga, ingick inte i repertoaren. Det var väldigt praktiskt eftersom de flesta problem som dök upp kunde lösas antingen genom att jag fick mat, fick dricka honungsvatten eller gå och lägga mig.

Ibland undrar jag vad jag gjorde av de känslor som jag onekligen ibland måste ha haft. Jag tror att jag redan då tog hand om dem själv, för att inte oroa henne. Det är väl därför som jag fortfarande om jag möter på en svårighet i livet, till exempel blir lämnad av min fru i fyra veckor, löser det hela genom att bli hungrig och trött.

Så nu tror jag att jag ska jag värma upp en portion salt sill med löksås och inlagda rödbetor. Efter det tror jag att jag tar en tupplur på soffan. Det ska bli skönt!

söndag, oktober 31, 2010

Cykelutflykten



I morgon åker min fru till Indien, så idag tänkte jag att jag skulle göra en riktigt lång cykelutflykt. Efter mycket funderande fram och tillbaka, hit och dit, så bestämmer jag mig för att cykla till Sinksundet. Det ligger ju rätt långt från Porsön och jag måste cykla genom hela Björsbyn för att ta mig dit.

Jag torkar av sadeln dess vattendroppar och sätter på sadeltäcket. Det är brunt och har en värmande liggunderlagsbit instucken i sig, perfekt för en hösttur i strålande oktobersol, sista gången för det här året. Jag har en treväxlad cykel men brukar oftast bara använda tvåan. Idag, när jag svänger höger vid Björsby byagård, känner jag en lätt medvind och tillsammans med den värmande solen i ansiktet överfalls jag av en positiv känsla, ja, nästan ett slags övermod, och utan att tveka kopplar jag in tredje växeln. Det känns nästan som jag flyger fram över nejden, i varje fall när vägen sluttar en aning. Jag åker förbi Liras misslyckade fotbollsplan på högra sidan, den som byggdes fel och där vattnet inte rann undan och man satte fel sorts gräsfrö så att planen blev mer brun än grön.

Längs vägen är det tydligt att det fortfarande är landsbygd, med jordbruk, åkrar och hästhagar. Men fler och fler vanliga villor har byggts de senaste åren och de står lite här och där, utplacerade för att en tomt styckats av just där. Jag reflekterar över att det saknas både estetisk tanke och samordning. Men å andra sidan, vem skulle kunna tänka på och samordna en sådan sak. Kommunen planerar ju ett stort nytt bostadsområde i närheten av Björsbyn som heter Hällbacken. Byborna är emot, kommunen är för. (Det var en rolig mening: med "kommunen"menar jag de som bestämmer över de som bor i kommunen.)

Men kanske byborna är naiva, Luleå måste ju växa och det finns bara tre håll staden kan utvidgas: utåt havet, inåt landet eller uppåt mot himlen. Vägen uppåt har redan påbörjats på Kronan-backen med två rejäla höghus. Ut mot havet kommer Luleå att växa med hjälp av muddringsmassor från hamnen och som ska fördubbla Stålverk 80-tomten. Men inga Luleåbor vill väl bo högt över marken, alla känner ju till hur mycket det blåser redan på marknivå. Det blir nog inte heller några hus på Stålverk 80-tomten, inte vad jag vet i alla fall, även om det är ett fint havsläge. Återstår alltså landsbygden: Björsbyn here we come.

I och för sig byggs det ju inte längre för Luleborna: alltså de som bor i den kommun där "kommunen" bestämmer var det ska byggas. Nej, numera bygger ju alla städer för de som skall flytta in, utifrån. Alla städer måste växa och bli vinnare, som det heter på det sportspråk som myntats av gamla avdankade tränare och sportfånar som rekryterats till kommunchefer. Det har blivit en ständig pågående Stadskamp, särskilt mellan norrlandstäderna. Det kanske är därför det går att bygga höghus även här, de som flyttar hit känner ju inte till hur mycket det blåser. Redan på marknivå.

När jag kommer fram till bron i Sinksundet stannar jag en stund, håller mig i räcket och tittar på vattnet, där isen sakta börjat lägga. Trafiken på vägen är hård och snabb och det känns farligt att stå där så jag cyklar därför in på vägen in till stugområdet, och följer den ner till stranden.

Sinksundet är ett gammalt stugområde, byggt på den tiden då en stuga var en stuga och ett hus ett hus. Att åka till stugan innebar en stunds avkoppling i vardagslivet, en möjlighet att leva lite mer primitivt och enkelt, och få uppleva närheten till naturen. Jag tänker att Sinksundet måste ha varit ett underbart område för många stadsbor en gång i tiden, små hus och täppor, en fritid som inte kostade särskilt mycket. Numera rusar bilarna förbi på vägen i 90 kilometers hastighet trots att det bara är 70 och ljudet är bedövande, och vintertid går skoterleden rakt genom området och jag gissar att det luktar mer avgaser än grillad korv.

Jag rullar upp cykeln på vägen igen och hoppar upp på sadeln och trampar iväg hemåt, samma väg som jag kom. När jag svängt av till vänster in på Björsbyvägen, blir det betydligt lugnare med trafiken. Jag möter folk som söndagspromenerar i det fina vädret.

Plötsligt blir jag varse att "jag cyklar": jag blir fullt uppmärksam med alla mina sinnen, på vad som sker just nu. Fötterna följer tramporna runt i en cirkel och benen trycker till vid varje varv och ändan på sadeln byter sida precis som Butter i Snövit när han spelar orgel. Samtidigt pareras jämnvikten hela tiden med hjälp av styret, och cykeln följer egentligen en omärklig serpentinväg trots att dess bana rent synbart går rakt fram. Att cykla är en magiskt akt, något som egentligen är oförklarligt. Det har varit så ända sen jag var barn och för första gången lyckades cykla tvåhjuling några meter utan stöd. Lite av den första känslan kommer över mig, när jag obehindrat rullar vidare, samtidigt som jag med ett visst övermod, lägger in treans växel.

