lördag, oktober 31, 2009

Myran



Myran i bakgrundsbilden till bloggrubriken har idag även blivit en akvarell. Det är kul att blåsa upp en myra på ett löv till en målning som är i tio gånger förstoring. Det får myran att komma upp i sin rätta betydelse.

Jag gillar myror och deras sociala liv.

Det finns i Sverige knappt 800 myrarter. Man kan bli imponerad av dessa djur och deras förmåga att hantera tillvaron, bilda samhällen och fungera med ett invecklat socialt samspel. Man kan också bli imponerad av att det finns forskare som tagit sig tid att räkna alla dessa arter och sett till att varje art fått ett namn. Jag känner ingen sådan forskare men det skulle onekligen vara roligt att få träffa en sådan person, med myror som huvudsakligt intresseområde. Till dess får jag nöja med det som går att läsa sig till i böckerna, där kunskaperna från många håll, det s.k forskarsamhället, finns samlat.

Alla myror hör till familjen Formicidae som i sin tur ingår i ordningen Hymenoptera. Myrornas närmaste släktingar är getingar, bin och humlor dvs alla är de gaddsteklar.Vissa myrarter lever i sociala system där vissa individer avstår från egen fortplantning.

Myrhonan, drottningen, som är fortplantningsaktiv, har kring sig ett stort antal döttrar som är sterila eller nästan sterila, arbetarna. Samhället är helt feminiserat, hanarna har nästan ingen betydelse alls. Hanarna utvecklas ur obefruktade ägg, alla befruktade blir honor. Drottningen sprutar ut ett medel som gör att honorna steriliseras och blir arbetare.

Att vissa individer avstår sin egen fortplantningsförmåga som dessa honor gör, är mycket ovanligt i naturen. Men hela myrsamhället bygger på principen av släktskapsselektion dvs om släkten kan leva vidare på ett säkrare sätt kan det vara värt att avsäga sin egen fortplantning.

Döttrarna stannar i hemmet och sköter sina uppgifter utan att knota. De till och med accepterar att bli uppdelade i olika kaster. Det finns ”mjölnarkasten”, myror som kan mala mjöl med sina käkar. Och honungsmyror som alla andra kan äta ifrån. Som tur är finns det också ”portvaktskasten” som har speciellt stora, platta huvuden och kan täppa igen ingångarna när det kommer inkräktare.

Hos oss människor finns det också honor och hanar som avsäger sig sin fortplantningsförmåga och stannar hemma för att ta hand om sin mamma (gam-pojka och gam-jänten). Och detta trots att släktskapsselektionen inte ger dem några som helst fördelar. Det finns ännu ingen forskare som kunnat utröna orsaken till detta beteende, men det finns lovande sociomatematiska teorier, som jag kanske återkommer till.

fredag, oktober 30, 2009

Allvarlig lek

Min son Lars var i veckan till Äventyrsbadet i Piteå. När han kom hem gjorde han reflektionen att det inte längre var lika roligt att bada där som när han var liten. Då kunde man bada i 8 timmar utan att bli less, men nu kändes det rätt uttjatat redan efter 3 timmar. Man kan säga att Lars hade upptäckt vuxenblivandets oändliga nackdel; den alltmer utbredda tråkigheten.

Ju äldre man blir desto tråkigare och allvarligare blir det mesta. Folk blir tystare och dystrare för varje dag som går, och ingen tycker det längre är så roligt att bara hoppa i en vattenpöl så att det stänker på byxorna. Det är få som fortsätter att bygga Lego när de blivit medelålders, och det är bara en handfull människor som i vuxen ålder roar sig med att bygga modellplan.

Men det är tur att idrotten finns. Inom idrotten kan folk fortsätta att vara barn, och bygga upp sina liv kring leken. Att sparka boll på en gräsplan verkar fortsätta att vara lika roligt för många oberoende hur gamla de blir, och för en del är fotbollen, själva livet. I och för sig sitter numera de flesta på läktarn och tittar på, men det är inget fel på inlevelsen. Folk skriker ut sina känslor och får gråta, skälla och bete sig som bortskämda barn, utan att det räknas som speciellt konstigt.

