28 augusti 2009

Soffor som jag legat på

Soffor som jag legat på i mitt liv, ett sådant perspektiv på tillvaron kanske inte är lika självklart för en kvinna som för en man. I varje hus eller lägenhet som jag bott i har soffan varit central, ända sedan jag växte upp i Husum.

Där fanns ju kökssoffan i trä, med ett tunt bolstrat trälock. Perfekt för en arbetande, ledbruten man att slockna på under en kvart på lunchen. Själva trälockets hårdhet gav mannen en slags moralisk tillåtelse att somna där, trots att han hade bibelns ord om arbete i sitt anletes svett, ringande i öronen. Att ligga bekvämt var inte att tänka på i det frikyrkliga västernorrland.

Vi var fem karlar i huset och konkurrensen var hård om kökssoffan. Vi var tvungna att sprida ut oss. En låg på soffan, två på sängarna i sovrummet, en på vardagsrumssoffan och en på hammocken på altan. Där låg vi medan modern lagade maten, dukade fram och ropade varsegod. Sen åt vi under tystnad, gick sedan och la oss igen medan modern dukade bort och diskade undan.

Jag vet inte varför en man inte kan vara uppe på benen under en hel dag. Det måste bero på att vi härstammar från jägarfolket; snabba och ansträngande rusningar i samband med jakt och sedan vila resten av dagen. Eller kanske beror det på vår kraftiga benstomme som gör att vi inte kan hålla våra tunga kroppar upprätta en hel dag?

I vår första lägenhet köpte vi en liknande kökssoffa som jag haft hemma. Den hjälpte mig i sorgen över att ha flyttat hemifrån. Min svåra separationsångest lindrades varje gång ja la mig på det hårda trälocket, lika tunt bolstrat som det ursprungliga.

Vardagsrummen i mitt liv har naturligtvis innehållit soffor av mjukare kvalitet. Vi köpte en blårandig bassoffa på 80-talet och den höll nästan i 15 år, innan jag fullständigt nötte ut den i samband med influensan 1999. Under barnens tonårstid och fortfarande, har vi haft en hörnsoffa som sväljer 10-12 ungdomar med långa ben och den har varit filmkvällarnas och chipsätarnas välsignelse.

Som man kan jag lägga mig på en soffa en stund efter maten, slockna på två minuter och sova i en timme. Sedan kliva upp piggelin bara för att tre timmar senare lägga mig för natten och somna lika snabbt en andra gång. Jag känner ingen kvinna som är kapabel till en sådan sömn. Det verkar som om deras behov tillfredsställs under natten.

Man kan faktiskt uttrycka det som om soffan, det är mannens andra hem. Troligtvis beror det på att större delen av det manliga släktet lider av snarkningar med långa andningsuppehåll under natten, med svår trötthet dagtid som följd. En ständig trötthet som gör att han alltid längtar efter sofflocket.

Naturligtvis kan man fråga sig vem som lider mest, den som snarkar eller den som lever med honom.

27 augusti 2009

Tack Jonas!

Nu är datakrånglet över för alla er med Internet Explorer! Som vanligt när vi i Luleå eller Göteborg har datakrångel så är det endast Jonas som kan lösa det hela. Han verkar ha en nästan övernaturlig förmåga att förstå datorernas innersta väsen, och kan ofta utan att tveka ge de råd som man behöver.

Vet ni vad som var fel denna gång? Jo, det saknades en vinkel som ser ut så här > i ett Youtube-klipp. Både Firefox och Chrome kunde läsa det ändå, men inte IE. (Ni som kan, byt webbläsare!)

Det är tur att det finns ungdomar i dagens samhälle, hur skulle vi äldre överhuvudtaget klara oss? För det är inte många av oss äldre som har förstått innebörden av > eller < och dess stora betydelse för kommunikationen mellan människor.

Promenader och utflykter går vidare tack vare Jonas. Med ännu en insikt: det är de små, små detaljerna som gör det!

26 augusti 2009

Datakrångel

Jag har uppmärksammats på att min blogg inte fungerar med webbläsaren Internet Explorer. Konstigt, för den fungerar bra både med Google chrome och Firefox.

Är det någon som vet vad det kan vara för fel?

"Hellre Ryssbält än New York"

Agneta tipsade mig på en rubrik i DN från igår, och jag kan inte låta bli att publicera den även här. Det handlar om Klas Granström som spelar in i en studio hos sin farmor. Läs artikeln här.

Det är häftigt när glesbygden blir viktigare än centrum. Vi som lever i utkanterna känner till det redan, att det är i periferin som det unika inträffar.

18 augusti 2009

Tankar från en stol



Jag sitter på den gula stolen, min tänkarstol, som alltid står på stranden i Ryssbält. Jag lyssnar till tystnaden från havet, som bara störs av några trutar som ibland ropar till mig från sina platser långt ut, där de ligger nära strömmingsgrundet.

Ute vid piren har småskrakarna samlats i ett stort antal, och de leker, plaskar och dyker i glädje över den gemensamma samvaron. Att samlas i stora grupper gör det säkrare för skrakungarna, det blir mindre risk för var och en i händelse av ett angrepp från en rovfågel.