Andra bloggare om , ,

onsdag, oktober 27, 2010

Höstläsning

Jag har just läst Karl Ove Knausgårds roman Min kamp, den första i en serie av sex böcker, totalt 3000 sidor. En självbiografisk bok med barndomsminnen och uppgörelser med en otillgänglig fader. En fantastisk bok! Genom att till exempel i detalj beskriva stämningar, händelser från uppväxten sida upp och sida ner, sugs jag själv tillbaka till den tid, den ålder som beskrivs och konstigt nog, trots att det är Karl Oves helt unika minnen, så kommer mina egna minnen tillbaka till mig, sådant som jag inte tänkt på under många, många år. Det finns likheter naturligtvis mellan honom och mig; känsligheten inför stämningarna i hemmet, barndomsrädsla och alienation inför min far, tonårsdrömmarna om att spela i ett band och åka runt och spel rock and roll. Men också stora olikheter, själv har jag inga erfarenheter av alkoholmissbruk, tack och lov.

Upplevelsen av att läsa boken är nästan en form av konstupplevelse. Den innehåller beskrivningar av döden och dess förlopp som gör att det hissnar, och får mig att upptäcka saker som hittills gått mig förbi. Den gör långa utläggningar kring konst och litteratur och får mig att inse varför konsten idag inte handlar om objektet, det vill säga själva tavlan eller skulpturen, utan att det är idén bakom som det handlar om. Därför kan ett konstverk se ut precis hur som helst, bara det tillför någon ny idé eller åskådliggör en en ny tankegång. Konsten har lämnat världen, kopplingen till verkligheten, och blivit andlig!

I Torgny Lindgrens nya roman Minnen, tycker jag att han skjuter över målet. Han vill först inte kännas vid att han minns något överhuvudtaget, och sedan levererar han ändå några berättelser ur minnets arkiv, vissa starka och med stora delar livsfilosofi som brukar var Torgnys signum, medan andra känns mera omotiverade. Jag upplever boken tunn men visst har han rätt att minnen inte är några säkra fakta, utan något som vi hallucinerar fram, och det är precis det som jag gör när jag läser Min kamp. Knausgårds minnen är naturligtvis skapade av minnesfragment som han fantiserat kring och byggt ut till dessa långa romanskikt och som gör att jag själv leds in på mina egna fragment, som jag bygger ut till berättelser kring händelser som ligger långt ifrån hur det egentligen var. Men som ändå känns som det en gång hände mig.

Det är skillnaden mellan olika konstformer, hur mycket det väcker av egna djupa upplevelser. Musiken, teatern, filmen och boken, lockar alla fram olika delar hos mig. Musiken och filmen får mig att gråta, rysa, det vill säga det öppnar mina känslomässiga portar och jag blir översvämmad av känslor som bara är, men som jag inte riktigt vet vad det handlar om. Boken däremot, och till viss del teatern, lockar fram mera konkreta tankar, direkta minnen av det som hänt mig och som berört mig, då det gäller relationer och i förhållande till andra människor. Konsten är för mig skapandet, och det är väl syntesen av allt det jag nu pratat om.

****

Andra bloggare om , , ,

fredag, oktober 22, 2010

Om veckans dagar

Måndagen är blå, hård och ganska kall. Det finns ingen mjukt över en måndag, det är som om verkligheten slår en i ansiktet efter helgens frihet och njutningar. Måndag är arbetslivets makt över den enskilda människan, där morgontröttheten måste behärskas och offras på arbetsmoralens altare. Det är sällan som man önskar uppmärksamma en sådan dag, och det är synd om alla dem som är födda en måndag. Den värsta skräckfilm jag sett heter Måndag hela veckan.

Tisdag är gul och mjukare och får en att ge upp och bara acceptera livets gång. Nu är man van vid att leva normalt, det vill säga kliva upp fast man vill sova vidare, gå till jobbet trots att det är fem grader kallt och strålande sol, och sätta sig på kontoret och inte komma ut därifrån förrän solen redan nästan gått ner och mörkret lagt sig över nejden. Och då allt hopp läggs till att högtrycket fortfarande ligger kvar kommande helg, trots att femdygnsprognosen visar att ett lågtryck redan är på väg från nordsjön och förstärks sakta men säkert.

Onsdag är brun, och känns som sjuttiotalet: möjligheternas, jämställdhetens och kollektivismens årtionde. Nu orkar man använda även kvällen till sociala aktiviteter: gå ut och ta en öl, sjunga i en kör eller gå på bio. Det är ljuset i tunneln som skapar initiativkraften, vi har kommit halvvägs och om vi bara kämpar vidare kommer allt att ordna sig. Det är ändå inte hopplöst, om två dagar infaller fredagen.

Torsdag är som ett högt torn. Det är egentligen enda dagen som vi gör någon nytta på jobbet. Vi inser att allt arbete som vi måste hinna med denna vecka fortfarande är ogjort och därför jobbar vi hela dagen, till skillnad mot de andra dagarna då vi bara förbereder oss för att göra det vi nu, på torsdagen, tar tag i. Redan före fikat börjar vi gå trapporna upp i det höga tornet, vi sliter och jobbar med projekten och promemorierna, ända fram till lunch, då vi börjar gå nerför trapporna så att vi slutligen hinner lämna in allt i tid och pusta ut innan vi går hem och säger till alla: imorgon är det fredag!

Fredag är helt vit. Den vackraste dagen. Som en vacker linneduk som ligger där och snart skall dukas med porslin, bestick och glas. Alla är upprymda och positivt inställda till varann och vi förlåter alla hårda ord som sagts under veckan. Maten - och vinet med tillräcklig syra för att passa den feta laxen - inhandlas men förväntningarna skiljer sig för gamla och unga. Unga vill att det skall vara roligt och hända nya saker, vi gamla att det skall vara skönt och behagligt och vara som vanligt.

Lördag är som nylagd is på fjärden. I början är man osäker om det håller och varje steg känns ödestiger. Men ju längre man kommer ut desto säkrare och sedan tar man de första skären med långfärdsskridskorna och åker en underbar tur på det spegelblanka, och det är många människor som samlas och alla har med sig matsäck, varm choklad och ostsmörgåsar och det är trevligt och det hörs skratt här och var.

