onsdag, februari 25, 2009

Med pennans hjälp

Jag har fastnat för en sak, efter att ha sett en intervju med Ingmar Bergman.

Ingmar Bergman är över 80 år och han sitter vid ett skrivbord på Fårö. Klockan är 9 på morgonen och han börjar sitt arbete genom att vässa ett antal blyertspennor, som skall räcka hela dagen. Sedan öppnar han sin anteckningsbok och börjar skriva.

Han är helt ensam i sitt hus. och varvar skrivandet med långa promenader. Han skriver Saraband, en komplicerad historia. Och då måste man ha en sträng form, säger Ingmar, och känner sig stimulerad av att inordna ett stort och svårt material i en tydlig struktur. Jag blev förvånad, säger han, att jag kunde skapa detta vid min höga ålder. Precis samma förvåning som Sara kanske kände när hon blev gravid med Abraham när hon var 78 år.

Exakt klockan 15.00 varje dag går han över gården till huset där hans alldeles egna biograf är inrymd. Där ser han en långfilm. Han ser nästan alla svenska filmer som kommer ut under ett år.

Det märkliga är, och som jag under hela dagen tänkt på, är att en ensam, gammal man, kan sitta vid ett vanligt skrivbord av trä, och med hjälp av vanliga blyertspennor, skriva ett odödligt mästerverk. Hur mycket är inte en människa egentligen kapabel att göra?

Titta på en vanlig blyertspenna, och fundera på hur många romaner, pjäser och filmmanus som kan komma ur detta blyertsstift, utan att man på själva pennan kan se möjligheterna.
Se på ett vanligt anteckningsblock och förundras över att det på en vanlig vit linjerad sida, kan skrivas ord i en sådan följd att det tillsammans blir en berättelse, som kan bli Fanny och Alexander, Smultronstället eller Såsom i en spegel.

I varje penna, på varje blad i en anteckningsbok, finns en inneboende möjlighet att skapa en hel värld.

När du nästa gång ser en vanlig gul blyertspenna, ta upp den och studera den noga. Och försök att förstå hur Ingmar Bergman med en sådan, kunde skapa ett helt eget Universum.

*********

Andra bloggare om: , ,

lördag, februari 21, 2009

Blädderblockets återkomst

Jag var på en utbildningsdag tillsammans med folk från näringslivet, egna företagare och privata konsulter. Men vi var också några från den offentliga sidan, kommun och landsting.

Föreläsare var en ung forskare från Handelshögskolan, på väg att doktorera i ”The Toyota way ”, d.v.s. Toyotas världskända sätt att driva sitt företag. En företagspolicy som gjort Toyota till den bil som har världens högsta kvaliten till den lägsta kostnaden.

Nu var det dags att föra över denna modell till tjänstesektorn. Akademiska sjukhusen i Stockholm och Lund var redan inne på spåret. Föreläsningen skulle inspirera oss att tänka nytt.

Jag förväntade mig mikrofoner på huvudet och hightec. Inom kommunen har vi nämligen den inställningen att powerpoint måste man ha för att verka modern och framåt, och om vi någon gång kommer med en overheadbild brukar vi be om ursäkt för vår ålderdomliga teknik. Självförtroendet inom den offentliga sektorn är inte ju inte speciellt högt, efter 20 års nyliberalism.

Döm om min förvåning när det visar sig att powerpoint är ute inom den privata sektorn! Nu, när vi inom offentliga sektorn äntligen springer runt med USB-minnen och bärbara datorer, har dom jävlarna redan gått ifrån det! Tala om fräckhet! Nu var det plötsligt helt ok med blädderblock och whiteboard igen... och tal om att stimulera högerhjärnan.... prata i metaforer... och personliga sentimentala berättelser om uppväxten och relationerna till föräldrarna.... och rollspel .....och långa frågestunder.. ja, rena rama uppgraderingen av stenåldern!

Och inga mikrofoner, bara rösten. Och dåligt ljus på tavlan. Inga bullar till kaffet.....saker som vi inom kommunen skulle skämmas för, hade nu gjorts om till ett självklart sätt att visa på framtidens melodi. Jag kände mig förflyttat trettio år tillbaka i tiden, till socialhögskolan i slutet av 70-talet när vi brainstormade med blädderblocksblad tejpade på alla väggar i rummet.

Men naturligtvis gillade jag det här ”ultramoderna” konceptet skarpt. Tillbaka till whiteboardpennan och mindmapparna, vem kunde tro det?