Samtidigt som fotboll, hockey och alla de andra stora sporterna, blir ett barnsligt sätt att undvika vuxenhetens tråkighet, så blir ändå dessa idrotter tagna på stort allvar. En förlust för Sverige i en landskamp kan innebära nästan landssorg, och bearbetningen av en sådan förlust kan pågå kollektivt i tv-program efter program under lång tid. Man stöttar varann i långa samtal och försöker behärska sin ilska och aggressivitet, som annars är ett vanligt inslag i svår sorg.

För att på nåt sätt dölja för oss alla, att idrott bara är en form av barnslig lek, så är det sedan många år kutym att tränare, medhjälpare, idrottstjänstemän samt idrottsreportrar av olika slag, alla bär snygga kostymer, med vita skjortor och slips. Jag tror till och med att tränarna uppträder i kostym även på träningarna. I alla tv-studios där kommentatorerna sitter är det kostymer som gäller över hela linjen. Eller snygga dräkter för kvinnorna.

Man försöker väl visa hur allvarligt det är egentligen, detta med idrott och sport. Det är finkläderna som gäller, inte mysbyxorna. Men egentligen sitter nog dessa kommentatorer inte i kostymer, utan i kortbyxor och gympaskor. Och pratar om sina lekar som de lekt sedan de varit små, och som hjälper dem att undvika vuxenvärldens allvarlighet; den som gör att vi sakta stelnar till mumier som sitter tysta och bara tänker på riskerna med tillvaron.

Själv är jag inte intresserad av idrott. Känner mig rätt allvarligt vuxen. Men jag har heller aldrig gillat äventyrsbad, sedan jag tappade glasögonen i bassängen i Örnsköldsvik på 80-talet.

tisdag, oktober 27, 2009

"Allting är fantastiskt och ingen är lycklig"

Jag skrev tidigare ett inlägg om de bortskämda pensionärerna, som trots att de får gratis vaccin inte kan låta bli att klaga på om de måste vänta en timme på sin tur. Ingela skickade mig en länk, som berör samma område; "allting är fantastiskt men ingen är lycklig" . Du kan se Youtubeklippet här.

måndag, oktober 26, 2009

Dagens bloggtips

Gå in på Lars Teglunds blogg här. Han skriver roliga krönikor om hur det är att vara ung i Luleå i dag. Och om klubbar, musik och överdriven Seindfeld-humor.

Istäcket



När isen lägger och täcker det förflutna, försvinner de naturliga spegelbilderna och ytan blir hård. Kan det vara samma fenomen som drabbat alla pensionärer som är födda på 20 eller 30 talet? De hävdar ju alltid, när de klagar på ungdomen, att de växte upp i ett fattigt Sverige, när de knappt hade mat för dagen och de tvingades börja jobba i sitt anletes svett redan i 14-årsåldern. De vet verkligen vad livet handlar om.

Men när man ser dessa pensionärers agerande i samband med vaccinationerna för svininfluensa, börjar man fundera hur det är ställt. Första dagen man öppnade lokalen i Luleå för vaccination av riskgrupper, alltså främst äldre och pensionärer, så öppnade man kl 12 och stängde kl 19. När tror ni alla pensionärer kom? Jo, naturligtvis kom alla fem i tolv, sin vana trogen att försöka vara först. Det innebar att det blev en lång kö utanför lokalen, och personalen hade svårt att klara anstormningen. Om några hade kommit senare på eftermiddagen,hade det troligtvis gått bra. Redan dagen efter var det ingen större köbildning kvar.

Detta har gjort många pensionärer upprörda, och det har klagats i tidningar, TV och på insändarsidor. De tycker att det är fruktansvärt att de måste stå i en kö, de tycker det är fruktansvärt om de måste åka färdtjänst från Råneå till Luleå och de klagar på landstingets dåliga organisation.

En pensionär sa till mig att hade det här varit i USA så skulle det vara mycket bättre organiserat, de kan det här med att undvika köer. Om det hade varit i USA, svarade jag, hade ingen fått gratis vaccin.

För det är ju faktiskt så att här köper samhället in vaccin till hela befolkningen och alla får det gratis, och massor av människor har jobbat med planering och organisation under lång tid. Att i en sån situation ha mage att klaga intensivt på att man måste vänta en timme för att bli vaccinerad, det måste vara utslag av välfärdens sämsta sidor.