Söndag är som att gå in i Porsökyrkan och känna mögellukten från tidigare vattenskador. En slags blandning av högtid och bakfylla, som ofta präglar söndagen, särskilt när disken står kvar på bänken sedan gårdagskvällen och matresterna redan torkat in i porslinet. Sömnen har pågått alltför länge men dagen räddas av Dagens nyheter, som är tjock och omfångsrik och talar om att denna dag behöver du inte gör något annat än att återhämta dig kulturellt och känslomässigt.

söndag, oktober 17, 2010

Tredje vägen

Om jag vore kvinna, så hade nog mitt liv sett annorlunda ut. Men hur annorlunda, det är svårt att sia om. Jag är helt säker på att jag skulle sticka tröjor och mössor, jag tycker att det ser så trevligt ut när kvinnor sitter och stickar framför teven, händerna rör sig obehindrat och under tiden kan dom prata eller se på ointressanta program som Sköna söndag eller Gokväll. Fråga doktorn, avsnitt ettusensjugofyra.

Och så skulle jag gå på affärer som säljer småsaker som man nästan inte lägger märke till, som är snygga, roliga, designade och som passar till presenter till den eller den, och presenterna får ligga på hyllan i flera månader till dess vi ska gå dit på middag och då kan man ta med sig den lilla pryttsaken som passar precis och är helt lämplig.

Sen skulle jag vara intresserad av allt nytt och spännande, vilja resa så mycket som möjligt, träffa mycket folk och umgås och sitta många timmar och prata om viktigt och oviktigt med andra kvinnor som hela tiden håller med allt jag säger, men bara tills de träffar någon annan och diskuterar mig som tredje person.

Men vilka kläder skulle jag ha på mig? Undrar hur det känns att ha kjol på sig och det blåser kallt uppför benen, eller skor med höga klackar som trycker ihop tårna så att varje steg är en plåga, men som ser snyggt ut ur en mans perspektiv. Som kvinna skulle jag ha mycket mer att välja på än svarta byxor, en blå skjorta och en svart tröja eller kavaj. Jag skulle ha större delen av köpcentrum för mig själv. Möjligheterna skulle vara oändliga.

Men nu är jag karl, men kanske inte den mest hårda formen av karlar, som aldrig känner efter och som kan pressa sig och sin kropp precis som finländaren som dog i bastutävlingen nyligen. Han satt kvar i bastun tills han kokade och huden ramlade av. Det är väl den mest extrema formen av manlighet. Jag är väl mera av den moderna formen av män, som egentligen inte vet som vad som krävs av en man i dag och därför håller sig lite i mitten, halvfeminint; ser på Gokväll men med en kritisk hållning, följer med på pryttaffärerna men sitter på en stol vid utgången och väntar, kan köpa en röd skjorta men låter den alltid hänga i garderoben, umgås med andra belevat och sitter inte bara och skäller på alla hur dumt allt fungerar i samhället, tex i trafiken och med snöröjningen.

Det finns mycket som är feminint och feministiskt numera. Initiativ och perspektiv till exempel. Det manliga har väl inte fört något gott med sig mer än höga hus i stål och betong. Så jag tror mycket på den defensiva hållningen, någonstans där mitt emellan där vi män inte längre syns så mycket, där vi inte räknas. Till slut kanske vi helt glöms bort, där vi sitter på våra stolar i affärernas utkanter.

tisdag, oktober 12, 2010

The Bells

Idag kom första recensionen av The Bells kommande skiva i Norrbottens Kuriren. Nilsén ger den 4 hästar av 5 möjliga, och han är rent av lyrisk. Man kan säga att det är en riktig fin hyllning! Läs recensionen här!

Om ni vill beställa skivan så går det att göra på den nyöppnade webshopen Teg Publishing. Där går det också att köpa böckerna Efter arton, Eviga Riket samt skivor av Convoj, Park hotell och Mattias Alkberg. Shopen finns här!

*****

måndag, oktober 11, 2010

Om att åka bil

Jag gillar att sätta mig i bilen. Det doftar så gott och invant; denna blandning av ostädade plastmattor, dammiga säten och med en svag odör av bensin och avgaser. Ibland kan jag nästan förnimma doften från den cigarett som min bror rökte när jag som barn fick följa med på en liten biltur en kväll när det inte fanns något annat att göra.

Bilen är nog det mest mänskliga som någonsin tillverkats. Den är som en skyddande kapsel, där man kan sitta torrt när det regnar, varmt när det är kallt och se långt när det är mörkt på natten. Bilen är helt anpassat efter den mänskliga kroppen, stolen kan justeras efter alla sorters människor oberoende om man har långa ben och kort rygg eller korta ben och lång rygg, ratten går att justera efter längden på armarna och man kan se bakåt i speglar speciellt anpassade efter okulära behov.

I bilen kan allt mänskligt förekomma: ätande av hamburgare, hemkörning av mat för hela veckans behov, samtal om svåra saker, samtal om roliga saker, familjesammankomster i form av resor till släkt och vänner, hemliga möten med älskarinnor på mörka skogsvägar, älskog, färder till akuten när någon har brutit benet och sitter och jämrar sig högt i baksätet och som frågar hela tiden om vi snart är framme. Och många mil helt i tystnad då tankarna flyger runt hela jorden på sina upptäcktsfärder efter mening med den resa som just nu pågår.

Tystnaden mellan mig och dig som känner varann så bra att vi längre inte behöver fylla allt utrymme mellan oss, det avstånd som uppstår mellan förarsätet och passagerarsätet och som är helt lämpligt för att att ordlöst kommunicera livets svåra frågor samtidigt som vi håller ögonkontakten med vägen. Gemensamma resor där våra kroppar färdas framåt medan sinnena söker sig tillbaka till det som hänt och är upptagna med oförrätten, gliringen eller det kritiska orden.

