19 november 2009

I verkligheten skriker vi inte

Det började i Amerika, som mycket annat. Folk som sitter i publiken till TV-program applåderar inte bara, utan de SKRIKER och TJOAR och GAPAR. Lyssna t ex när Ophra eller Dr Phil kommer in i studion, folk är helt galna, alla skriker som om det vore den värsta fotbollsmatch. Och när man börjat skrika på det där viset, hur ska man då göra när man verkligen vill visa sin uppskattning? Jo, då måste man trappa upp det hela. På vissa program så har man förutom skrikandet rakt ut i luften, börjat hoppa omkring med armarna uppåtsträckta, som om man var på ett dansgolv och klockan börjar närma sig stängningsdags.

Eller har ni sett
alla dessa makeover-program där man bygger om hus, bygger nya hus, eller möblerar om ansiktet och kroppen på en ful människa, och sedan när allt är klart, och det skall visas för den omgjorda, hur han/hon måste skrika och svära för att visa sig tillräckligt överraskad för allt det som åstadkommits.

Allt detta skrikande har naturligtvis spridit sig till Sverige. Lyssna till Idol, Dansbandskampen eller Körslaget, det är betydligt mer gallskrikande hos publik och deltagare än det är skönsång. Folk hoppar, slänger sig, skriker, gråter och det är fruktansvärt pinsamt för alla oss människor som är vanliga, vi som lever ute i verkligheten.

Här ute i verkligheten skriks det inte. Här är det tyst och stilla. Ingen från Postkodmiljonären ringer på dörren och ger mig 100 000 kronor så att jag måste säga något överraskat, t ex oj, vad mycket. Eller " det trodde jag inte". Ingen kommer hit och river ner vårt fula 70-talskök och är arg över att det inte blivit gjort tidigare, och renoverar allt i svart och rött, i så hiskeliga färger att när man kommer hem och ser eländet, bara får fram små konstiga ljud och säger "det var som fan", mens man tänker på att hemmet är förstört.

Och ingen kommer hit med fyra snygga kvinnor som jag får prova under en månad, samtidigt som jag varje vecka måste rösta bort en kvinna i taget, och som blir fruktansvärt ledsen, medan de andra blir jätteglada för att de får vara kvar till nästa omgång. Här ute i verkligheten väljs ingen bort, alla har varit här väldigt länge, och de eventuella bortval som gjordes när det gäller kvinnor, ligger numera ett 20-tal år bak i tiden.

Nej, allt detta skrikande och ropande, allt detta bortväljande, allt detta omgörande av människor, det finns inte här ute i verkligheten. Vi lever fortfarande i Lennart Hyland-land. Då publiken fortfarande applåderar lugnt och stilla, och på sin höjd skrattar lite när Lennart skojar till det. Eller när gubben i lådan hoppar upp och är rolig. Ingen röstas bort, istället får alla skicka in sina bidrag till Röda fjädern-insamlingen, eller en rimmad dikt till Hylands ABC-bok som såldes 1966 till förmån för spetälska barn över hela världen.

Det var på den tiden då ingen publik stod och skrek som om de vore galna.

******

Läs även andra bloggare om , , ,

20 kommentarer:

lete sa...

Det är märkligt. Du hann före mig. Precis när jag skulle börja skriva om detta skrikande får jag läsa mina tankar. Det är fult gjort !
Jag får "saxa" från ditt inlägg om jag ändå kåserar i ämnet.

Ingela sa...

Du har alldeles rätt - som du brukar.

Förutom när det gäller tid, där är du och jag varandras motsatser. Jag tror alltid att jag hinner hänga den där tvätten innan jag gr till jobbet, för att inte tala om vad jag tror att jag ska hinna med innan jag går och lägger mig.

Ändå är jag en sån som har lätt för att bli lite exalterad (kan man vara lite exalterad?) och hoppar och tjoar när det är roligt eller spännande. Gallskriker gör jag dock inte. Möjligtvis om jag var med och vann körslaget att jag skulle skrika lite. DEt finns ju gränser.

Sven sa...

lete: Haha, vad bra att jag hann före. Du får saxa, helt enkelt.

Ingela: Nä, jag tror att jag aldrig gallskrikit i hela mitt liv. Och nu känns det ju lite sent att börja med det.

bettankax sa...

