fredag, juni 26, 2009

Horisontens tunna linje



Min bror har stuga i Kasaviken, strax utanför Husum. Jag sov över där för nån vecka sedan och passade på att njuta av utsikten över havet. Det var ett fantastiskt ljus den kvällen och jag hoppas att bilderna ger en liten aning om hur det var.



Det är något särskilt med att kunna se den raka horisonten över öppet hav. Det är som om alla möjligheter vilar i denna tunna linje mellan hav och himmel, och all vår längtan om att ta oss ut i världen fokuseras i ett streck som nästan suddar ut skillnaderna i att leva på denna jord och befinna sig på andra sidan. Äventyret, men också rädslan inför det okända.



Ett hav som ligger så där stilla och båten som plöjer sina blå spår genom ytan och låter fyren få tjäna sitt syfte, trots att det inte behövs. Den som kör denna båt åker nämligen mellan Holma och Husum, och har gjort det hela sitt liv. I hans själ finns en inbyggd gps där åratals pendlande ristat in farleden så djupt, att han skulle finna den även om han var redlöst berusad.

En del människor stannar i den farled som de känner igen och är bekant med, där de växt upp och där de har sina rötter. De behöver aldrig ta upp sjökortet och oroa sig för att okända grund plötsligt ska dyka upp. De känner redan till alla möjliga stenar och risken för grundstötning är minimal.

För oss andra som flyttat iväg för att söka oss fram på andra och okända kartblad, finns alltid en längtan tillbaka till den farled som vi lämnat. Men när jag satt där i Lennarts stuga kände jag ingen nostalgisk längtan, ingen ånger över den lämnade höga kusten.

Bara en stor glädje över att jag befann mig just där, den kvällen. Och inte någon annanstans.

tisdag, juni 23, 2009

Lite fågelbilder



När man är i stugan just nu, i början av sommaren, så lägger man märke till att det finns mycket djur. Det är helt otroligt vad mycket fåglar, insekter och andra flygfän som finns överallt i skog, mark och luft. Och då behöver man ändå inte räkna myggor och knott.





Andra bloggare om: ,

torsdag, juni 18, 2009

Under bron i Jävre



Under E4-bron i Jävre gavs idag en föreställning i form av en naturlig videoinstallation. Konsten finns överallt!

måndag, juni 15, 2009

Det vackra och fula



Det är midsommarveckan och allt är grönt och skönt. Jag tog cykeln och åkte in till stan, och satte mig vid Norra hamn. Himmel, moln och vatten. Norra hamn är numera renoverad och som ni ser på bilderna är repen och pollarna perfekta och snyggt anordnade.

Det är städat och fint, allt störande är bortplockat. Det kändes som om Tomas Ledin eller Per Gessle varit där just före mig och skalat bort alla negativa vibrationer; det som i vardagligt tal kallas mänskligt djup. Inte konstigt att dagens moderna konst alltid måste hålla på med "det fula" istället för det sköna. Såg i tidningen idag att en konstnär gjort en kopia av Versailles trädgårdar men med den stora skillnaden att växterna består enbart av brännässlor.

Norra hamn skulle må bra av lite brännässlor, tänkte jag, när jag satt där på ett fyrkantigt granitblock.

Längs fortsättningen av Norra hamn mot teatern är renoveringen inte riktigt klar. Man håller just nu på att lägga gatsten i långa raka rader. Allt kommer att bli väldigt fint och även buskarna som A-laget haft som insynsskydd, när de suttit vid kajen och supit, har rensats bort tillsammans med annat ogräs.

Det vackra har i stadsplaneringen ett väldigt företräde, och så måste det vara eftersom Luleå egentligen inte är en stad, utan ett varumärke. Ett varumärke ska ju vara snyggt designat och inte innehålla störande detaljer. Men det är tur att konsten slipper ha skönhetskravet på sig, annars skulle kanske rostbollen i Notviksrondellen ha varit gjord av rostfritt blänkande stål.

För mig är ett sådant här inlägg som att kasta sten i glashus eftersom jag målar akvareller vars huvudsakliga syfte är att vara sköna. Jag har alltid beundrat Lars Lerin som ofta målar fula lagerbyggnader, industrilokaler och kalhyggen men han lyckas ändå med färgens och vattnets hjälp göra akvarellerna fantastiskt vackra med enormt starka kontraster. Ett suveränt handlag som man bara kan kapitulera inför.

Läste nyligen en artikel skriven av Eva Dahlgren i tidskriften Filter. Där beskriver hon Rasbiologin som var så framträdande i Sverige från sekelskiftet och framåt. I början av 1900-talet "uppfann svenskarna Sverige". Vi fick nationaldag, Skansen, nationalparker; och skolor i form av Vasaborgar; och historiska statyer som sattes upp överallt. En nationalistisk yra svepte över Europa och svenskarna drogs med. Rasforskningen bidrog till att svenskarna kände sig som svenskar, i alla fall de som blev godkända. Man fotograferade och mätte folk över hela Sverige för att få fram den sköna nordiska rasens perfekta mått. Syftet med hela detta projekt var att saker och ting skulle bli rena, vackra och sköna. Sverigebilden skapades.