Det är länge sedan det var en grön Folkvagn Bubbla, bilen som jag skjutsade den flicka som sedermera kom att bli min fru och som valde att tillbringa tusentals timmar i passagerarsätet i en blå, en vit och sen en röd Volvo Amazon, en brun och en vit SAAB 99 och en blå 9000 och nu i den röda 9-3. Vi har suttit där tillsammans och först var det bara vi och sedan kom en barnstol, sedan en till och sedan tre stolar som till slut övergick i sittkuddar och sen plötsligt, utan att man förstod vad som hänt, satt alla direkt på dynorna och utrymmet för knäna blev allt mindre och mindre. I alla år låg bilspelet i baksätet, kortleken med foton på bilar av olika modeller, och som sönerna spelade timme efter timme för att fördriva tiden i kapseln som förde dem från Gällivare till Luleå och till Husum för att hälsa på farmor och till Kalix för ett besök hos mormor. Ingen tänkte på att vi också satt i en tidskapsel som nästan med ljusets hastighet förde oss genom det som kallas uppväxten, men som istället borde heta första tiden.

*****

Jag sätter på GPS:en för att slå in nästa punkt i koordinatsystemet. Jag tvekar. Känner mig osäker vilket som är nästa resmål. Bestämmer mig för att bara sitta kvar i bilen, slår på bilradion och lyssnar en stund på melodiradion. Sitter skönt och bekvämt. Här kan man stanna länge tänker jag, samtidigt som jag nästan känner doften av röken från den cigarett som min bror tände i bilen för 45 år sedan, när jag fick följa med på en liten biltur en kväll när det inte fanns så mycket att göra.

lördag, oktober 09, 2010

Om att besöka affärer

När jag kommer in på en affär känner jag mig inte som en kund, som har rätt att kräva god service eller bra saker till ett vettigt pris. Nej, jag känner mig istället i starkt underläge; som en besvärlig människa som bara kommit för att ställa till problem. Jag vill helst inte fråga om något eller be om en bättre beskrivning, kan inte kritisera högt pris eller visa mitt missnöje över väntetider, felaktiga varor eller dåligt bemötande. Det är som om jag fylls av skam inför att jag vill köpa något, att jag åtrår en vara som ännu ägs av försäljaren eller affärsinnehavaren.

Jag försöker därför att vara så trevlig som möjligt mot försäljaren, och skapa en god och bra kontakt. Jag lyssnar noga och intresserat till alla försäljningsargument trots att jag uppfattar det mesta som felaktigheter, överdrifter eller rent av direkta lögner. Jag kan absolut inte hävda mig själv på något sätt och blir därför ett lätt offer för expeditens ibland intensiva påverkan.

Igår gick jag till Kjell och Company för att köpa en förlängningssladd som skall finnas mellan datorn och externa högtalare. En fem meter lång sladd, att använda främst i vardagsrummet när jag lyssnar på musik. Jag visste precis hur sladden skulle vara och vilken jag ville ha. Men när jag just skulle betala sa expediten att det finns specialsladdar som visserligen är tre gånger dyrare men mycket, mycket bättre än den jag just höll på att köpa. Jaså, sa jag och gav honom ett stort och inbjudande leende, det finns alltså betydligt bättre sladdar......och så hämtade han från förrådet och jag gick ut med en helt annan typ av sladd. Tre gånger så dyr och dubbelt så bra. Det kändes absolut inte riktigt okey när jag lämnade affären, jag visste att nu hade det hänt igen.

Väl hemma insåg jag fullt ut, att denna nya sladd, som inte bara var tre gånger så dyr och dubbelt så bra, också var dubbelt så tjock som den jag egentligen ville ha. Tjockleken gjorde det omöjligt att använda den diskret i vardagsrummet. Sladden var mer lämpad för en studiolokal. Den måste lämnas igen.

Jag är väldigt orolig för att lämna igen saker på affärer. Jag känner mig misstänkt på nåt vis, att de skall anklaga mig för att ha köpt en sak, använt den och sedan försöker lämna igen den. Så känns det alltid även om jag bara haft saken hemma en dag. När jag måste lämna igen en vara så försöker jag att lägga tillbaka det jag köpt exakt på samma sätt i originalförpackningen. Ibland kan det vara klurigt, att återbörda det köpta in i en bruten plastförpackning utan att det syns att den faktiskt varit bruten.

Att linda ihop den tjocka sladden tillräckligt hårt, sätta tillbaka clipsen, lägga in i plastförpackningen, trycka ihop den och ta en häftapparat och sätta tillbaka häftklammerna på exakt samma ställe där de förra gjort hål i plasten; en svår och besvärlig utmaning men nödvändig för att minska risken för anklagande blickar från expediten.

Idag gick det bra att lämna igen sladden. Jag fick byta den till den jag ville ha. Men naturligtvis, för att ändå ge mig en lämplig dos av skuldkänsla, var jag tvungen att skriva mitt namn, telefonnummer och namnförtydligande först på ett litet kvitto och sedan på ett större papper. Jag undrar om de kommer att sätta upp det större papperet på anslagstavlan i fikarummet under rubriken "Dagens misstänkta återlämnare".

******

lördag, oktober 02, 2010

Om rutinarbete

Jag har aldrig gillat rutinarbete, typ gräva gropar, skotta snö, stapla ved eller dra ris. När man har en viss mängd arbete som ska göras, till exempel en stor hög med ved som skall staplas, så är problemet att man hela tiden ser hur mycket som är kvar. Själva arbetet består av upprepning av några få moment: böja ryggen, fylla famnen med ved, räta på ryggen, gå till vedstapeln och stapla vedklabbarna. Och sen börja om igen. Och igen. Och igen.

Felet som jag gör är att jag inte lyckas fokusera på att bara ta en sak i sänder. Jag blir istället fixerad vid allt det där som ännu inte är klart. Jag ser bara den stora högen som fortfarande ligger där, och det gör mig snabbt trött och håglös: det här kommer jag aldrig att orka!

