tisdag, november 03, 2009

Katt-promenaden



Gråväder över fjärden. Det är fukt i luften och små droppar lägger sig på glasen och gör att jag ser saker och ting ännu mer diffust. Den råkalla luften tränger igenom jackan som jag köpt på Luleå kommuns personalförsäljning, och som har ett märke där det står Socialförvaltningen, Luleå kommun på. Visserligen diskret placerat men ger ändå en viss uppfattning om vilken sorts människa jag är: snål när det gäller kläder. Snart har allt som jag har på mig ett likadant märke. Jag trivs i bra och billiga kläder och otrivs i dyra. Det har nåt att göra med mitt självförtroende.

Att gå omkring och fotografera i detta dåliga novemberljus är nästan meningslöst, i varje fall inom mitt amatörmässiga område. Nåja, jag bryr mig inte utan fortsätter ändå. Att dokumentera min vardag har blivit ett måste på grund av den digitala tekniken, alltså för att det är så lätt. Saker som jag inte fotograferat är jag osäker på om de överhuvudtaget existerat. Mitt liv levs och sedan förvandlas det till ettor och nollor och därefter upplevs det. Jag är faktiskt nöjd med den fördröjningen, någon känslomänniska har jag aldrig varit. Jag oroar mig mer för att hårddisken skall krascha än för alzheimers.



Jag fortsätter min promenad längs vattnet och går fram till Björkskatabron och ställer mig där och känner hur blåsten tar tag i min personaljacka och jag är nöjd över att den både är vatten och vindavvisande. Bra grejer tänker jag och vänder för att gå tillbaka.

De enda människor jag möter är de som rastar sina hundar. En del har riktiga och varma kläder och går långa promenader medan andra bara går utanför huset, i träskor och med cigaretten i handen. Undrar om det skiljer i deras utbildningsnivå, tänker jag. Det är ju så att de som har låg utbildningsnivå röker mer, har sämre hälsa och sämre tänder. Jag har svårt att förstå hur det kommer sig. Man kan väl inte behöva högskola för att förstå att man skall borsta tänderna två gånger om dagen. Eller att förstå att det är farligt att röka. Men det finns säkert nån logisk förklaring som jag inte ännu känner till.

Jag är inte så förtjust i hundar, även om jag numera kan fördraga vissa hundar som jag lärt känna lite mer. Sigge, till exempel, som brukar följa med oss till Ryssbält ibland, han gillar jag. Och Agnetas lilla trevliga vovve. Men de flesta andra hundar undviker jag, och har svårt att förstå de som kommer dragande med tre-fyra hundar på promenadstigen. Att ha så många hundar tyder på gränslöshet av den mer allvarliga sorten. Hundarna som jag möter, känner naturligtvis på sig min negativa inställning till deras art, och brukar ofta plötsligt skälla eller göra utfall emot mig. Inget att göra åt, misstänksamheten är ömsesidig.

Jag är istället en typisk katt-människa. Katter har en otroligt fin inställning till livet. De vilar och sover större delen av dagen, helst på varma ställen i huset. Sedan vill de leka eller jaga småfåglar utomhus när kvällen närmar sig. Och de binder sig inte särskilt hårt till oss människor, så länge de får mat är de nöjda, men de kan lika gärna flytta till någon annan om de tycker matsedeln är för dålig. De är sig själva nog, och kommer bara upp i knäet på husse och kelar om den själv vill. Allt sker på deras villkor. Det skulle var skönt att vara lite mer katt. Vi människor är annars mest hund, lever i hierarkiska flockar och är underdåniga våra ledare.

Våran katt Sickan, är ett mellanting mellan katt och hund. Han följer mig varje dag på en kattpromenad runt kvarteret, och det utan koppel. Han springer några meter bakom mig och vi följer samma runda varje gång. Nåja, han hinner med lite avvikelser; ner i diket, upp i trädet, genom häcken, upp på stenen osv., men han följer mig ändå troget hela vägen hem. Han älskar dessa promenader och blir jätteglad när han ser att jag kommer ut för att gå med honom.

När vi kommer hem igen går vi in i huset och lägger oss i sofffan och slumrar en stund på katters vis. Dagens promenad är över för denna gång.

12 kommentarer :

Elisabet sa...

Nobelpristagare i all ära.

För mig räcker det med att läsa här.

Du skriver makalöst bra!

Ingela sa...

Den flitiga bloggprästen Karin Lån*gström Vi*nge skriver i sin vinjett: ibland vet jag inte hur jag tänker förrän jag läser vad jag skriver. Det är en bra sammanfattning om varför det känns så bra för en del av oss att skriva.

Jag har alltid räknat mig som en kattmänniska. Har haft katt hela mitt vuxna liv ända tills äldsten började reagera allergiskt mot katt. Nu bor han tjugo mil bort men det har inte känts aktuellt med en ny katt. Däremot har jag funderat på hund i snart ett år. I våras var det riktigt allvarligt och hade vi hittat en lämplig valp då så hade det blivit en hund i huset. Vi får se om det lyckas nästa vår.

Är det jag som har förändrats eller vad?

Sven sa...

Elisabet: Du är snäll du, Elisabet, ger så fint beröm. Men visst är det tur att man inte skriver som en nobelpristagare, det är ju oftast inte så roligt att läsa.

Ingela: Precis så känner jag också, att det är först när jag läser det jag skrivit som jag börjar förstå mig själv. Som om skrivandet talar, även till mig.

Jag tror att det är lätt att förändras och börja gilla en speciell hund. Särskilt om det är en valp.

Bert sa...

Så du och katten tar samma väg, eller hur var det nu?

Den går ju bakom dig... "ner i diket, upp i trädet, genom häcken, upp på stenen osv."

Det där skulle jag vilja bevittna. Kan du inte låna ut kameran till någon som kan dokumentera?

Sven sa...

Bert: Haha, en katt går ju inte den raka vägen. Den följer mig naturligtvis men på sidan om vägen, och hinner med alla krumsprång. Och så ses vi när vägen svänger.

Bra idé att dokumentera det. Ska ordna det.

Sven sa...

Bert: Har ändrat fomuleringarna så att det blir tydligare hur det verkligen går till. Så att man förstår att inte jag också klättrar i träden...;)

Bert sa...

"Ändrat formuleringen"!?? Fegis!

bettankax sa...

Det är en fröjd att läsa dina inlägg, tycker bettankatt

matildasfikarum sa...

Fotografierna är andlöst vackra, ser nästan ut som akvareller. Jag blev tvungen att klicka och se på förstoringen för att övertyga mig om att det är foton!

Sven sa...

Bert: Ja, man måste ju anpassa sig även till läsare som inte fattar med med gång....;)

bettankatt: Aha, du är också en kattmänniska! Trevligt!

matildasfikarum: Jovisst, det är foton, och i färg. Visar hur det är här i Norrbotten just nu, vackert men också dystert råkallt. Men det kanske också blir förebilder för en akvarell vad det lider. Är det vår hos dig eller ?

matildasfikarum sa...

Ja, det är vår i några veckor till. Första december räknas som första sommardagen.

Sven sa...

matildasfikarum: Härligt!