fredag, oktober 09, 2009

Mitt i en strimma av öppet vatten



Isen lägger sakteliga på fjärden och svanarna samlas i vakarna. Oförtröttligt äter de bottenväxter, vars energi skall få dem tillräckligt starka för flykten söderut. Jag är förvånad över att överhuvudtaget någon kan leva på dessa förruttnade växtdelar på botten, särskilt en sådan stor fågel som svanen. Det är tur att svanen inte hör vad jag tänker, i så fall skulle den kanske själv börja tveka över den mat som står till buds. Frågan är, tycker svanen att maten smakar gott eller står de över sådana spörsmål, som för oss människor är så viktiga.

Vi funderar ju ständigt på sådana frågor, är det gott? är det bra? eller kanske dåligt? Och kanske den vanligaste frågan av alla: duger jag? Eller är jag bra på det jag gör?

Det är egentligen vårt Jag som har så dåligt självförtroende, att det tvingar oss att ständigt upprepa dessa frågor. Jaget existerar ju inte rent faktiskt, så det känner sig därför alltid hotat, och med risk att gå upp i rök. Om vi kunde tysta vårt inre som ständigt ropar efter bekräftelse, skulle mycket vara vunnet.

I en intervju säger Ernst Billgren att om man vill vara riktigt kreativ och få mycket gjort måste man koppla ifrån jagets krav på prestation och befria sig från frågor om saker är bra eller dåliga. Ingen kan egentligen veta vad som är bra konst, så därför är det helt ok att göra dålig konst! När man förstått det så blir det mycket producerat.

De som är rädd att göra fel, eller att folk ska tycka det dom gör är dåligt, de fastnar ofta i en ond spiral där planering och förberedelser blir huvudsaken. Det viktiga i livet, flödet mellan polerna, stagnerar och prestationsångesten tar över.



Men svanarna saknar nog fallenhet för prestationsångest, de har väl inte ens smaklökar. De äter och nöjer sig med det som finns. Mitt i en en strimma av öppet vatten, omgiven av tunn och kall nyis.

3 kommentarer :

Love, literature and gardening sa...

När man som jag äter LCHF-kost så funderar man ju på hur "stenåldersmänniskan" åt - det fetaste köttet han kunde hitta, nötter etc och på hösten en massa söt frukt för att lägga på lite hull för vintern.

Satt stenåldersmänniskan och funderade på vad som var gott och inte? Åt han det han var tvungen för att överleva? Eller rynkade han på näsan åt fläckiga äpplen och tog bara de fina? Kanske har vi fått våra smaklökar för att kunna "välja" mat som är rätt för oss? Men i så fall har det gått överstyr lite grann idag...

Tänker jag nu när jag funderar lite på din norrländska svan som ska överleva vintern.

Monstruösa Margit sa...

Har funderat en hel del på det här med prestationer och bekräftelse och kreativitet. Att skriva gick genast mycket bättre för mig när jag försäkrade mig själv om att det var helt okej att skriva strunt, att det var bättre att skriva dåligt än ingenting alls.

Som i inlägget med den buddistiska ordlistan: Lycka är att acceptera det som är.

Sven sa...

Love,literatur and gardening: Ja, säkert har lukt och smak varit viktiga för vår överlevnad. Vi kan ju inte äta ruttet kött t ex. Svanar verkar ha väldigt ensidig kost!

Monstruösa Margit: Överens!