Powerpointpresentationer är ju verkligen fruktansvärda. De får en att tro att man lär sig något genom att titta på 40 bilder med en massa punkter uppradade. I början av föreläsningen brukar alla anteckna febrilt för att hinna med att skriva ner punkterna men efter ett tag så brukar någon fråga...”kan vi få kopia på bilderna?.... och det brukar gå bra, de kan skickas på mejlen veckan efter. Alla pustar då ut och lägger ifrån sig pennan och sitter sedan bara och slötittar och tänker på annat.

När så bilderna kommer veckan efter på mejlen, så sparar man dem för att titta på dem senare. Men det gör man aldrig, ingen normal människa skulle idas göra det.

Här var det helt annorlunda.
Föreläsaren inledde dagen med att dela ut ett papper i A3-format, till alla. Det var indelat i sex olika fält, och inom varje fält fanns en översiktlig bild uppritad, som visuellt sammanfattade en del av föreläsningen. Hela föreläsningen fanns alltså beskrivet på detta papper, och när dagen var slut hade man fått ordning på alla sex fältens innehåll.

Information på ett sådant A3-papper, är vad en människa kan ta emot under en dag. Men för mig, gav inte papperet bara information. Trots att jag alltid vetat att utveckling går runt, runt i cirklar, öppnade det också mina ögon: Det kommer inom kort att vara väldigt pinsamt att komma med ett USB-minne till en föreläsning, sanna mina ord!

*********

Andra bloggare om: , ,

torsdag, februari 19, 2009

Vinter



Vinterbilder från Luleå i februari 2009.
Till musik av Mozarts Requiem.

*********

Andra bloggare om: , ,

tisdag, februari 17, 2009

Frågor och svar

Idag ringde min 90-åriga mor. Hon hade fått information i brevlådan om ett preparat som heter Ginko Biloba, som sägs hjälpa mot dåligt minne, yrsel och öronsus. Precis dom sakerna lider min mor av, och hon undrade om jag tyckte att hon skulle köpa en förpackning. Ja, tyckte jag, det kan du väl göra. Men precis som vanligt hade hon redan frågat brorsan i Övik samma sak, och han hade sagt nej, och nu visste hon inte hur hon skulle göra.

Det brukar vara så att om hon vill göra något, och får nej av min bror, så ringer hon och frågar mig som en slags second opinion. Och säger jag ja och hon vill det, så köper hon Ginko Biloba. Men om också jag skulle säga nej så frågar hon Märta eller personal på äldreboendet, tills hon får det svar hon vill ha. Men om hon inte vill köpa Ginko Biloba så lyssnar hon på brorsan i Övik.

Så därför spelar det aldrig någon roll om jag svarar nej eller ja på hennes frågor, hon ser ändå alltid till att fråga andra tills hon får det svar hon vill ha. Det är ett sätt att bestämma själv men alltid lägga beslutet på andra.

Sen frågade min mor vad jag tyckte om Blueberry. Hon har ju både starr och gula fläcken och hon hade fått ett informationsblad i brevlådan som påstod att Blueberry var bra för synen. Det skulle hjälpa både mot starr och gula fläcken. Vad tyckte jag om det, var det en bra idé att köpa ett sådant preparat på hälsokosten? frågade hon intresserat.

Eftersom jag vid förra frågan svarade ja, så provade jag att svara nej, den här gången. Och som vanligt, det visade sig att hon frågat en av personalen samma sak, och personalen hade också svarat nej, och att min mor inte skulle tro på dessa tidningar som kom med posten eftersom det bara är reklam. Så nu hade hon fått två nej på frågan om Blueberry.

Det blir intressant att höra om fortsättningen. Vilken ställning kommer min bror att ta i denna fråga? Kommer Ginko Biloba eller Blueberry att någonsin inköpas till älderboendet i Järved?

söndag, februari 15, 2009

Roger ställer ut



Roger Sandberg från Boden hade i lördags Vernissage på sin utställning på Galleri Skåda i Luleå. Roger bor i Boden och har sin ateljé i Svartbygården och han målar numera mest abstrakta akrylmålningar.  De är speciella främst på grund av Rogers starka känsla för färg och ljus, och varje bild har en slags inneboende inre upplysning som kontrasterar mot de strama, strikta färgfälten.