Jag tror att det är ett släktdrag från min mors sida. Hon kunde inte heller njuta av själva arbetet men blev inte som mig, fort trött och benägen att ta långa pausar. Nej, istället ville hon att allt skulle bli klart så fort som möjligt. Själva arbetet saknade en inneboende glädje och det var endast slutet, själva målet, som var värt något. Så hägrande att hon ibland kunde jobba långt in på nätterna bara för att få allt färdigt samma dag. Hon stod inte ut med att veta att det fanns saker kvar att göra nästa dag.

Själv så är mitt förhållande till rutinarbeten i alla former, ödmjukt och tålmodigt: jag skjuter helst på det till nästa dag eller till kommande vecka. Eller försöker i möjligaste mån undvika det helt. Men det är klart, när vedstapeln är klar och högen borta, upplever jag en stor tillfredsställelse. Men inte med det arbete jag gjort, utan att det är över. Att stressen över de kvarvarande vedpinnarna äntligen kan lägga sig och jag får börja fokusera på något annat.

Och det jag gärna fokuserar på istället är saker som har någon form av kreativitet i sig. Som inte är förutbestämt eller rutinartat. Där ingenting finns framför mig som är synbart och skall undanröjas, städas eller sorteras. Nej, inte något som redan i startögonblicket är känt och som jag har vetskap om. Utan något som har ett okänt förlopp; ett olöst problem, en oförfärdigad idé, ett projekt, eller en tanke som ännu inte fått sin genomtänkta form.

På mitt arbete sysslar jag konstigt nog, mot bakgrund av det jag just sagt, mycket med att skapa rutiner för organisationen. Arbetsbeskrivningar, handlingsplaner och processbeskrivningar. Många tror att skapa rutiner handlar om ett tråkigt byråkratiskt arbete, sådant som främst kamerala personligheter sysselsätter sig med. Men det är egentligen tvärtom. Att skriva en rutin handlar om att undersöka ett organisatoriskt problem, från grundläggande begrepp till hur man skall bete sig i praktisk handling. Det är ett kreativt och skapande arbete.

Men när en rutinbeskrivning är klar är själva arbetet över för min del. Jag gillar nämligen inte rutinarbete.

onsdag, september 29, 2010

Manlig vishet

Vår katt har hår i öronen, långa vita hårstrån i ögonbrynen och runt näsan. Det gör katten känslig och uppmärksam på minsta lilla förändring i omgivningen. Det är samma sak med oss medelålders män. Håret börjar växa i öronen, vid ögonbrynen och i näsan för att äntligen ge utrymme för vår utomordentliga känslighet.

I och för sig tycker jag morrhåren på en katt är snyggare än det som växer ut på oss män. Men de har ju samma funktion, ett ytterligare sinne som visar på den otroliga vishet som plötsligt drabbar oss i en viss ålder. Vi kan plötsligt känna av stämningar, förstå kvinnor och upptäcka minsta lilla förändring i omgivningen.

Men de flesta av oss anser det vara en form av generande hårväxt som måste rensas bort. Att rensa bort, kapa, såga av, slänga, är ju en djupt rotad del i vår manlighet. Så den möjlighet som plötsligt börjar växa ut plockas bort med hjälp av sax eller trimmer. Och så står vi kvar där som vanligt. Med hårlösa öron och bristande social förmåga.

Ibland blir jag imponerad av vissa män. Som aldrig ger sig och ständigt kan förnya sig trots sin höga ålder. I dagarna har Neil Young kommit ut med sin 34:e skiva: Le noise! Det är bara Neils röst tillsammans med en gitarr, i rundgång, loopar och med stark distortion. Skivan är experimentell så det förslår och som slår mycket av det som ges ut idag. Otroligt, vad kommer kraften ifrån, orken och lusten att utvecklas?

Jag tror faktiskt att Neil Young har låtit morrhåren vara kvar. Någon annan förklaring kan inte finnas. Det skulle också vara typiskt honom att inte bry sig om en sån yttre sak.

torsdag, september 23, 2010

Jag saknar Palme

Nu ska ju socialdemokraterna analysera förlusten för att bli ett parti för framtiden. Men vi vet ju alla vad det kommer att innebära: mera privatiseringar och mera valfrihet. Men ändå, att börja med att kalla analysen för "kris" - kommissionen, hur dum får man vara på en skala? Det innebär ju att ordet kris konserveras och blir grunden i hela processen. Kunde inte sossarna ta hjälp av moderaternas reklambyrå redan nu, och hitta ett annat namn på kommissionen, som leder vidare till något positivt. Framtids-kommissionen? Förnyelse-kommissionen?

Alla ord har betydelse. Minsta lilla ord kan få enorm betydelse. Lyssna här på vad Palme säger.

måndag, september 20, 2010

Vi ser på konst



I lördags åkte vi till kaféet Krokodil i Piteå för att se på Lena Lundkvist konstutställning. Lena är mamma till Ida-Maria, Jonas sambo, så det gjorde det extra roligt att få se utställningen. Det var många fina tavlor, starka färger och symboliska motiv. Det kom mig att tänka på Chagall; personer, ting och instrument som flyger runt i ett personligt kosmos. Karin och jag gillade särskilt två tavlor med zebror, som i och för sig var målade med en liten annan stil dvs många färger i mönster som tillsammans bildar motivet. Och där egentligen kanske zebrorna är underordnade färgernas möten med varandra. Fint var det i alla fall.

Krokodil drivs av Ronny Eriksson och hans fru. Ronny stod själv i kassan och sålde fika. Han var trevlig trots att flera i kön försökte säga roliga saker för att imponera på honom, eller låtsas som om just de känner honom väl. Jag sa att vi betalar var för sig, när Karin och jag stod där med våra brickor. Jag har aldrig förstått att vi män alltid måste betala allting, det är ojämställt. Men när Karin skulle betala för sig så visade det sig att hon glömt plånboken hemma. Så långt har alltså ojämställdheten gått att kvinnor inte ens bemödar sig att ta med pengar när man går ut och fikar. Ronny tyckte att det var smart av henne att lämna börsen hemma. Det var ganska roligt sagt tycker jag. Jag tror att jag skrattade till litegrann, mest för att ställa in mig.

