25 juli 2009

Sommarläsning

Igår kväll gick vi en promenad ner till fjärden. Det var en underbart varm kväll, med ryssvärmen som blåste in från nordost, trots att himlen var mörk och molnig. Det regn som alla pratar om har vi inte mycket av i Luleå i sommar, det är istället torrt och brandfarligt. I soltimmar ligger vi tvåa efter Visby tror jag.

Men egentligen är jag inte alls särskilt väderberoende, mitt liv rullar på oberoende om det är sol eller regn. Ibland föredrar jag mulet väder eftersom då kan jag sitta inne med gott samvete framför datorn eller bakom en bok. För datorn sitter man framför medan boken sitter man bakom, fråga mig inte varför.

I sommar har jag läst deckare. Deckare har den fördelen att själva kriminalhistorien - vem är mördaren? - får en att rycka fram mellan sidorna som om det vore ett maratonlopp. Man vill komma till målet så fort som möjligt, för att få nycklarna till mysteriet. Resan däremot, som vid läsning av en vanlig roman är huvudsaken, blir vid deckarläsningen underordnad.

Men det är inte alla deckare som klarar det. Jag läste några Minette Walters, och hon kan verkligen hantverket som får en att bara sträckläsa och glömma bort kisspauserna. Sedan läste jag svensken Mons Kallentoft och hans bok Midvinterblod, rekommenderad på topplistorna i sommar. Men där fungerade det inte. Det här var tydligen hans första kriminalroman och det märktes att det egentligen var en vanlig roman det handlade om. Långa skildringar av relationen mellan den kvinnliga polisen och hennes tonårsdotter, inre dialoger sida upp och sida ner. Inte dåligt skrivet, inte alls, men jag blev aldrig intresserad av vem som var mördaren! Jag var helt obrydd om hur morden hade gått till, vilket måste vara en katastrof för en deckarläsare. Jag önskade mest att boken skulle ta slut.

Igår började jag på den nya, och mystiska boken Hypnotisören, skriven av pseudonymen Lars Kepler som ingen vet vem det är. Redan efter fem sidor kände jag suget efter att förstå hur detta grymma mord gått till: vem kan ha gjort det? hur hänger det ihop? vem är mördaren?

Så idag kommer jag nog att leva i suget från dessa frågor, medan jag läser sida efter sida, längre och längre fram i den tjocka boken sökande efter gåtans lösning.

Det är målet som har betydelse, inte vägen.

9 kommentarer:

Love, literature and gardening sa...

Fast jag tycker nog att just M Walters kan gräva ner sig i psykologiserande dravel som gör att det där maratonloppet du kallar det hakar upp sig rejält.

Men Hypnotisören - den ska jag ta och leta upp!

Bert sa...

Kallentofts första hade jag inte heller mycket till övers för.

Nyss utläst Johan Theorins Nattfåk, var en större behållning.

Keplers bok stod jag och tummade på i torsdags i affären, men avstod. Väntar till senare i höst.

Sven sa...

Love, literatur and gardening: Ok, så kanske det kan vara, det skiljer nog mellan olika böcker. Psykologiserande gillar jag inte heller.

Bert: Läst halva Kepler. Väldigt bra tycker jag, det bara rusar fram...!

Leva sa...

Har du provat Arne Dahls böcker, om A-gruppen? Där får du underhållning både på vägen och i målet... de är de absolut bästa deckarna jag har läst, och det trista med det är att inga andra deckare riktigt 'duger', sedan... ;)

Sven sa...

Leva: Nej, inte än, men nu när du ger tipset så kommer jag ta mig an dem. Kanske efter Kepler...

Maja sa...

Kanske något i ditt resonemang om vägen - målet är svaret på varför jag inte läser/inte njuter av deckare? Jag vill nog fångas från första stund och drivas vidare av en god berättelse inte bara av nyfikenhet på gåtans lösning. Är nog alldeles för otålig för att nöja mig med ett intressant slut, resan dit måste vara värt besväret oxo.

Klokt tänkt. Som vanligt.

Sven sa...

Maja: För mig beror det på vilken period jag är i. Om jag är trött. håglös och inte orkar så mycket så passar deckare perfekt. De ställer inte så mycket krav på närvaro under resan, huvudsaken man kommer fram. Men när jag mår bra, undviker jag deckarna och läser om vägen enbart: fördjupar mig i den inre dialogens långa promenader.

Teg sa...

Dennis Lehane, den amerikanska thrillermästaren. Han som skrivit böckerna bakom Mystic River och Gone, baby Gone, och även lite The Wire.

Också bra!

Har just läst Ingenting är heligt. Och den var så där pusselbitig och bra. Lite underhållande språk, lite lättsamt på nåt sätt, trots att handlingen inte är lättsam.

Sven sa...

Teg: Nu läser jag Lehane. Mycket bra!