Roger är en sökare, och på utställlningen kan man se utveckling från stramheten till allt mer upplösta motiv.  Ja, varje gång man ser Rogers tavlor kan man överraskas av nya motivval, idéer och konstnärlig tendenser.  Och det är det som är det intressanta tycker jag, med en konstnär som Roger; han spelar förutsägbarheten ett stort spratt och låter publiken följa en välkänd stig tillräckligt länge för att det skall känna sig trygga, tills han plötligt byter väg utan förvarning. Men den nya vägen är alltid logisk på ett manligt kontrollerat sätt, och gör att publiken efter ett tag kan återfå den balans som de förlorat, och följa Roger på den nya bana som han slagit in på.



När jag ser hans utställning inser jag hur viktig konsten är för att ge manligheten ett nytt ansikte; förmågan att lysa upp den medfödda rigida hållningen till tillvaron och sakta bryta de gamla mönstren. Roger jobbade nämligen under många år på skattemyndigheten, innan han lät konsten helt ta över hans liv. Och det förändringsarbetet pågår fortfarande, inom den konstnärliga ramen.



***********

Andra bloggare om: , , ,

torsdag, februari 12, 2009

Promenader i Luleå

Det är vackert nu i februari.
Kylan och snön tar fram det bästa ur solen, som är uppe allt tidigare på morgonen. Jag passar på att promenera på morgonen, från bussen via Norra hamn till jobbet och så tar jag en lunchpromenad på isvägen.
Ett sätt för mig att överleva. Att ta tillvara mellanrummen mellan hemmet och arbetet, mellan förmiddagen och eftermiddagen. Mellan då och nu.


Norra Hamn i det svaga röda morgonljuset.


Traktorn är redan ute på isvägen med sin snöslunga. 

Genom stan på lunchen, förbi Hermelinsskolan.


Isvägen runt Gultzaudden, bjuder på sig själv. En fantastiskt skatteåterbäring.

****************

Andra bloggare om: , ,

onsdag, februari 11, 2009

En man med funktionshinder

Jag är man med funktionshinder. Det är ett funktionshinder som jag själv inte har så stort besvär av utan det drabbar främst mina anhöriga, som jag bor med. Det vill säga min sambo.

Funktionshindret handlar om bristande förmåga att vika kläder på ett riktigt sätt, och som leder till att veck och skrövel blir ett utmärkande drag för tvätt som jag hängt på torkställningen. Min förmåga att vika lakan är på samma sätt nedsatt till minst 90 % vilket omöjliggör förvaring i ett linneförråd, efter mina taffliga försök.

Jag har dessutom ingen kunskap om hur man kan lägga vikta kläder på rätt hylla i en garderob. Även om jag någon gång då och då bestämmer mig för vilken hylla som skall innehålla kalsonger, vilken hylla som skall fyllas med t-shirtar, var tunna tröjor-hyllan och tjocka tröjor-hyllan ligger, så går det bara ett par dagar så har glömt vad jag bestämde så jag börjar trycka in tröjor på den hylla där det finns plats. Till slut är alla garderobens hyllor fulla med kläder som inte hör ihop med varandra och som borde ligga i en helt annan ordning och dessutom borde vara vikta på ett speciellt sätt som kvinnor kan lära sig, men inte män med funktionshinder

Eftersom jag köper de flesta t-shirtar på Dressman har jag många tröjor som är fula, förstörda efter första tvätten. Ni vet, halsen för stor och tröjan har en mer fyrkantig form än en mänsklig långsmal. Men jag nämns inte slänga dom ändå. Jag kan ju använda dem till vardags, när jag åker skidor eller jobbar med något. Så därför har jag satt en liten skylt på en hylla i min garderob där det står ”Fula t-shirt”. Där hade jag tänkt lägga alla mina fula t-shirtar för att kunna skilja dem ifrån de fina och nya.

Tyvärr, beroende på mitt funktionshinder, så började jag ganska snabbt att även lägga snygga tröjor på Fula t-shirt-hyllan och då var det kört. Systemet bröt ihop fullständigt. Nu ligger fula och fina t-shirtar huller om buller, men skylten finns ändå kvar för att påminna mig om mina goda föresatser.

Det är tur att Sverige har en sådan bra och utbyggd handikappomsorg. Jag själv har nämligen en gratis personlig assistent, som också är min sambo, som griper in när mina svårigheter blir som mest uppenbara. Igår kom hon med en bomullströja som jag hängt upp på tork på en allt för kort galge, så att två utbuktningar på axlarna bildats och som skulle se konstigt ut att gå med på jobbet. Hon ordnade upp det hela och det kändes väldigt bra.

