måndag, juli 27, 2009

Det är annorlunda

Idag känns det tomt. Jag har redan läst ut min deckare. Den var så bra att jag har bara läst och läst, bara för att komma till slutet, där allt löses upp och där man får klart för sig vad som hänt och varför det har hänt. Vem som utfört alla hemska mord och stympningar som skett under de senaste 500 sidorna.

Jag ångrar mig. Jag borde ha tagit det lugnt, läst några sidor och sedan avvaktat ett tag för att dra ut på njutningen, för att sedan fortsätta i maklig takt.

Det är tur att livet liknar mer en vanlig roman än en deckare. Man vill gärna ta det lugnt, ta en dag i sänder och man har absolut inget behov av att få veta hur allt gick, till slut. Det känns bra varje gång man får vända ett nytt blad i livets bok och man vill helst inte veta hur många kapitel som finns kvar.

I min familj läser vi eller ser på filmer, mer än vi pratar. Var och en sitter med sin bok och fördjupar sig i verkligheter långt ifrån Porsön. Ibland tittat vi upp och ser på varann, mest bara för att kolla att alla är kvar. Det är rätt konstigt, för i den familj som jag växte upp var det tvärtom, ingen läste någonting överhuvudtaget (ja, förutom bonaderna på väggen, t ex Vart ska du gå lilla fänta? eller Kaffetår, Påtår, Tretår och Krusetår)

Det är väldigt stor skillnad mellan en läsande och icke-läsande familj. Den största skillnaden är nog tidsuppfattningen. Om man inte läser är nuet väldigt påtagligt och händelserna sker efter varann i linjär ordning. Och om man läser blir tidsbegreppet betydligt mer komplicerat: jag sitter här just nu, läsande, och mitt medvetande befinner sig i ett svenskt jordbrukarhem på 40-talet, och det som händer där, händer i presens.

Det var inte riktigt sant det jag sa om min uppväxtfamilj, att man inte läste. Man läste inte böcker men däremot Örnsköldsviks Allehanda. Där stod det vad som hade hänt det senaste dygnet på orten; småstölder, krockar, Trivselkvällar i Mosjön, reportage från Bredbyn osv. Det var väldigt viktigt med att följa med i de små, små händelserna och ÖA kunde ha en halvsida om en bilkrock med plåtskador som följd. Det lilla blåstes upp till det stora, precis som det är på små orter.

Idag när jag träffar mina vänner så krävs det att vi har läst ungefär samma böcker, sett ungefär samma filmer, sett samma tv-program, för att vi ska kunna kommunicera. Vi har ingen daglig gemensam tillvaro som vi delar på, utan allt är abstrakt och byggt på föreställningar. Det är därför vi inte behöver träffa varann så ofta nuförtiden. Vi kan leva våra separata liv under lång tid, och sedan träffas igen för att jämföra våra läs eller musikupplevelser.

I min uppväxtfamilj var man tvungen att träffa grannar och vänner varje dag, för att utbyta information om det aktuella läget; väderleksrapporten, händelser på orten eller skvallret kring originalen. Det fanns en gemenskap i det dagliga.

Men vad är bättre och sämre?. Jag värderar inte. Säger bara att det är annorlunda.

Läs andra bloggare om: ,

4 kommentarer :

Love, literature and gardening sa...

Min mormor slukade böcker dygnet runt - ja utom när hon slet på fabriken förstås.
Min mor slukade böcker all ledig tid. Nu sitter hon där och varken knappt ser eller hör på vårdboendet - men hon klämmer ett par CD-böcker i veckan på sin spelare med hörlurar i öronen.
Jag har också alltid läst mycket och har drivit åtminstone en sambo till vansinne med min "verklighetsflykt" som han kallade mitt läsande.
Den ene av mina söner läser också otroligt mycket men är mer noga med kvaliteten. Från feta Steven King-böcker i 12-årsålderna håller han visst på att plöja igenom Dostojevski nu vid 20.

Ett intressant, genetiskt betingat arv tycker jag. För i det här fallet tror jag faktiskt inte på uppfostran eller miljö.

Men bra eller dåligt? Ingen aning, men vi läsare har åtminstone aldrig tråkigt...

Sven sa...

Love,literatur and gardening: Ni är också en läsande familj som gillar verklighetsflykt!

HelenJ sa...

Jag läser också fruktansvärt mycket. Det blir gärna flera böcker i veckan. Och nu med Ipoden kan jag ju läsa fast jag jobbar i trädgården eller kör bil. Men tyvärr så umgås jag mest med folk som max läser en bok om året. Vilket fattigt liv de lever, tänker jag, böcker som ger så mycket. Men kanske är det jag som missar allt som händer i världen när jag sitter uppkrupen i soffan/hammocken med någons nedskrivna fantasier?
Kan iaf känna igen känslan du beskriver i början, om att man nästan jäktat för att komma till slutet på boken - och sedan saknar läsningen. Varför var det så bråttom?
/Helen

Sven sa...

HelenJ: Precis, varför så bråttom. Det är så med livet också, varför ska allt göras nu och bli färdigt med en gång. Jag gillar halvfärdiga projekt, de som nån gång kommer att bli färdiga....i en framtid.