Vi har fått det så bra att vi inte längre ser hur bra vi har det. Tänk på hur många människor i världen som måste gå flera mil varje dag för att hämta vatten, tänk på hur många som svälter och får stå i dagslånga köer för lite mat, tänk på alla barn som dör i sjukdomar som skulle kunna botas med lite billig medicin. I det perspektivet är det skamligt att klaga över att behöva vänta en timme på vaccin mot en influensa.

Över pensionärernas minnen från 20 och 30-talen - från den tid då inga pensioner fanns, inga barnbidrag fanns, ingen hade semester - har isen lagt sig och och det har blivit ett tjockt istäcke, som ingen längre verkar kunna tränga igenom.

Bara när det gäller att klaga på ungdomen förstås, då plötsligt, dyker de upp igen. De självförhärligande minnena från en svunnen tid.

Läs även om ,

lördag, oktober 24, 2009

Nuet och framtiden

Idag är det vitt på marken. Den första tunna snön som inte förgyller tillvaron, snarare upplyser den. Snön kompenserar solens allt lägre bana och hjälper till att hålla undan mörkrets makter. Om nu mörkret innehåller "makter" egentligen, eller om det är bara våra negativa föreställningar som stärks av svårigheterna att se när det mörknar. Det är lätt att bli rädd för det man inte kan se. Så därför tackar jag snön idag, som begränsar min rädsla och ökar min tro på framtiden, och att den fortfarande finns.

Förut trodde jag att nuet är det enda som finns. För framtiden är bara en konsekvens av våra förväntningar och det förflutna bara av våra minnen. Jag trodde att den viktigaste strävan var att i största möjliga mån, bara leva i nuet. Och jag tycker att jag lyckades mycket bra med det, ivrig anhängare som jag varit av ständig meditation samt medveten uppmärksamhet.

Men så drabbades jag av en allvarlig sjukdom. En dag försvann hela min framtid i ett kort besked av en läkare. Min framtid som tidigare varit oändlig rymdes nu i några enstaka meningar.

Många som blir sjuka eller är med om svåra olyckor brukar vittna om att de plötsligt upptäcker nuet. Som om tiden tidigare bara rusat fram och plötsligt nu stannat upp, och de mitt i svårigheterna kunnat upptäcka en slags mening med livet; att befinna sig här och nu. Men för mig var det tvärtom.

När min framtid försvann och inte längre var möjlig, gick också nuet upp i rök. Jag upptäckte att framtiden var förutsättningen för det mesta jag gjorde, och att nuet har en starkare koppling till denna framtid, än vad jag någonsin trott. Om jag gör något nu, t.ex. skriver denna text, så är det själva den kommande publiceringen på bloggen som driver mig. Att någon läser den och kanske gör en kommentar. Och visserligen är det en stark upplevelse just när jag målar en akvarell men om inte möjligheten längre fanns till inramning av bilden och en slutlig placering på en vägg eller på en utställning, skulle det kännas helt meningslöst.

När de framtida möjligheterna och drömmarna försvann, försvann också mitt intresse av att uppleva nuet. Och det var en stor överraskning för mig, och jag insåg att allt jag tidigare gjort, min skapande förmåga inom olika områden, gett mig en falsk upplevelse av oberoende, både av tid och av andra människor. Jag har ofta haft drömmar om att bosätta mig i stugan i ett helt år, isolera mig från andra, och bara leva med naturen, datorn och ett blött akvarellpapper.

När nuet försvann upptäckte jag min mänsklighet, min svaghet och mitt starka beroende av andra människor. Men min familj, mina vänner och arbetskamrater, släkten och ytligt bekanta, har på ett otroligt sätt kommit till min räddning och inte låtit mig leva ensam i ett tomrum. Jag har fått insikt om hur betydelsefullt ett telefonsamtal kan vara en dyster dag. Och att det finns människor i min närhet som går omkring på jorden som förklädda änglar.

Men sakta och säkert, är framtiden på väg tillbaka till mig, skört men förhoppningsfullt, tack vare läkarvetenskapens välsignade framgångar. Och nuet växer upp runt omkring mig igen och börjar fylla ut det stora tomrummet.

tisdag, oktober 20, 2009

Besvärjelser



Medicinmännen i Burundi åkallar månen.
Hoppas att det hjälper.