Det är väl som för oss människor. Vi känner oss tryggare om vi har folk omkring oss, som vi känner. Som ensam är en människa skör och mer utlämnad för livets svårigheter. Men det är lätt att glömma att vi är så beroende av varandra så länge det går bra och livet leker, som det heter. När olyckan eller sjukdomen uppenbarar sig - alltid plötsligt och oväntat - blir det tydligt; den mänskliga gemenskapen tillsammans med nära och kära är lika viktig för oss, som den är för skrakungarna.



Och rovfågeln jagar helst ensam, oberoende och orädd ryttlar den över vattenytan och väljer ut sitt offer. Den finns här och jagar för att naturen skall behålla sin balans och jämvikt. Rovfågelns ensamhet hjälper oss att förstå den djupt mänskliga aspekten av livet, att innerst inne är vi alltid ensamma. Och det är en ensamhet som ofta låter känslor av rädsla och misstro söka sitt offer hos de andra i flocken.



Men nu när havet är stilla och jag sitter på min stol, känns sådana känslor väldigt avlägsna. En stor tacksamhet väller över mig. Inte för att jag får sitta här ensam denna ljuvliga söndagsmorgon, utan över min familj, mina vänner och alla kamrater, som likt småskrakarna samlas runt mig, för att förhindra att jag skall bli offer för den cirklande och mörka rovfågeln högt upp i skyn.

Läs andra bloggare om: , ,

10 augusti 2009

Alkberg på Luleåkalaset



Jag kan inte låta bli att filma när någon av mina söner spelar på scenen. Denna gång är det Jonas som går igång med rockabilly-riff tillsammans med Mattias Alkberg, Angelica, Christian och Kalle. Det är ju egentligen hopplöst att filma dessa konserter, jag står för långt bort så egentligen ser man bara publiken med tillräcklig skärpa.

Men det är inte fy skam det heller. Jag ser Jonathan, Einar, Edvin och Kalle som går omkring och kramas och dansar. Mats Wikström lyssnar mera isolerat och koncentrerat. Den här filmen fick mig att bli intresserad av vad som händer i publiken under en spelning. Där förekommer otroligt många sociala yttringar som är en följd av folksamlingen samt musiken och rytmen. Det kanske är det som är meningen med det hela.

Nästa konsert som jag filmar ska jag göra tvärtom. Ställa mig vid scenen och bara filma det som händer i publiken. Som en slags etnologisk undersökning.

Mest visst spelar är det en härlig musik som Alkberg presterar denna gång?

Läs andra bloggare om: ,

2 augusti 2009

Att ha roligt

Vad är det som är roligt egentligen?

Vi lever i en hedonistisk kultur där vi uppmanas att ha roligt och njuta av tillvaron så mycket som möjligt. Det är nästan som om livets mening har blivit att ha roligt och andra värden har skjutits i bakgrunden. Från alla hörn av vårt samhälle erbjuds njutningar i alla former vare sig det gäller resor, mat eller underbara spa. Ha roligt! Njut av tillvaron!

Men hur ska vi nånsin kunna komma upp till de krav på att ha roligt som finns. Det har blivit som om den hedonistiska kulturen utövar ett slags förtryck på oss människor, och många av oss är ständigt oroliga om vi verkligen har tillräckligt roligt. Har jag det tillräckligt skönt på min semester? Är jag tillräckligt lycklig? Har jag en bra självkänsla? Är mitt hem tillräckligt snyggt och väldesignat för att jag ska kunna känna mig nöjd?

I helgen har det varit Luleåkalaset, en av alla dessa stadsfester som finns på sommaren, och som erbjuder kalas, fest och att ha roligt. På ett sådant kalas kanske man kan få svar på vad som är roligt tänkte jag, och gick omkring och tittade på vad folk hade för sig. Det som är slående, och som verkar vara genomgående tema för dessa stadsfester är ätandet. Efter alla gator, i alla gathörn, finns hundratals matställen uppradade. Man serverar snabbmat av alla möjliga sorter med ursprung från hela världen. Det är alltså tydligt att äta är en av det roligaste man kan göra på dessa fester. Men hur många gånger kan man äta under en kväll; fyra eller fem gånger kanske? Tillsammans med fyra, fem starköl är nog det bästa receptet på en rolig kväll.

Många kanske tror att det är musiken som drar folk till dessa fester. Men hur roligt är det att stå på en stor parkering tillsammans med folk som bara tänker på att äta, och försöka lyssna på nåt band som flesta verkar ointresserade av eftersom de bara går fram och tillbaka hela tiden och pratar i sina mobiltelefoner.

Jag tror att det är dags att skapa en motkraft till det hedonistiska förtrycket. Vi behöver inte ha roligt jämt, inte njuta oss fram i livet. Bättre är att leva balanserat tillsammans med de dagliga rutinerna, och låta upprepningarna ge den harmoni som vi behöver. Då först kanske vi förstår vad som egentligen är roligt, och att man inte behöver ha det hela tiden.