På Krokodil säljer man Fairtradesaker, kaffe, godisar och afrikanskt hantverk. Jag tycker sådant är viktigt ur ett världsperspektiv, men själv vill jag inte ha nåt. Godiset smakar illa, och afrikanskt hantverk ser likadant ut överallt och jag tycker att det är fult. Så jag brukar alltid ha dåligt samvete och känna skuld när jag kommer in i Fairtrade-affärer, man borde ju faktiskt handla där och inte på Willys. Så därför gick jag snabbt därifrån och stod ute och väntade på Karin som tog god tid på sig, men hon kunde ju inte heller köpa något eftersom börsen låg kvar i Luleå.

När vi sedan gick gågatan fram så hittade Karin genast en affär med kläder som hon vill titta på. Det är sådana där medelålderskläder med starka färger, linneklänningar i orange och grönt och scarfar, halsdukar i alla regnbågens färger. Klänningarna är ofta skurna så att övervikten inte skall bli något hinder för konsumtionen. Kvinnor verkar tycka allt är snyggt i dessa affärer och det finns ett outsinligt behov av kompletteringar. Efter fem minuter så bad jag att få gå och då sa den kvinnliga expediten att Claes Ohlsson finns i Gallerian på andra sidan gatan. Hon visste att det brukar vara bra ställe för sådana som mig. Så jag gick dit.

I gallerian träffade jag en arbetskamrat från Luleå och hennes man. Han hade redan varit på Claes och köpt en keps med inbyggd lampa i skärmen. Perfekt när man är i stugan och skall gå på dass på kvällen. Jag tackade för tipset och gick direkt till Claes och köpte en keps. Den kostade endast 39 kronor. En riktig keps med inbyggd lampa och inklusive batteri för 39 kronor! Det är tur att kineserna fortfarande producerar åt oss tänkte jag och kände ett stygn av skuldkänsla just när jag betalade, men det gick över så fort jag kom ut på gatan. Ute regnade det och jag tog på mig kepsen för att inte bli blöt på flinten. Jag var väldigt sugen att prova lampan men bestämde mig för att inte tända den mitt på dagen, på gågatan i Piteå. Det skulle se dumt ut. Ibland måste man behärska sig och vänta till ett bättre tillfälle.

fredag, september 17, 2010

Introducing: The Bells!


Sonen Jonas har startat ett nytt band, The Bells, som nu i oktober kommer ut med sitt debutalbum Treads. Jag tycker att musiken och texterna är helt underbara, och man kan förhandslyssna på fyra låtar från debutalbumet HÄR!

Jag önskar det nya bandet all lycka i den kommande lanseringen! Det verkar som produktionen inom Teg Publishing blir rätt så hög det här året......
********

torsdag, september 16, 2010

Rödgröna kommer att vinna

Nu är jag helt säker. De rödgröna kommer att vinna valet. Kanske inte med så stora siffror, ingen jordskredsseger, men tillräckligt för att sverigedemokraterna inte skall få något inflytande.

Hur kan jag veta detta, kanske ni undrar. Jo, det beror på opinionsmätningarna. De har ju varit hur många som helst detta val, men ingen har visat samma sak. Hur är det möjligt att två mätningar samma dag kan visa helt olika resultat? Jo, det beror på att de är fejkade undersökningar, betalade av borgarpressen. Man har fuskat fram siffror som hela tiden pekar på att alliansen ligger bättre till.

Media har uppenbart i detta val gjort allt för att påverka till alliansens fördel. Det beror på att alla journalister som skriver om valet har arbete och en bra lön och väntar sig få ännu mer i plånboken. De arbetslösa och sjukskrivna journalisternas röster har ju inte en chans att höras. Av naturliga skäl.

Vem bevakar journalister egentligen, de som kallas tredje statsmakten? Jo, det är nog bara programmet Medierna i P1. Jag brukar höra på dessa program när de försöker intervjua journalister och chefsredaktörer som gjort en uppenbar tavla, skrivit något som är osant eller varit partiska. Det som ofta slår mig är att journalister är den grupp som är sämst när det gäller mediaträning. När de själva jagas och eftersöks för kommentarer så gör de alla misstag som kan göras: de ljuger, de gömmer sig, de svarar inte i telefon, de förlorar humöret och kastar på luren, etc. etc.

Det borde finnas ett uppdrag granskning som enbart granskar medierna. Men hur skulle det se ut. Det skulle ju bli som om uppdrag granskning granskar uppdrag granskning. Så vill vi väl inte ha det...eller? Nej, vi vill ha en vinnare och en förlorare. Tydliga brister hos kommuner och landsting, och hjältar bland de undersökande journalisterna.

Därför kommer ingen att granska den snedvridna rapportering som skett i årets valrörelse, där Sahlin varit måltavla för en formidabel mobbingkampanj.

söndag, september 12, 2010

Storlommens skrik



Storlommens skrik ljuder olycksbådande vackert över fjärden. Först ett skrik, och sedan doppas huvudena, en uråldrig ritual. Man kan undra varför de beter sig så. Ingenting är ju en slump när det kommer till djurens beteende.

Här i Ryssbält samlas lommarna på hösten innan flyttningen söderut. Kanske ska de till Svarta havet.

Skriket passar nog lika bra där som här.

söndag, september 05, 2010

Boken om Porsön - beställ här.



"Efter Arton" handlar om Porsön i Luleå. Ett bostadsområde byggt på sjuttiotalet. Hus i långa längor, biltrafiken inrutad i praktiska nät, en förskola var femhundrade meter, en fotbollsplan av plastgräs och en av grus, små grönområden mellan parkeringsplatserna. Hus med platta tak, små fönster och vattenskador. Grillplatser i söndersprucken cement.

Som bostadsområde erbjuder det ingen vidare närhet, historisk eller kulturell förankring. Här finns inga traditioner, karnevaler eller nämnvärda idrottslag.
Porsön tycks, för de flesta, vara tämligen fult.