Jag har heller aldrig gallskrikit. Inte ens när jag satt i aulan med m-knappen i högsta hugg för att rösta på Tio-i-topp. Jag tror det var 1967.
Kan inte komma på något som skulle få mig att gallskrika. Men så lever jag också i verkliga livet och i ärlighetens namn är jag ofta irriterad över allt (o)ljud som finns överallt alltid.

Sven sa...

bettankax: Jag var aldrig med och röstade med mentormeterknappar. Det hade varit roligt att ha haft ett sådant minne. Nu är det för sent.

Agneta sa...

Kan vi inte göra något åt missbruket med stående ovationer jämt och ständigt?

Ibland tvingas man av grupptrycket att ställa sig upp fast man inte alls tycker att det är förtjänt.

Maja sa...

HaHa, så jädra kul skrivet! Och naturligtvis helt adekvat iakttagelse av din samtid.

Det är ju nästan så att man inte vill kännas vid folk när de uppför sig så väsensfrämmande.

hellstream sa...

Och (nästan) ingen åker till Ullared eller med Färjan och framförallt jobbar vi inte på Arlanda eller får välja kvinnor under mammas överseende.

Sven sa...

Agneta: Ja, det har gått inflation även i stående ovationer. Som om man vill göra konserten bättre än den var, för att man får valuta för pengarna.

Maja:Väsensfrämmande. Ett fint ord.

hellstream: Frågan är, var är verkligheten? Är den där, eller här ute. Är någon vanlig?

Anonym sa...

Du har så sant i dina tankar, stämmer bra överens med mina. Och i min verklighet kommer det inte någon med stiliga män till mig att välja bort ifrån, för att sen försöka bli lycklig med någon av dem. Mina verkliga bortval av män gjordes för ett trettiotal år sedan.

Sven sa...

Anonym: Men om du har tur ringer Rickard Sjöberg från Postkodmiljonären på dörren, med ett stort kuvert. Sluta aldrig hoppas!

Anonym sa...

Ja, när jag tänker efter, jag har inte slutat att hoppas!

Anonym sa...

Och när jag ytterligare tänker efter har en man under de senaste tio åren givit mig mer än jag någonsin drömt om i hela mitt liv. Lugnt och stilla. Inget skrikande och ropande. Det är min verklighet och som jag är lycklig över.

Sven sa...

Anonym: Låter som en riktigt triss-vinst; 10 000 kr i månaden i 10 år!

Bert sa...

Härligt inlägg, Sven.

Jag tycker som du. Det är alldeles för gapigt i TV. Men, det är som du säger; det kommer från USA. Frihetens stamort på jorden har gjort oss galna.

Är det värt det?

Sven sa...

Bert: Ja, kanske. För musiken skull. Och för Obama.

ab sa...

Du har så rätt så.

Men om man tittar på publiken hos dr Phil och Oprah, så skriker de faktiskt inte på riktigt. De står där och ler och klappar händerna lite, och över dem ligger en konstgjord skrikmatta, en effekt som inte alls kommer ur deras munnar. De brukar se lite generade ut och flacka med blicken och undra vilka som tjoar.

Elisabet sa...

Nån gång i slutet av 60-talet kom Hep Stars till Borgen hemma i Malå.
Vi stod där framför scenen hur många som helst och jag minns hur förvånad jag blev när en mörkhårig flicka från Adakhållet började skrika alldeles omåttligt och grät, det gjorde hon också.

Alldeles skakad var jag.

Detta var värre än på Filadelfias väckelsemöten där jag vuxit upp.

Jag har fortfarande svårt för skrikandet.

Sven sa...

ab: Det visste jag inte, men du har säkert rätt, att skriken är pålagda.

Elisabet: Välkommen tilbaka! Måste vara skönt att operationen är över.
Hoppas att läkning och rehab går bra!

Grafiker Micke sa...

Det är producenterna av dessa amerikanska serier som inte tror att publiken kan visa äkta glädje, så de regisserar de som står intill och sitter i publiken. De tror helt enkelt att man inte förstår hur äkta glädje ser ut.
Och att det nu spridit sig till Sverige och vår television, det är väl för att de svenska producenterna tror att det är som amerikanerna man skall göra.