Och bilden av den perfekta svensken var att man skulle vara lång och ljus. Och det gäller fortfarande. Nyligen presenterades en svensk studie som visade att långa män tjänar mer än korta. I snitt har de som är tio centimeter längre sex procent högre inkomst!

Man får vara glad att konsten finns, som hela tiden ifrågasätter våra ständiga renhetssträvanden; med hjälp av brännässlor, rost och fulhet.

lördag, juni 13, 2009

Svartöstadagen med swing

Varje litet ställe i hela Sverige har en egen dag. Idag har jag varit på Svartöstadagen, men det kunde lika väl ha varit Husum-dagen. För de som bor på stället är det väldigt roligt med en sån dag, och därför har man lagt upp det på samma sätt överallt: loppmarknad, korv och fikaförsäljning och lokal underhållning. För det är verkligen så att det som är roligt i Husum, Bredbyn eller Boden är också roligt i Svartöstan.

Min son köpte en skinnjacka för 40 kronor, min fru några växter till trädgården och jag själv köpte en korv med bröd för 15 kronor. Det är sådana nöjen som är värt att uppskatta.

Men jag har alltid haft svårt för dessa Hemortsdagar. När jag bodde i Husum kände jag mig lite utanför, och kände ingen glädje över loppmarknaderna eller möjligheterna att köpa en våffla med grädde och sylt. Man måste nog känna en viss delaktighet i själva hemkänslan, att det här "är våran bygd och vi trivs tillsammans", och det har jag aldrig gjort. Folk som samlas kring en särskild sak, har alltid haft den inverkan på mig att jag dragit mig undan och känt mig obekväm. Hembygdsfester och Spelmansstämmor har jag undvikit i möjligaste mån.

Men idag på Svartöstadagen, mycket på grund av att jag inte har någon som helst anknytning till Svartöstan (mer än att Johan ska flytta dit), kändes det rätt njutningsfyllt när Dixielanders spelade sin svängiga jazzmusik från Louis Armstrongs tid. Så behagligt, så enkelt och så lämpligt. När jag tittade mig omkring och såg glada och lyckliga människor som följde takten med sina huvuden, insåg jag att denna musik är perfekt anpassad för Dagar till Hemortens Ära.

Här ett litet smakprov på ren, oförfalskad spelglädje.



Andra bloggare om: , ,

söndag, juni 07, 2009

Ljuset i tillvaron



Nu är det ljust dygnet runt och den ljusa kusten gör skäl för sitt namn. Ett märkligt liv pågår där dygnsvilan inte längre ackompanjeras av mörker och där ljuset förvillar melantoninet, som inte längre kan agera lika självsäkert som Gudrun Schyman. Bakom mörka rullgardiner drömmer vi oss bort och får en blund i ögonen.

Havet ligger stilla och breder ut sig inför alla fåglar som lämnat den mörka södern, bara för att kunna fånga myggor och insekter även mitt i natten till sina omättligt hungriga ungar. Ibland kan man imponeras över hur mycket en art kan offra för fortplantningens skull, vare sig det gäller fåglar, hjortar eller människor.

Det är nog det som är meningen med det hela. Att hålla hjulen rullande, släktled efter släktled. Om det nu kan kallas vara någon mening med det meningslösa. Det finns nog ingen mening, det blev bara så. Som Darwin kanske skulle ha uttryckt det, "det blev bara så utifrån omständigheterna".

För min del tycker jag att omständigheterna givit mig mycket mening i tillvaron; Karin. Sönerna. Deras flickvänner. Katten Sickan. Och akvarellen.

torsdag, juni 04, 2009

En ståndare på altan



Jag har aldrig varit intresserad av trädgårdsarbete, blommor och planteringar. Men som tur är är min fru desto mer passionerad och varje kväll gräver hon i rabatten och just nu växer det så det knakar på vår lilla radhustomt. Det är fascinerande hur mycket liv som kan uppstå och just nu är blommornas färger starkt lysande och drar till sig massor av insekter.

Man kan förstå varför Linné satt och räknade ståndare och pistiller, för att få grepp om det han såg. Att på manligt vis sortera upp tillvaron, och kategorisera allt i olika grupper och nivåer, var säkert nödvändigt för att han skulle kunna bearbeta sina känslor inför alla vackra växter, örter och blommor.

Själv behöver jag varken artbestämma, gräva eller plantera utan bara njuta av allt det vackra som spirar på baksidan, när jag sitter på altan och läser en god bok.

Läs andra bloggare om: , ,

tisdag, juni 02, 2009

Hamngatan



Hamngatan är ett av Luleås bästa band, och det är inte så konstigt eftersom min yngste son Lars spelar i det, tillsammans med Rasmus, Jonas, Jakob och Nils. De håller på att utveckla en egen stil som blir alltmer intressant och härligt självsäker.

Här spelar de nya låtar på gatufesten i Luleå 29 maj 2009. Njut av den härliga passionen hos unga män som gillar musik över allt annat. Och se på publiken, god stämning och koncentrerat lyssnande!

Jag tror faktiskt att ungdomen av idag, är den bästa ungdom som någonsin funnits!

Läs andra bloggare om: , ,