Sven Teglund, född 1955, har under en vinter målat av Porsön, det område som han med hustru och barn flyttade till för drygt tjugo år sedan. Boken innehåller 19 akvareller.

Sonen Anders Teglund, född 1983, har skrivit en text om Porsön, det område där han vuxit upp. Och som han lämnade efter fyllda arton år.

Beställ boken genom att skicka mejl till info@tegpublishing.se med kontaktuppgifter (namn, adress och telefon), antal böcker man vill köpa.
Pris: 150 kr (Porto tillkommer: 24 kr för 1 ex)

Tjuvlyssnat

Åker pendeltåget mot Sollentuna. Hela vagnen är fullsmockad av rusningstidsresenärer. Den nya tågvagnen går tyst och mjukt, alla sitter och tittar tomt framför sig.

En ung tjej börjar prata i sin telefon, så högt att hela vagnen hör varenda ord.:
"Vet du vad jag har gjort idag???........jo, jag har piercat ena bröstvårtan!...... Jo, jag sa (högre) att jag har piercat bröstvårtan!! Och det gjorde jääääätteont......Nä, inte där nere, det har jag gjort tidigare....det här gjorde MYCKET ondare än där nere.......Men nu är det över. Jag satte dit en dit en liten, gullig, rosa ring....hihi."

Stämningen i vagnen blev med ens betydligt gladare. Tur att det finns mobiltelefoner i offentliga miljöer!

onsdag, september 01, 2010

Lyckad vernissage!

Anders, jag och Alfred
I lördags var det så dags med den efterlängtade vernissagen på galleri Aguéli. "Efter arton" akvareller från Porsön och en bok med text av sonen Anders.
Och det blev en fantastiskt rolig och minnesvärd dag, långt över förväntningarna. Det kom så mycket folk att det tidvis var fullt både i galleriet och i caféet, helt otroligt.


Lasse, galleristen.
Det var ungdomarna, sönernas kompisar, där de flesta är utflyttade lulebor som nu tillbringar sina dagar i Storstäder i södra Sverige. Några; Sanna, Stina, Simon, Maria, har också växt upp på Porsön, och Emil från Björkskatan, det var mäktigt. Och det kom grannar från Porsön, Cissi och Jimmy, som rest ner enkom till utställningen, en total överraskning som gjorde mig nästan överväldigad. Jimmy är också den som kom på namnet till utställningen och boken. När jag frågade honom i garaget om han hade något förslag så sa han direkt efter arton. Och namnet hade stor betydelse, det gav struktur och ram till hela projektet. Tack Jimmy!
Kvällsljus över Porsön


Teg Publishings första utgåva
Och det kom släkt, min bror Bertil med fru Carene och barnbarnet Jacob, Karins kusiner och brodern Sten, med Kia, Petra, Klara och Gustav. Och vänner; Maria med döttrarna Emma och Sanna, familjen Ljungros som bott på Porsön, Marie, Anna-Karin, Gertrude och många, många fler.
Och det kom bloggvänner; Elisabet , Annika och Rexxie, ett väldigt trevligt möte IRL. Elisabet visade sig vara så positiv, glad och trevlig som jag hade förväntat mig efter att ha följt hennes skrivande. Det kändes som vi känt varandra länge trots att det var första gången.

Lars blick, Anders i samtal.
Hela dagen pågick samtal i galleriet om frågor som väcktes av utställningen, och det tycker jag var det roligaste med det hela. Att växa upp på ett område och tvingas flytta därifrån efter arton, hur påverkar det oss under livets gång? Slutar vi att se det som vi ser dagligen runt omkring oss, vardagsmiljöerna, och längtar istället bort, ett ständigt sökande efter något nytt?Och var ska vi bo, vad ska vi bli. När blir vi nöjda med det vi har.
Karin, glad och fin.


Jonas och Ida.
Jag vill slutligen tacka min familj. Karin, för att hon hjälp mig genom hela processen, särskilt med att kritiskt granska bilder och säga när det inte håller. Anders och Jonas, för det enormt roliga samarbetet med boken och utställningen. Det är en fröjd att arbeta med er, alltid en perfekt kombination av kreativitet och disciplin, något som måste vara i balans för att det skall bli något. Lars som funnits där och stöttat mig när jag varit beredd att ge upp, och som var med om att göra den fina affischen.

onsdag, augusti 18, 2010

Olika perspektiv på tiden

Hur man har det med tiden påverkar oss väldigt mycket. Antingen kan man vara inriktad på det förflutna, det som har hänt förr i tiden. Man är nostalgisk, gillar berättelser om hur det gick till och håller noga reda på släkten och kontakten med gamla vänner. Våra vänner Gunnar och Birgitta är sådana. Igår var vi på kalas hos dem och vi satt och pratade i tre timmar, och hade väldigt trevligt. När jag gick därifrån kom jag att tänka på att hela kvällens alla olika samtalsämnen handlade om 70-talet. Varför vi valde vår yrkesbana, hur det var att bo i Umeå, ja, allt det där som hände när vi var unga.

Utanför huset stod Gunnars gamla Volvo Duett från 60-talet.

Eller så kan man vara fokuserad på framtiden. Det är Johan, en av mina Ryssbältskompisar. Han tänker alltid på det som komma skall, särskilt intresserad är han av morgondagens väder. Han gör upp planer långt i förväg, och har ofta bryderier vilka val han ska göra; ta det jobbet, flytta dit eller hit, och hur han skall investera för framtiden. Ekonomisk planering är hans starkaste sida.

Man kan också var nu-orienterad, och de kan indelas i två olika grupper. Antingen kan man vara hedonistisk, njuta-av-livet-i-stunden. Ha det bra och undvika smärta. Den gruppen lever rätt farligt, här finns ju alltid risk för missbruk både av alkohol och sex. Eftersom jag bor i Norrbotten känner jag ingen i den gruppen.

