söndag, maj 31, 2009

Utflykt och promenad


Pingstaftonen var väldigt varm och skön. Vi bestämde oss för att göra en utflykt till havet, närmare bestämt till Klyvgrunden på Lulnäset. En vacker havsstrand som finns omnämnd i boken "Den stora naturguiden till pärlorna i Luleå kommun".
Vi gick där och flanerade och strandpipare och drillsnäppor svärmade över vattenytan. Och solen gick sakta inte ner. 
Det är nåt speciellt med naturen ändå. Undrar just vad det kan vara.
Andra bloggares om: ,

fredag, maj 29, 2009

Livets villkor

Skrivandet.Ett sätt att meddela sig till mig själv. Försöker att fånga tankarna som far genom huvudet men det är nästan omöjligt. De har en hastighet som tangerar ljusets.
Ingen styr över synapsernas slumpmässiga uppkopplingar men ur detta kaos föds symmetri och mening. En medveten tanke, är något som jag själv skapar genom att trycka på tankeapparatens pausknapp. Det blir jag som väljer och vrakar ur det tänkta och vaskar fram något betydelsebärande som kan formuleras i texten.
Det fascinerar mig. Att tänka på hur jag tänker och hur jag inte tänker. Vad som egentligen upptar min hjärna.
Jag har en tendens att upprepa vissa tankar om och om igen, i en slags tvångsmässighet. Tankar som ältas som om de vore inspelade på en bandremsa i ett Dynacord-eko. Det är tankar som ofta har sitt ursprung i en stark känslomässighet, något som berör mig på ett sätt som jag inte kan hantera eller bearbeta. Men tyvärr är det ingen bra utväg ur en svårighet. Att tänka krampaktigt på en och samma sak leder ofta inte till någon lösning.
Men allt går inte att lösa.
Det finns mycket i livet som vi upplever som problem men som inte är något problem. Ett problem är nämligen något som går att lösa, bara man hittar rätt lösning. Men sjukdom, separationer eller dödsfall är inte problem, utan måste istället hänföras till livets villkor. Och livets villkor är inte något som går att lösa som om det vore ett problem, utan det är något som måste bäras. Därför är sorg efter förluster inte något som skall lindras eller botas, det måste bäras och genomlidas.
Vi moderna människor har svårt med det; vi vill kunna kontrollera och styra våra liv efter våra egna villkor. Trots att inför livets villkor är vi alla maktlösa.
En del av vår tillvaro kommer vi alltid att måsta lägga i Guds händer. Oberoende om vi tror eller inte.

lördag, maj 23, 2009

Känsligt vatten



Tänk om det är så att medvetandet består av vibrationer i vatten. Det vore inte så konstigt,vår kropp består ju ändå till 70% av vatten och varje cell är vattenberikad. Och om jag tänker på ordet kärlek påverkas allt vatten i min närhet och vattenmolekylerna lägger sig på ett vackert sätt, i mönster som liknar det frusna vattnet, snökristallerna. Och när jag tänker dåliga ord, som hat och ondska, klumpar vattnet ihop sig till ostrukturerade molekyler som liknar de mörka snöhögarna som ligger kvar på skuggiga platser på våren.

Det finns flera sätt att bevisa det hela på. Man kan ta ett vattenglas och ställa det bredvid en högtalare och spela musik av Beethoven, kanske en av hans symfonier. Och sedan smaka på vattnet. Det vattnet, jag lovar er, smakar underbart!
Därefter tar man ett nytt glas vatten, och låter det lyssna på ett tal av en riktigt elak politiker, t ex Jan Björklund. Det vattnet kommer att kännas jolmigt och ofräscht, som om det legat i en vattenpöl sedan femtiotalet.

Så där kan man gå vidare och söka bevisen på att allt vatten egentligen är våra känslor, tankar och våra upplevelser. För i varje liten cell finns det mängder av molekyler av väte och syre som vibrerar i den takt som våra liv tar gestalt.

Därför är musik en form av goda vibrationer som helar oss. En katt som ligger på magen och spinner är läkande. Kärleken mellan två människor skapar den rätta rytmen.

torsdag, maj 14, 2009

Ett dike

Mellan Sundet och Docentvägen, ligger ett dike, som rinner ut i Björsbyfjärden. Ett oansenligt litet dike med brunaktigt, metallrikt vatten, och som bara nu på våren har tillräckligt med vatten för att bli uppmärksammat.