Efter den händelsen tillrättavisade hon mig, att så där kan man inte hänga en tröja. Men det var väl ett misstag från hennes sida. Hon vet ju egentligen redan att ett funktionshinder inte går att behandla, det är bara omgivningen som måsta anpassas till den som lider av funktionsnedsättningen.

tisdag, februari 10, 2009

Konsum eller kod

Varje generation har sina egna bojor att befria sig ifrån. Fyrtiotalisterna, 68 års revolutionärer, bröt mot det gamla klassamhällets etiketter och regler. Männen slutade ha kostym och slips, kvinnorna tog av sig bh:n och det kroppsliga idealen blev mer mjuka och velouraktiga. Och så Du-reformen, som Bror Rexed genomförde och förändrade våra tilltal till varandra och som gjorde oss jämnbördiga, oberoende av roll, yrke och klass.

Men 40-talisternas barn, 60-talisterna, började på 80-talet att ha snygga kostymer, köra Porche och det var dags igen för kvinnorna att sminka sig, sätta på sig sexiga underkläder och taighta klänningar, korta kjolar och höga stövlar. Mahjong och växtfärgat försvann medan gamla etikettsregler dammades av igen och unga expediter började nia kunderna.

Hela den stora 68 - revolutionen när ungdomarna bröt med det gamla samhällets aktoritära mönster, återställdes av deras egna barn.

Det är nästan så man måste plocka fram Hegel igen; tes, antites och syntes. För visst, mycket av det som föraktades av 68:orna kom tillbaka, men inte allt. Samhället var förändrat i grunden, syntesen genomförd. Idag finns det möjlighet att både gå omkring i kostym och slips, och i sliten t-shirt och jeans på samma fest. Teser och antiteser blandas i en enda röra, och det går inte lika lätt att skilja på vän eller fiende.

Förr var Sverige delat i två delar. Socialdemokrater och kommunister på ena sidan. Högern, näringslivet och det borgerliga på andra sidan. Tes, antites och så syntesen Landsorganisationen, där rött och blått blandades ihop till en lila sörja.

Själv föddes jag in i socialdemokratin och det kooperativa. Men kooperativa försvann med slopandet av återbäringen eller vinslapparna, som vi kallade det. Och socialdemokratin försvann med Mona Sahlin.

Det känns som det stora kollektiva rörelsernas tid är över, och ideologier talar inte längre. Läser en artikel i Aftonbladet om fildelnings debatten av Anders Rydell. Han skriver att debatten egentligen handlar om en politisk strid mellan lagen (jurister) och datakod (programmerare), och inte mellan artister och nedladdare. Frågan är alltså om det är lagen som skall styra samhället eller tillgången och förståelsen av olika programkoder i datorerna.

Hur ska det gå för oss, som är födda på 50-talet, tänker jag i mitt stilla sinne, när politik numera kan handla om skillnaden mellan lag eller kod. Det var betydligt enklare när man bara behövde välja mellan Konsum eller ICA.

Vi som gick på Konsum röstade rött och de som gick på ICA var borgare. Punkt slut.

*********

Andra bloggare om: , ,

söndag, februari 08, 2009

Att dela med sig

Kombinationen av en grupp människor kan bli större än summan av de ingående medlemmarna. Så var det med Beatles och så var det med Abba. Men det räcker inte bara med att det plötsligt bildas en grupp som förmerar varandras begåvningar, det krävs också att det är rätt tid, att gruppens musik passar in just i de strömningar som finns just då i samhället.

Det har därför funnit många band, författare och konstnärer som varit otroligt begåvade för sin tid men inte slagit igenom förrän långt efteråt. Tiden har inte varit mogen för deras verk. Då det gäller Abba så kan man säga att de slog igenom på 70-talet i mainstream kulturen men inte förrän idag är de accepterade även i de kretsar som förkastade dem som kommersiellt dravel då det begav sig.

Men ingenting uppstår ur tomma intet, det är alltid en kombination av många saker som sammanfaller just vid det tillfället. Dylan hade inte blivit något utan Woddy Guthrie, Beatles inget utan George Martin, Stones inget utan Chuck Berry, Abba inget utan den tekniska begåvningen Michael B. Tretow osv

All musik, alla konst, all film, bygger på det som funnits tidigare och som ofta funnits i en tid när materialet inte slagit igenom, eftersom det inte passat trenderna, det som varit inne just då. De amerikanska bluesartisterna låg bakom i stort sett det mesta som engelska musiker slog igenom med på 60-talet. Men bluesartisterna fick inte betalt för det. Inom musiken har det alltid varit så att all utveckling har byggt på stöld, av låtar från äldre tider och från andra artister.