Eller så kan man var fokuserad på nuet för att man tror på ödet. Det som händer det händer, och det finns inte så stor anledning att med planering försöka styra upp morgondagen. Men det handlar inte direkt om att njuta i stunden, kanske mer om att försaka och kanske meditera, sitta av tiden helt enkelt. Jag upplever att jag befinner mig nära den gruppen. Jag är varken intresserad av att lägga på minnet det som hänt, jag är helt o-nostalgisk och säljer gärna gamla grejer. Och helst undviker jag planering inför framtiden, det får bli som det blir.

Björn, min andra kompis från Ryssbält. Han ingår inte direkt i någon speciell tidsgrupp. Han byter hela tiden perspektiv och därför är ordet "eventuellt" det som bäst karaktäriserar hans personlighet. Men om jag tänker efter, är nog det förflutna och nuet starkare för honom, än planering inför framtiden.

Hur vi förhåller oss till tiden har alltså stor betydelse för vilka vi är. Men det gäller också kulturer och nationer. Länder nära ekvatorn är mera hedonistiskt nu-orienterade än norra halvklotet. För där är ju varje dag sig lik, varmt väder året runt, man behöver inte planera så mycket. Här uppe i norr däremot, med fyra årstider, måste vi tänka mer på att förbereda oss inför nästa dag, nästa vinter och kan inte bara ta dagen som den kommer. Det här har präglat religionerna starkt. Protestantismen här upp i norr är väldigt framtidsinriktad, det gäller att jobba i sitt anletes svett och belöningen får vi senare, kanske efter döden. Katolikerna däremot, är mer orienterade på nuet och det förflutna, familjeband, ritualer och syndernas förlåtelse kan man få redan idag.

Det är därför protestantiska länder har betydligt högre BNP än katolska länder.Och att Johan har betydligt mer pengar på banken än vad Björn och jag har.

måndag, augusti 16, 2010

En resa i Norge



I somras åkte vi Kystriksveien från Trondheim till Mo i Rana. Mest via färjor över vackra fjordar. En film för minnets skull.

*****

Andra bloggare om ,

söndag, augusti 08, 2010

Guld över fjärden



Efter en av årets varmaste dagar lägger sig havet platt inför solen, och suger i sig det guld som så frikostigt delas ut till alla närvarande. Guldet som är tillgängligt för alla, som befinner sig på denna strand just ikväll.

När jag tittar mig omkring upptäcker jag att jag står där ensam, trots den enorma rikedomen. Det är i och för sig en vanlig företeelse i Norra Norrlands kustland: folktomheten och ödsligheten. Och den är väl en rikedom i sig. Att kunna beskåda naturens enorma scenerier utan att behöva dela det med någon; den fullständiga ensamheten. Men det är nog bara halva sanningen.

Vi ödemarksmänniskor bär med oss upplevelserna och ibland är de svåra att bära. Det känns nästan som om man ville berätta för någon. Men när vi försöker inser vi det omöjliga, att med hjälp av språket förmedla det som hänt, och därför tystnar vi.

Naturen talar sitt eget språk, och en gång i tiden kunde vi också det språket.

*******

Andra bloggare om ,

fredag, augusti 06, 2010

Skilda rum

Att vara avhållsam, och inte idka könsumgänge i tid och otid, är bra, ur ett mer religiöst perspektiv. Det heligaste personerna vi har lever i celibat: Dalai Lama, Moder Teresa, Munken, Nunnan och Påven. Och den katolske prästen. I varje fall utåt sett. I en artikel i DN säger Evert Sundien, en katolsk präst som är gift med en man, att han känner homosexuella katoliker som blivit präster eller gått i kloster för att det varit bästa sättet att leva ut sin homosexualitet.
"– Jag har hört att runt 30 procent av de katolska prästerna är gay. Även om många lever i celibat så gäller det inte alla. I de manliga klostren förekommer det massor av sex.
Den katolik som befinner sig på utsidan har sämre möjligheter att leva ut sin läggning eftersom homosexuell parbildning inte är tillåten. De uppmanas i stället att gifta sig."

30 procent av det katolska prästerna är gay och trivs i kloster där de får vara tillsammans med andra män. Det är säkert nåt liknande med nunnorna. Det är ju egentligen en perfekt lösning under rådande förhållanden, även om det kanske luktar lite dubbelmoral. Man får hoppas att de också tror på Gud, i varje fall lite grann. Gud kan ju trots allt inte ha levt i celibat, han fick ju en son.

Lena Andersson i DN, en av mina idoler, skriver i en artikel om duschrummets sexism. Hon börjar med att beskriva apartheid pga hudfärg, rasismen. När vita och svarta inte fick gå på samma toalett, eller åka samma buss. Idag tycker vi att det är avskyvärt. Sedan går hon över till Saudarabien, som i muslims anda tillämpar könsapartheid; kvinnor får inte vistas i samma rum som män som hon inte är släkt med, det finns skilda ingångar till restauranger för män/kvinnor osv. Och kvinnorna måste skyla hela sin kropp, så att män inte skall kunna se dem i offentliga miljöer. Därefter, typiskt provocerande som Lena Andersson alltid är, går hon över till att prata om omklädningsrummen på svenska badhus, som också fortfarande tillämpar könsapartheid. Olika avdelningar för kvinnor och män. "Saudiern förklarar sin uppdelning av samhället och kvinnans beslöjning med kroppslig integritet och säkerhetsskäl. Kvinnan är inte säker om hon inte täcker sig helt, mannen kommer att antasta henne. Precis så motiveras enkönade duschrum" skriver Lena Andersson och kallar det för "omklädningsrummens sexism".

Det är kanske så att det är lika självklart att en saudier tycker att restaurangerna skall ha en vägg som skiljer män och kvinnor åt, som att jag tycker att det skall vara skillnad mellan herrarna och damernas omklädningsrum. Den fördom som man lever i betraktar man som en självklarhet. Å andra sidan vet man ju att på badhuset i Luleå sitter bögarna på bänken och tittar på när pojkarna duschar, det är ju inte en fredad zon. Kanske man skulle utveckla det hela och ha skilda omklädningsrum för de heterosexuella och de homosexuella. Fyra stycken, två för kvinnor och två för män.

Men vad ska vi göra med de transsexuella? Och de blyga?