lördag, juni 13, 2009

Svartöstadagen med swing

Varje litet ställe i hela Sverige har en egen dag. Idag har jag varit på Svartöstadagen, men det kunde lika väl ha varit Husum-dagen. För de som bor på stället är det väldigt roligt med en sån dag, och därför har man lagt upp det på samma sätt överallt: loppmarknad, korv och fikaförsäljning och lokal underhållning. För det är verkligen så att det som är roligt i Husum, Bredbyn eller Boden är också roligt i Svartöstan.

Min son köpte en skinnjacka för 40 kronor, min fru några växter till trädgården och jag själv köpte en korv med bröd för 15 kronor. Det är sådana nöjen som är värt att uppskatta.

Men jag har alltid haft svårt för dessa Hemortsdagar. När jag bodde i Husum kände jag mig lite utanför, och kände ingen glädje över loppmarknaderna eller möjligheterna att köpa en våffla med grädde och sylt. Man måste nog känna en viss delaktighet i själva hemkänslan, att det här "är våran bygd och vi trivs tillsammans", och det har jag aldrig gjort. Folk som samlas kring en särskild sak, har alltid haft den inverkan på mig att jag dragit mig undan och känt mig obekväm. Hembygdsfester och Spelmansstämmor har jag undvikit i möjligaste mån.

Men idag på Svartöstadagen, mycket på grund av att jag inte har någon som helst anknytning till Svartöstan (mer än att Johan ska flytta dit), kändes det rätt njutningsfyllt när Dixielanders spelade sin svängiga jazzmusik från Louis Armstrongs tid. Så behagligt, så enkelt och så lämpligt. När jag tittade mig omkring och såg glada och lyckliga människor som följde takten med sina huvuden, insåg jag att denna musik är perfekt anpassad för Dagar till Hemortens Ära.

Här ett litet smakprov på ren, oförfalskad spelglädje.



Andra bloggare om: , ,

10 kommentarer :

Love, literature and gardening sa...

Inte ens tre korv med bröd för en skinnjacka...

Man ska inte förringa den samhörigheten. Även om man/jag inte själv kan känna det riktigt utan hamnar utanför så beundrar jag den. Att bo i samma bygd hela sitt liv och känna sig stolt och trygg där. Det är ändå fint.

Sven sa...

Love,literature and gardening: Jo, det är något fint med samhörigheten, och precis som dig så beundrar jag den, men står samtidigt utanför.

Maja sa...

Kanske är det så alla känner? Att de inte kan uppleva gemenskap med en bygd och dess anonyma innevånare? Och att det är denna känsla - av att stå en liten bit utanför det man uppfattar som andras gemenskap - är det enda som egentligen är gemensamt och delat?

Varför tror jag detta? Jo, jag tror nämligen att vi inte är så himla unika egentligen.

smulan sa...

Sven: Tack för din titt hos mig. Jag har nu tittat och läst lite i din blogg. Och jag fann det mycket gott. Underbara texter, kloka tankar och otroligt vackra naturbilder.

Och "gammal" Husumbo är du också, ser jag! Inte så långt från där jag bor.

Hit återkommer jag gärna!

Hälsningar från ett regnigt Omsjö.

smulan sa...

Men... när jag ser dina akvareller minns jag att jag "hälsat på" dig tidigare! Så fina!

Sven sa...

Smulan: Ja, välkommen tillbaka. Ditt närminne börjar tydligen bli lite bättre...;)

Sven sa...

Maja:En väldigt klok tanke! Det ligger mycket i det att vi alla står lite utanför, och att det är det som är mest gemensamt.

smulan sa...

Ha, ha ... en poäng där! Jag skrev ju att jag har ÅNK! Har du glömt det redan...? ;)

smulan sa...

Glömde...;) (ÅNK igen)
Härlig musik!

Milla sa...

This makes me feel like I am travelling back to New Orleans!

But I notice that noone is dancing -is this the Swedish way? You listen and nod you head to the tempo, sitting down ;-)