Foto: Lars Teglund
Bildspel: Promout

fredag, oktober 09, 2009

Mitt i en strimma av öppet vatten



Isen lägger sakteliga på fjärden och svanarna samlas i vakarna. Oförtröttligt äter de bottenväxter, vars energi skall få dem tillräckligt starka för flykten söderut. Jag är förvånad över att överhuvudtaget någon kan leva på dessa förruttnade växtdelar på botten, särskilt en sådan stor fågel som svanen. Det är tur att svanen inte hör vad jag tänker, i så fall skulle den kanske själv börja tveka över den mat som står till buds. Frågan är, tycker svanen att maten smakar gott eller står de över sådana spörsmål, som för oss människor är så viktiga.

Vi funderar ju ständigt på sådana frågor, är det gott? är det bra? eller kanske dåligt? Och kanske den vanligaste frågan av alla: duger jag? Eller är jag bra på det jag gör?

Det är egentligen vårt Jag som har så dåligt självförtroende, att det tvingar oss att ständigt upprepa dessa frågor. Jaget existerar ju inte rent faktiskt, så det känner sig därför alltid hotat, och med risk att gå upp i rök. Om vi kunde tysta vårt inre som ständigt ropar efter bekräftelse, skulle mycket vara vunnet.

I en intervju säger Ernst Billgren att om man vill vara riktigt kreativ och få mycket gjort måste man koppla ifrån jagets krav på prestation och befria sig från frågor om saker är bra eller dåliga. Ingen kan egentligen veta vad som är bra konst, så därför är det helt ok att göra dålig konst! När man förstått det så blir det mycket producerat.

De som är rädd att göra fel, eller att folk ska tycka det dom gör är dåligt, de fastnar ofta i en ond spiral där planering och förberedelser blir huvudsaken. Det viktiga i livet, flödet mellan polerna, stagnerar och prestationsångesten tar över.



Men svanarna saknar nog fallenhet för prestationsångest, de har väl inte ens smaklökar. De äter och nöjer sig med det som finns. Mitt i en en strimma av öppet vatten, omgiven av tunn och kall nyis.

onsdag, oktober 07, 2009

Ranelid avslöjad

I fredagens utmärkta program Skavlan möttes de båda författarna Björn Ranelid och Anne Holt. Det blev det en av de mest intressanta mötena som jag sett på länge, och där Ranelids otroliga ytlighet blev avslöjad in på hans bara bringa. Han fick börja och prata om sig själv, sitt favoritämne, och ansåg sig var den mest ärliga och öppna människan som finns, och det gjorde att han blir utsatt för Jantelagen i Sverige. Här får ingen vara så framgångsrik, duktig och berömd, i varje fall inom kulturlivet. Men han var stolt över sina framgångar bl.a skulle han nu deltaga i Stjärnorna på slottet.

Sedan fick Anne Holt ordet. Hon visade sig vara en tänkande människa. För det första, vilket överraskade alla, tog hon Jantelagen i försvar och menade att hon var orolig för att den är på tillbakagång. Flera paragrafer i lagen, t.ex. att man inte ska tro att man är förmer än andra människor, ansåg hon vara väldigt viktiga för samhället. Särskilt borde författare som ibland tror att dom är Gudar, läsa den paragrafen noga, sa Anne Holt och tittade rakt in i Ranelids ögon som blev alltmer stirriga och förvirrade. Troligtvis över att plötsligt möta en autentisk människa.

Sedan fortsatte Anne Holt med sitt Ranelidmord genom att kommentera begreppet ärlighet. Anne ansåg att ärlighet i det offentliga livet tenderar att gå allt för långt, och ville istället påstå att många led av "emotionell inkontinens". Anne menade att hon själv var ärlig inom tre områden; i förhållande till polisen, rättsväsendet och inom familjen. I övrigt ansåg hon att en viss form av oärlighet vara nödvändig, utåt mot offentligheten. Vi är ju alla komplicerade människor som har många sidor inom oss, och vi måste välja vad vi visar upp.

Ranelid var vid det här laget helt däckad, och satte igång med sin oförståeliga "ranelidska" i långa haranger utan att kunna kommentera frågan om ärligheten.

Ranelid verkar vara en människa som byggt upp sitt jag, utifrån klichéer om kärlek och absolut öppenhet och ärlighet. I programmet blev det uppenbart att alla dessa klichéer som han omger sig med, istället fungerar som ett skydd för en bakomliggande personlighet, den han egentligen är. Vad det är, är svårt att veta. Kanske en man med väldigt låg självkänsla och som gör allt för att dölja det.

Läs även andra bloggare om ,