11 november 2009

Tidspessimisten

Jag har alltid, så länge jag kan minnas, varit rädd för att missa bussen, tåget eller flyget. Och trots att jag aldrig någonsin missat en avgång, så fortsätter jag med min överdrivna oro som tvingar mig till noggranna förberedelser inför en resa. Det har blivit en del av mitt liv, precis som vanor och beteenden blir. En slags omedveten följeslagare som kanske har större makt över livet än min fria vilja.

Egentligen har min rädsla ingen verklig betydelse utan härstammar bara ur hjärnspöken som saknar realitet. För hur hemskt skulle det vara att missa en buss? Det går ju flera per dag och det är bara att vänta in nästa. Men så långt vill jag inte tänka, jag låter tanken bara befinna sig strax innan bussens avgång, och undersöker aldrig konsekvenserna av om mina värsta farhågor skulle realiseras. Precis som det är med alla tvångsmässiga beteenden.

Jag måste komma till busstationen i tid, det är självklart. Men genom åren har frågan om vad ”i tid” betyder, blivit allt svårare att hantera. För mig motsvarar 5 minuter i verkligheten endast 1 minut i min egen värld. 80 % av tiden försvinner alltså i ren ångest. Det innebär att om jag kommer 20 minuter före bussens avgång så är det bara 4 minuter kvar för mig. Och det är inte speciellt mycket eller hur? Hur ska jag hinna lämna in väskan och köpa biljetter på 4 minuter, jag bara undrar?

Det här har gjort att min tidsuppfattning blivit allt mer störd i olika sammanhang. Jag har svårt att beräkna tiden och jag bedömer alltid att det kommer att ta längre tid än vad det i verkligheten tar. Därför kommer jag alltid en stund före till alla möten, jag blir klar med uppgifter långt före deadline och när jag ätit upp middagen har resten av familjen hälften kvar. Allt går på nåt sätt fortare än vad jag beräknat. Och ingen annan i familjen har samma tidsuppfattning, snarare tvärtom. Sönerna missar bussar var och varannan dag. Min fru kommer alltid senare än när jag väntat att hon skall komma.

När vi ska ut med bilen sitter jag i bilen, färdig att åka, fler minuter innan resten av familjen dyker upp. När vi skall ut på utflykt har jag brett smörgåsar, kokat kaffet och packat ner hela matsäcken i ryggsäcken, när de andra börjar borsta tänderna eller äta frukost.

Mitt liv består av en ständig väntan på att den rätta tiden skall bli inne.

Därför har jag aldrig något inbokat på kvällarna. Om jag t ex skulle ha en tid inbokat på onsdag, förslagsvis 19.00, så skulle jag börja oroa mig för tiden redan på söndagskväll. Och det gör att jag aldrig kan deltaga i föreningsliv eller några andra gemensamma aktiviteter. På jobbet är det omöjligt att undvika möten men jag har nog ändå 50% färre möten än flesta inom mitt område. Men det gör ju ingenting, för de flesta möten är ju meningslösa. Och så hinner man göra mycket mer om man får sitta ifred.

Ja, men en tid har jag kvar. Och det är min läggtid på kvällarna, 22.00. Den tiden oroar mig inte, den handlar bara om mig själv, ett sätt att strukturera mitt vardagsliv. Det gör inget om jag kommer för sent till den tiden, sängen försvinner inte. Men det är ingen risk att jag kommer för sent.

9 kommentarer:

Elisabet sa...

Vi är nog släkt?

Jag hade kunnat skriva av hela din text, förutom dom sista raderna, för jag är alltid uppe länge här hos mig själv.

När Emma och hennes mormor som är jag, skulle flyga från Kastrup, ville jag vara där minst tre timmar i förväg .., jag ville liksom kunna gå omkring UTAN STRESS och leta upp rätt gate och hela alltet.

Jag äter tyvärr jättesnabbt .., är ofta först i ledet när jag är ute och promenerar med goda vänner .. och är minst en halvtimme för tidig till jobbet ,-)

Love, literature and gardening sa...

Så där var hela min barndom - min mor oroade sig konstant för att missa bussar och tåg. Och höll nervöst på alla tider.

Det gick aldrig i arv till mig. Jag påverkades inte ett dugg. Tyckte bara hon var knepig med sitt stressande till bussen och sen fick vi stå där en hel evighet vid hållplatsen och frysa.

Men nu när jag tänker efter så har det nog bara hoppat över en generation. För ene sonen, han är nervös redan på morgonen om han har en tid att passa på kvällen.

Återigen har du öppnat ögonen för ett fenomen jag aldrig funderat på förr!

bettankax sa...

Här är en till som fungerar på liknande sätt. Cyklar alternativt tar bilen just för att slippa den stress jag besväras av lång tid innan avgång.

Totte sa...

Precis så är det för mig också. Vilket får mig att hata uppgjorda tider på helger och ledigheter eftersom de 1. alltid innebär stress för att med säkerhet hinna för mig samt även 2. irritation över de andra som verkar göra allt för att sabba min tidsplanering. Och stress och irritation är något som jag gärna har väldigt lite av. Har även märkt att förflyttningar med maskiner, typ bilar, kan stressa och irritera mig. Men det kanske beror på att de ofta är förknippade med tider som ska hållas.

Maja sa...

Jag är extremt tidig till det mesta. Så tidig att jag hinner börja fundera på om jag missat något: Kanske bussen är inställd? Kanske jag tagit fel på dag? Är det helgdag idag?

Jag är inte forcerad eller snabb men avsätter (förmodligen extremt) MYCKET tid för att göra mig i ordning i lugn o ro. Stiger upp extra tidigt för att göra allt klart, beräknar mer tid att komma dit än vad det egentligen tar bara utifall att och för att slippa stressa.

Jag pressar mig hellre innan och står där vid busskuren och väntar och tar det lugnt än stressar mig fördärvad i sista minut. Sen att jag hinner stressa upp mig innan bussen kommer är en annan sak...

Han jag lever med är min direkta motsats. Det stressar. Både honom o mig. Är tiden värd det? tänker jag.

Sven sa...

Elisabet: Ja, vi är nog släkt. Kanske det är därför vi bloggar; vi har så mycket tid över som vi måste utnyttja på nåt sätt! Vi hinner ju både göra saker och sen skriva om dem, utan att stressa.

Love, literatur and gardening: Det är nog inte så ovanligt att det hoppar över en generation. Det blir som om "dottern gör inte som sin mor", medan "dottersonen gör inte heller som sin mor" osv.

bettankax: Och jag cyklar alltid om jag kan. Den har ingen avgångstid.

Totte: Precis, det är svårt att beräkna hur länge en bilresa tar,tex hur lång tid det tar att åka till Storheden. Hur mycket tid ska man egentligen avsätta? Jag har ofta så mycket tid på mig att jag måste stanna på en parkeringsplats och bara vänta en stund.

Maja: Haha, precis som du hinner jag ofta undra om bussen verkligen kommer idag, att jag läst fel eller att det är söndagstur. Jobbigt när man är olika, men kanske bra också.

matildasfikarum sa...

Jag är precis tvärtom, jag kommer alltid för sent till allting, och har alltid varit likadan. Jag kliver upp i sistan minuten, kommer till busshållplatsen precis när bussen kommer, eller så missar jag den, och kommer alltid till jobbet fem minuter för sent. Jag ser det mer eller mindre undermedvetet som extremt slöseri med tid att komma för tidigt.

Sven sa...

matildsafikarum: Där ser man. Det är tvärtom på andra sidan jorden! :)

Maja sa...

Kanske mannen jag bor med borde flytta ner Down Under och leva med sina likar?