lördag, september 19, 2009

Synen på mig själv

När jag var barn var jag som barn är mest. Jag gillade att klättra i träd, springa fort och krypa i diken eller hoppa från snöhögar. Det var kroppen som utvecklades och tränades i leken. I lågstadiet var det herre-på-täppan och snöbollskrig på skolgården. Jag kallades för Björnen, pga av min storlek och styrka och förkärlek för slagsmålen och brottningsmatcherna på rasterna.

Men i fyran började jag se dåligt, närsyntheten kom smygande. Jag förnekade det hela för mig själv och för andra, utarbetade olika metoder för att ta reda på vad det stod på svarta tavlan. Men till slut i femte klass, när jag satt längst fram och ändå inte såg vad fröken hade skrivit blev jag avslöjad. Den hemska sanningen blev uppenbar; jag behövde glasögon.

Och den dagen jag fick min glasögon förändrades mitt liv dramatiskt.

Glasögonen satt där på näsan, från morgon till kväll, och allt fysisk rörelse blev ett problem. Att springa var svårt när glasögonen hoppade upp och ner och svetten skymde sikten. All kroppslig närkontakt som tidigare varit mitt signum blev plötsligt hotande, det fanns alltid risken att glasögonen skull ramla av och gå sönder. Att gå i badhuset och simma fick jag göra som halvblind då glasögonen lämnades i omklädningsrummet. Under fotbollsmatcherna var det nödvändigt att undvika närkamperna och jag lärde mig att strax innan konfrontation med en medspelare stanna upp, och missade naturligtvis alltid bollen.

Glasögonen försatte mig i ett helt nytt förhållande till den fysiska världen och jag blev försiktig och drog mig undan från alla kroppsliga tävlingsmoment, som pojklivet ständigt var fullt av. Aldrig mer en kullerbytta på gymnastiken.

När kroppsaktiviteterna tagits ifrån mig sökte jag alternativ. Och precis som många andra glasögonormar började jag istället läsa böcker och enbart satsa på mina intellektuella förmågor. Läsandet och musiken blev allt för mig och idrott har jag sedan dess i stort sett hatat och undvikit. Det är nog därför många barn som har glasögon blir utsatta för mobbing, de blir helt enkelt plugghästar som är fullständigt hopplöst tråkiga.

När jag nu som vuxen ser tillbaka på min historia ser jag sambanden, hur det ena gav det andra, som jag då inte var medveten om. Närsyntheten skapade mig, betydligt mer än många andra influenser under uppväxten. Glasögonen tog ifrån mig den kroppsliga glädjen över att rusa omkring, kasta sig, rulla runt och njuta av rörelsefriheten. Men den gav mig böckerna, litteraturen och musiken.

För 10 år sedan började jag med en kroppsaktivitet som jag fortfarande sysslar med. Naturligtvis handlar det inte om gympa eller jogging, utan om Qigong. Qigong innehåller behärskade rörelser som sker i ultrarapid och det finns absolut ingen risk att glasögonen skall falla från min näsa och krossas mot marken.

Den senaste tiden har jag funderat på om jag skulle ta och skaffa mig linser. Och sedan klättra upp i ett högt träd, hoppa från en stor snöhög, brottas med mina barn eller dyka från bassängkanten med huvudet före. Det är aldrig för sent att skaffa sig en lycklig barndom.

6 kommentarer :

Elisabet sa...

Som alltid ..., du skriver såååå bra och intressant!

Och nu har jag tandvärk.

Sven sa...

Elisabet: Tack Elisabet.
Äsch, vilket elände med tandvärk, hoppas du får hjälp.

Kanske man ska skriva om hur man fick sina kvicksilverfyllningar på 60-talet? Utan bedövning! Som nu börjar spricka när man är över 50. Bra ämne.

Eva Gun sa...

Intressant!
Tänk vad mycket som påverkar en utan att man märker det. Föränn efteråt.
Din kropp kanske saknar det fysiska som verkar ha varit mycket du - då.

Hans sa...

Jättebra och tänkvärd text. Den skulle du kunna sälja in som krönika till en föräldra/barn-tidning. Rakt av.

Själv satt jag helst längst bak i klassrumshörnet för att ha full uppsikt över slagfältet. Kastade mig utför snöhögar på rasten och slängde väl en eller annan snöboll mot tjejer som jag ville göra mig märkvärdig för. Likafullt blev jag snarare en bokstavarnas än en skidstavarnas man. Frågan är var du hamnat, om ej glasögonen begränsat dina fysiska övningar. Hade du inte även då blivit släktens store filosof? Jo, jag tror nog det.

Sven sa...

Eva-Gun: Ja, men om jag skaffar mig linser så kanske jag får veta hur mycket jag saknat det fysiska. Hoppas jag.

Hans: Nej men hej Hans,vad roligt med en kommentar från dig. Och med beröm och allting.

Du har nog rätt att det kanske hade blivit böckerna ändå. Det är intressant med dessa samband som man ser i sitt liv, när man ser i backspegeln. Man väljer ju att se det man vill se.

Visst håller du också på med Qigong även om du inte har haft glasögon? Vi har alla en individuell historia.

Hans sa...

Qigongen har legat i träda mer än ett år nu. Drabbades av latmask och la mig på spikmatta i stället.