26 juni 2009

Horisontens tunna linje



Min bror har stuga i Kasaviken, strax utanför Husum. Jag sov över där för nån vecka sedan och passade på att njuta av utsikten över havet. Det var ett fantastiskt ljus den kvällen och jag hoppas att bilderna ger en liten aning om hur det var.



Det är något särskilt med att kunna se den raka horisonten över öppet hav. Det är som om alla möjligheter vilar i denna tunna linje mellan hav och himmel, och all vår längtan om att ta oss ut i världen fokuseras i ett streck som nästan suddar ut skillnaderna i att leva på denna jord och befinna sig på andra sidan. Äventyret, men också rädslan inför det okända.



Ett hav som ligger så där stilla och båten som plöjer sina blå spår genom ytan och låter fyren få tjäna sitt syfte, trots att det inte behövs. Den som kör denna båt åker nämligen mellan Holma och Husum, och har gjort det hela sitt liv. I hans själ finns en inbyggd gps där åratals pendlande ristat in farleden så djupt, att han skulle finna den även om han var redlöst berusad.

En del människor stannar i den farled som de känner igen och är bekant med, där de växt upp och där de har sina rötter. De behöver aldrig ta upp sjökortet och oroa sig för att okända grund plötsligt ska dyka upp. De känner redan till alla möjliga stenar och risken för grundstötning är minimal.

För oss andra som flyttat iväg för att söka oss fram på andra och okända kartblad, finns alltid en längtan tillbaka till den farled som vi lämnat. Men när jag satt där i Lennarts stuga kände jag ingen nostalgisk längtan, ingen ånger över den lämnade höga kusten.

Bara en stor glädje över att jag befann mig just där, den kvällen. Och inte någon annanstans.

12 kommentarer:

Love, literature and gardening sa...

Så där otroligt spegelblankt är havet här i södra skåne bara ibland tidigt, tidigt på morgnarna på försommaren. Min pappa var ålfiskare och i just den spegelblanka gryningen satte han pålar i havet till garnen. Det gjordes varje försommar och det gick bara om havet var helt stilla. När jag ser dina bilder kan jag höra det rytmiska dunkandet av släggan som slog ner pålarna i havsbottnen och det var mäktigt. Men det var då på 60-70-talet. Nu fiskar man inte ål här mera och om så vore sätter man inte pålar längre varje år.

Leva sa...

Endera dagen är jag på besök i dina farleder... är du hemma, så vore det kul att ses! :) Om du tycker det också, så kanske det går att få kontakt på något vis...?

Sven sa...

Love,literatur and gardening: Tack för den fina berättelsen om din far. Det är roligt att en stilla vattenyta kan ge sådana associationer. Ålfiske i Skåne, vad häftigt det låter!

Leva: Ja,du är välkommen till ett myggigt Norrbotten. Träffas? Jag vet inte, vill nog helst hålla mig lite anonym på nätet och låta bloggen tala för sig själv. Men tack ändå. Jag lyckas inte kommentera på din blogg, eller är det möjligt?

Leva sa...

Helt okej att du vill förbli anonym - det förstår jag absolut! :) Jag har stängt av kommentarsfunktionen på min blogg, fast den som är envis och har lite kläm på hur bloggarna fungerar, kan (tyvärr, i det fallet) ändå komma igenom med kommentarer... som jag inte publicerar. Så, tråkigt nog får jag fortfarande kommentarer från en av dem som jag INTE vill ha kommentarer av - samtidigt som jag tyvärr inte kan få kommentarer från alla er som jag gärna skulle få kommentarer från... sånt är livet! :)

Sven sa...

Leva: Ok. Ja, sånt är livet, ibland måste man sätta gränser även om man helst skulle vilja slippa. Tråkigt att en person ska förstöra så mycket med sina kommentarer.

Inkan sa...

OJ vilken fin blogg och att du visar lite av havet i Bottnviken lyfter! Jag hade tillgång till den södra delen av det tidigare, Kolskär nära Grisslehamn.
Numera blir det oftast västerhavet när jag vill stilla min längtan.
Ochså fjällen förståss... jag vill ha jämvikt.

Hit tittar jag igen!

Sven sa...

Inkan: Du är välkommen tillbaka!

Maja sa...

Så otroligt vackra, skira bilder av det stilla hav. Den ultratunna linjen mellan ovan och nedan, himmel och hav, får mig att tänka på den bräckliga skiljelinjen mellan liv och död. En stilla övergång. Bara ett andetag skiljer liv från icke liv. Det andetag som inte kom.

Jo, jag slutar snart vara högtravande tungsint. Lovar. Det är bara en fas jag går igenom...

Sven sa...

Maja: Ja, så bräckligt är livet, en tunn linje. Därav min glädje den kvällen, att jag befann mig på rätt sida om den.....

smulan sa...

Åååh - underbara bilder!

Fortsatt fin sommar!

Milla sa...

The stillness and flatness in these pictures is incredible. Even when one looks at the picture with the boat: there are no ripples in the water.
Just incredible.

Anonym sa...

Tack for intiresnuyu iformatsiyu