Genom internets utveckling och fildelningen håller nya möjligheter på att växa fram, som gör att artister kan få betalt för det de gör, utan att de måste bli livegna och bundna till stora skivbolag. Något viktigt håller på att hända, men industrin och staten kämpar emot.

Jag stödjer därför den köpbojkott som startar imorgon den 9 februari och avslutas 1 mars.
Syftet är att markera under den tid som ungdomarna i The Pirate bay åtalas och rättegången pågår.

Det handlar om att:
inte köpa cd-skivor
inte köpa filmer
inte köpa datorspel
inte gå på bio
inte hyra film

Läs mer om detta på Kulturbloggen.

*********

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

fredag, februari 06, 2009

Gör inget dumt

Jag såg filmen Gomorra som handlar om att leva i Italien, närmare bestämt i Neapel, där maffian Camorran är de som styr hela samhället. Filmen är en nästan en dokumentär om de fruktansvärda förhållanden som folket lever under. Våld , pengar och omoral i ett samhälle som helt saknar vanlig mänsklighet. I hela filmen finns bara en person som väljer att ställa sig utanför det kriminella levnadssättet.

Det är en enorm kontrast mot förhållandena här på Porsön i Luleå. Välordnat, tryggt och skyddat. Radhus. Fjärrvärme. På spåret.

Hur bra kan man ha det egentligen? Född på 50-talet som jag är, fortfarande levande.

Ibland blir jag rädd. Inte för min egen död utan inför att den tid jag själv levt och som varit så trygg och välordnad, utan krig och allvarlig miljökatastrofer, verkligen kommer att ta slut.

Jag blir rädd för att isen kommer att smälta som alla säger att den kommer att göra och dränka alla mina barn och kommande barnbarns drömmar, och låta dem leva i hemska övergivna landskap, där mänskligheten förminskats till ett minimum; där bara den starke överlever. Till att hela jorden förvandlats till ett stort Gomorra, där man överlever för dagen med hjälp av droger och vapen.

Jag blir rädd för att Maud Olofsson och hennes anhang skall kunna fylla Sverige med kärnkraftverk som gick sönder i Harrisburg och som Tage Danielsson genomskådade med sin sannolikhetslära, men som nu är död och inte kan protestera när Maud vill möta sina barnbarn med radioaktivitet i hundra tusen år.

Min rädsla har samma styrka som när jag var barn och låg och tänkte på döden; på att jag aldrig, aldrig, skulle komma tillbaka från det totala tomrummet. Aldrig mer tänka, vara, finnas. Aldrig mera vara Jag.

Min rädsla är för framtiden även om framtiden inte finns och kommer aldrig att finnas, i varje fall inte just nu. Samtidigt går den inte att bortse ifrån. Det vi gör nu är avgörande.

Det gäller att inte göra något dumt.

***********

Läs även andra bloggares åsikter om ,

tisdag, februari 03, 2009

22 000 hästkrafter

Sedan min uppväxt ett stenkast från Husums hamn har jag varit fascinerad av isbrytare. Varje vinter när en isbrytare kom in i hamnen och bröt is, stod jag på udden och imponerades av kraften i de stora maskinerna. Det var oftast mindre isbrytare, större bogserbåtar som också kunde bryta is, men som barn spelade det inte så stor roll.

Numera, när jag bor i Luleå, ser jag våra största isbrytare större delen av året; Oden, Ymer, Atle och Frej.

Till filmen här nedan, när Ymer kommer glidande in i Luleå hamn, behövdes musik. Jag hittade ingenting annat än Beethovens 5:e symfoni, som kunde matcha den tyngd och intryck som båten gör på mig. Trots att det är lite uttjatad musik, passar den till stora isbrytare, tycker jag.



*******

Andra bloggare om: , ,

söndag, februari 01, 2009

Film, hertiginnor och försäkringskassan

I den engelska filmen ”Duchess” gifter sig den väldigt unga Georgiana med den betydligt äldre Hertigen av Devonshire. Georgiana, som spelas av Keira Knightley, blir visserligen hertiginna men hamnar i ett kärlekslöst äktenskap, där hennes viktigaste uppgift blir att ge hertigen en arvinge. Det är 1700-tal och samhällets konventioner är starka och den individuella friheten är begränsad, i varje fall för kvinnor och fattiga människor. Hertigen lever med älskarinnor på sidan om och han inleder ett förhållande med Georginas bästa väninna Bess Foster, som till och med får flytta in i slottet med sina tre pojkar. Till slut, efter många missfall och två döttrar lyckas Georgiana föda en son och har därigenom fyllt sin uppgift. Hon åker till badorten Bath och inleder ett förhållande med Charles Grey, som hon älskar.

