30 oktober 2009

Allvarlig lek

Min son Lars var i veckan till Äventyrsbadet i Piteå. När han kom hem gjorde han reflektionen att det inte längre var lika roligt att bada där som när han var liten. Då kunde man bada i 8 timmar utan att bli less, men nu kändes det rätt uttjatat redan efter 3 timmar. Man kan säga att Lars hade upptäckt vuxenblivandets oändliga nackdel; den alltmer utbredda tråkigheten.

Ju äldre man blir desto tråkigare och allvarligare blir det mesta. Folk blir tystare och dystrare för varje dag som går, och ingen tycker det längre är så roligt att bara hoppa i en vattenpöl så att det stänker på byxorna. Det är få som fortsätter att bygga Lego när de blivit medelålders, och det är bara en handfull människor som i vuxen ålder roar sig med att bygga modellplan.

Men det är tur att idrotten finns. Inom idrotten kan folk fortsätta att vara barn, och bygga upp sina liv kring leken. Att sparka boll på en gräsplan verkar fortsätta att vara lika roligt för många oberoende hur gamla de blir, och för en del är fotbollen, själva livet. I och för sig sitter numera de flesta på läktarn och tittar på, men det är inget fel på inlevelsen. Folk skriker ut sina känslor och får gråta, skälla och bete sig som bortskämda barn, utan att det räknas som speciellt konstigt.

Samtidigt som fotboll, hockey och alla de andra stora sporterna, blir ett barnsligt sätt att undvika vuxenhetens tråkighet, så blir ändå dessa idrotter tagna på stort allvar. En förlust för Sverige i en landskamp kan innebära nästan landssorg, och bearbetningen av en sådan förlust kan pågå kollektivt i tv-program efter program under lång tid. Man stöttar varann i långa samtal och försöker behärska sin ilska och aggressivitet, som annars är ett vanligt inslag i svår sorg.

För att på nåt sätt dölja för oss alla, att idrott bara är en form av barnslig lek, så är det sedan många år kutym att tränare, medhjälpare, idrottstjänstemän samt idrottsreportrar av olika slag, alla bär snygga kostymer, med vita skjortor och slips. Jag tror till och med att tränarna uppträder i kostym även på träningarna. I alla tv-studios där kommentatorerna sitter är det kostymer som gäller över hela linjen. Eller snygga dräkter för kvinnorna.

Man försöker väl visa hur allvarligt det är egentligen, detta med idrott och sport. Det är finkläderna som gäller, inte mysbyxorna. Men egentligen sitter nog dessa kommentatorer inte i kostymer, utan i kortbyxor och gympaskor. Och pratar om sina lekar som de lekt sedan de varit små, och som hjälper dem att undvika vuxenvärldens allvarlighet; den som gör att vi sakta stelnar till mumier som sitter tysta och bara tänker på riskerna med tillvaron.

Själv är jag inte intresserad av idrott. Känner mig rätt allvarligt vuxen. Men jag har heller aldrig gillat äventyrsbad, sedan jag tappade glasögonen i bassängen i Örnsköldsvik på 80-talet.

8 kommentarer:

Ingela sa...

Jag gillar äventyrsbad. Vår familj var i Piteå över helgen för ett tag sen och vi badade en hel dag med kortare avbrott för födintag. Vattenrutchbanor är nästan det roligaste jag vet när det handlar om fysisk aktivitet.

De stora barnen var inte med denna gång så jag kunde dessutom åka riktigt ohämmat. De små har inte riktigt börjat med att skämmas för en leksugen mamma. Med M som är 10½ lär det bara vara en tidsfråga.

Sven sa...

Ingela: Har inte du glasögon?

Bert sa...

Även jag förvånas ofta storligen över detta allvar, som kopplas till sport. Och jag kan heller inte förstå det.

Bättre vore att alla de som ägnar sig åt att titta på sport i olika sammanhang, istället ägnade sig själva åt någon form av rörelse. Det skulle bli lekfullt. Och nyttigt.

Sven sa...

Bert:Jag håller verkligen med dig. Många, som inte har glasögon, skulle kunna gå i badhuset och simma istället.

Bert sa...

Haha! Jo, det förutsätter förstås att man inte har glasögon.

Elisabet sa...

Tillsammans med helsingborgaren och hans söner, fick jag uppleva en helt i norra Tyskland, på ett äventyrsbad av det större slaget.

Efter två timmar var jag döless.

Efter tre timmar meddelade jag att "nä, ligg ni här och plaska ...", och så tog jag på mig kläderna och gick på kilometerlånga promenader längs havet i stället.

Det var underligt .., för jag älskar ju att bada i havet .. men detta .., att trängas med hur många människor som helst och stojet och skriket och hojtandet .., nix, det var inget för mig.

Men så tog det slut också med den arme badglade mannen.

Maja sa...

Jag lånade ett par simglasögon av en kompis en gång och simmade vingligt och yr som vore jag i fyllan. Det visade sig att de var slipade med hennes styrkor och korrigeringar för brytningsfel.

Så det finns hopp för även glasögonprydda. Nu finns inga ursäkter för att inte tillbringa en vacker dag inomhus i urinutspätt vatten, med skrik och stoj mellan ekande kakelbeklädda väggar. Möjligtvis är det hörselproblem ni får ta itu med därpå...

Sven sa...

Elisabet:Jag har nog alltid förstått det, att Äventyrsbad inte direkt främjar kärleken.... :)

Maja: Jag har ofta tänkt att jag skulle skaffa sådana badglasögon. Men det har inte blivit. Nu ska jag nog ta tag i saken.