Jag fotograferar med en lånad kamera och upptäcker att det i diket finns ett konstverk målat av en holländsk konstnär från 1600-talet. Barockens färger finns redan där, naturligt i diket och påminner mig om att konsten är något som måste upptäckas. Det är först när kameran förevigar det hela som verkligheten blir upplyft från det blöta, dyiga och sumpiga diket, och knyts ihop över flera århundraden med konstnärer som Rembrandt och Vermeer.





Läs andra bloggare om: , ,

onsdag, maj 13, 2009

Motstånd

Min son Anders har skapat en broschyr med Swedish lesssons, som han tidigare publicerat på bloggen Fredagslistan. Om man tar del av innehållet, och lär sig det, kan man bli en godkänd svensk. Broschyren går under namnet CSI, certified swedish information, och är en slags parodi på alla knäppa krav som främst folkpartiet ställer på invandrare och flyktingar.

Hur Anders tänker om det hela kan ni läsa om i en artikel i Norrbottens kuriren.
Gå även in på hemsidan för projektet här.

Konsten blir allt mer politisk!

måndag, maj 04, 2009

Bevara det fula


Jag bryr mig inte så mycket om kranen i södra hamn, om den ska vara kvar eller inte. Istället vänder jag emot all denna makeover-mani som pågår i samhället. Det har hållit på i tio år nu. Det började med husrenoveringar i bästa Timell-anda: helkaklade badrum, spejsade kök i borstat stål, trägolv i alla rum och golvvärme. Varje tv-kanal har sitt eget homestayling-program och tidningarna har sina hemma-hos reportage från vackra hem, där allt går i vitt eller där allt går i svart. 
Och det har spridit sig till städerna. Alla gator och torg har rivits upp och en armé av plattläggare har lagt sina stenar i kilometerlånga rader, träd sågats ner och sittplatserna i form av gamla soffor har ersatts av designade stenfigurer som inte går att sitta skönt på. Alla områden i staden skall genomgå samma makeover som trädgårdarna i villaområdena, ingenting skall få vara obehandlat, slumpmässigt eller fult. Man vill ta bort all oordning och införa det planerade och välordnade samhället.
Varför kan inte det fula få ha en plats i detta samhälle? Det struliga, skräpet och dess upplag,  de fula husen, de trasiga panelerna, de spräckta plattorna, det buckliga, det knöliga, det rostiga, det ofärdiga, det påbörjade men ej avslutade, det kvarlämnade på fel plats, det murkna....ja, det fula som lyser upp vår tillvaro och visar på att det finns en framtid, allt är inte redan perfekt!
Södra hamnområdet i Luleå, ett litet hörn av staden  som fortfarande är obearbetat av makeover-manin och som ännu har kvar sin stora asfaltplan, sina sneda staket,  sina vattengropar, sina högar av sand, den gamla kranen och så pricken över i:et; Fiskekyrkans förlegade och sunkiga arkitektur. Låt inte stenläggarfascisterna och landskapsarkitekterna ta över området och göra det snyggt och välplanerat. Lämna området ifred!
Det jag är mest rädd för är att politikerna ändrar sig och bestämmer sig för att behålla kranen och sedan rusta upp den till ett pseudomuseum, kanske med ett inbyggt fik med retrodesign. Enda utvägen tycker jag, är att behålla kranen och inte reparera den. Istället kunde man sätta ett stängsel runt den och stora skyltar där det står "obehöriga äga ej tillträde".  Och sedan inte ens släppa in Peo Rask. Då skulle det verkligen bli ett minnesmärke över den obefintliga sjöstaden Luleå. 

I Luleå är det snart bara Porsö centrum som fortfarande har kvar sitt oestetiska och fula 70-tal, plåtfasaderna och de platta taken, den grå betongen med graffiti.  De röda tegelfasaderna som spruckit sönder av fukt och kyla och där stenarna sakta spricker sönder och ramlar ner på marken, och som aldrig plockas undan. Det dåliga underarbetet som gör att gatan buktar upp och ner och låter gatlyktorna luta åt alla håll. De ödsliga lekparkerna med de stora asfalt-ytorna utan växtlighet. 
Detta underbara, fulsnygga Porsö centrum. Bevara det!  Och ge fan i att rusta upp det. Någonsin.
Läs andra bloggare om: , ,