Men det hertigen tillåter sig själv är otänkbart för honom att tillåta för sin fru. Som man genomdriver han samhällets krav gentemot kvinnan, och han säger att hon aldrig mer kommer att få se sina barn och att han kommer att ruinera Charles Grey för all framtid. Om hon inte återvänder hem och avslutar sin relation. Vilket hon naturligtvis gör, att förlora sina barn är helt otänkbart för henne. Hennes egen mor är medveten om vad som krävs av en kvinna och hon stöder hertigen till 100 procent.

I den amerikanska filmen Revolutionary Road spelar Kate Winslet och Leonardo Dicaprio medelklassparet April och Frank Wheeler. Frank sitter fast i ett välbetalt men tråkigt kontorsjobb och April är hemmafru som fortfarande sörjer sin dröm om att bli skådespelerska. De lever i en förort i sin fina villa, med sina två barn men de hatar det tråkiga medelklasslivet.De känner sig förmer än alla andra grannar och vill inte fastna som dem. De bestämmer sig för att sälja allt och flytta till Paris, på vinst och förlust. Men planerna går i stöpet när det visar sig att April är gravid samtidigt som Frank erbjuds ett nytt, ännu bättre betalt jobb. Det blir Frank som utifrån sin roll som man och försörjare, genomdriver att planerna överges. April klarar inte av detta och filmen slutar tragiskt.

De båda filmerna speglar samhällets krav på äktenskapet, byggd på de konventioner som är tongivande för sin tidsålder. Men både på 1700-talet och på 1960-talet, då revolutionary road utspelar sig, är det mannen som genomdriver våldet mot kvinnan, som sätter gränserna för vad hon kan göra. Och det är försörjningen som är kärnan i hans makt. Utan hans pengar, kan hon ingenting göra. Och med hjälp av sina pengar kan han ta ifrån henne allt hon har.

Men det är en viss skillnad. 60-talet var det sista decenniet som mannen försörjde kvinnan, i varje fall i Sverige. Och April i Revolutionary Road tänker sig kunna försörja familjen när de kommer till Paris, något som låter helt vansinnigt i grannarnas öron. Och hon försakar inte allt för barnens skull, som hertiginnan gjorde, något som April visar på ett mycket drastiskt sätt. Förändringen av förhållandet mellan könen är på gång, och det handlar om möjligheterna att försörja sig.

Idag, 2009, bygger inte längre äktenskapet på att mannen försörjer kvinnan. Både mannen och kvinnan har arbete och därigenom frihet att skapa sig ett eget liv. Mannen har inte längre makten att driva igenom samhällets konventioner mot kvinnan, även om många män fortfarande utövar våld mot kvinnor i nära relationer. Idag ger inte samhället dem rätt att använda tvång och våld, utan de gör det på eget bevåg.

Samtidigt har kvinnorna börjat ta plats i företag och i styrande församlingar. Den omorganisation av Försäkringskasssan som inleddes av en man, Curt Malmborg, har haft som syfte att förstärka statens makt mot medborgarna genom att centralisera och inte tillåta kunderna att träffa sin handläggare. Man följer inte förvaltningslagen och JO har gett kraftig kritik.

Typiskt nog orkade inte mannen genomföra denna förändring. Istället har en kvinna tillsatts som generaldirektör, Adriana Lender, som ska slutföra den stora odemokratiska förändringen av Försäkringskassan. Samtidigt har en ny sjukförsäkringslag införts där det ingår stora försämringar för sjukskrivna och förtidspensionärer, kanske dens största försämringen i väldfärden på 30 år. Och det är en annan kvinna, socialminister Cristina Husmark Pehrson , som håller i detta.

Idag är det inte självklart att kvinnor är de som är mest empatiska och som försakar för barnens skull, och som pga av sin närhet till det nära livet ser till att stödja sjuka, funktionshindrade och andra utsatta. Nej, det är nu två kvinnor som driver igenom försäkringskasssans förändring till en tvångsapparat som hotar ta ifrån många sjuka deras ersättning. Idag är det ingen skillnad mellan Hertigar och Hertiginnor.

Jag tycker att det är synd, att det inte blev någon skillnad.

**********

Andra bloggare om: , ,