15 juni 2009

Det vackra och fula



Det är midsommarveckan och allt är grönt och skönt. Jag tog cykeln och åkte in till stan, och satte mig vid Norra hamn. Himmel, moln och vatten. Norra hamn är numera renoverad och som ni ser på bilderna är repen och pollarna perfekta och snyggt anordnade.

Det är städat och fint, allt störande är bortplockat. Det kändes som om Tomas Ledin eller Per Gessle varit där just före mig och skalat bort alla negativa vibrationer; det som i vardagligt tal kallas mänskligt djup. Inte konstigt att dagens moderna konst alltid måste hålla på med "det fula" istället för det sköna. Såg i tidningen idag att en konstnär gjort en kopia av Versailles trädgårdar men med den stora skillnaden att växterna består enbart av brännässlor.

Norra hamn skulle må bra av lite brännässlor, tänkte jag, när jag satt där på ett fyrkantigt granitblock.

Längs fortsättningen av Norra hamn mot teatern är renoveringen inte riktigt klar. Man håller just nu på att lägga gatsten i långa raka rader. Allt kommer att bli väldigt fint och även buskarna som A-laget haft som insynsskydd, när de suttit vid kajen och supit, har rensats bort tillsammans med annat ogräs.

Det vackra har i stadsplaneringen ett väldigt företräde, och så måste det vara eftersom Luleå egentligen inte är en stad, utan ett varumärke. Ett varumärke ska ju vara snyggt designat och inte innehålla störande detaljer. Men det är tur att konsten slipper ha skönhetskravet på sig, annars skulle kanske rostbollen i Notviksrondellen ha varit gjord av rostfritt blänkande stål.

För mig är ett sådant här inlägg som att kasta sten i glashus eftersom jag målar akvareller vars huvudsakliga syfte är att vara sköna. Jag har alltid beundrat Lars Lerin som ofta målar fula lagerbyggnader, industrilokaler och kalhyggen men han lyckas ändå med färgens och vattnets hjälp göra akvarellerna fantastiskt vackra med enormt starka kontraster. Ett suveränt handlag som man bara kan kapitulera inför.

Läste nyligen en artikel skriven av Eva Dahlgren i tidskriften Filter. Där beskriver hon Rasbiologin som var så framträdande i Sverige från sekelskiftet och framåt. I början av 1900-talet "uppfann svenskarna Sverige". Vi fick nationaldag, Skansen, nationalparker; och skolor i form av Vasaborgar; och historiska statyer som sattes upp överallt. En nationalistisk yra svepte över Europa och svenskarna drogs med. Rasforskningen bidrog till att svenskarna kände sig som svenskar, i alla fall de som blev godkända. Man fotograferade och mätte folk över hela Sverige för att få fram den sköna nordiska rasens perfekta mått. Syftet med hela detta projekt var att saker och ting skulle bli rena, vackra och sköna. Sverigebilden skapades.

Och bilden av den perfekta svensken var att man skulle vara lång och ljus. Och det gäller fortfarande. Nyligen presenterades en svensk studie som visade att långa män tjänar mer än korta. I snitt har de som är tio centimeter längre sex procent högre inkomst!

Man får vara glad att konsten finns, som hela tiden ifrågasätter våra ständiga renhetssträvanden; med hjälp av brännässlor, rost och fulhet.

4 kommentarer:

Leva sa...

Och jag hörde på radio i morse att kvinnliga utbildade ingenjörer får en tusenlapp mindre än motsvarande män i ingångslön, i snitt... det är inte bara ras som räknas... ;)

Vacker bild... ja, det är som vackrast just nu, här i Norrland, oavsett regn eller sol... :) Fast vintersnön är fin, den också - lite kall bara, kanske! :)

Love, literature and gardening sa...

Versailles-trädgård med brännässlor - så underbart! Man ska akta sig för Perfekt. Det blir livlöst. Lite tafflig röra måste till för att liva upp!

Sven sa...

Leva: Jovisst är det så, kön är den vanliga uppdelningen och kvinnor är underbetalda generellt. Men att det gällde även hur lång man är, det var nytt för mig.

Visst, i Norrbotten är det vackert nu, men inget går upp mot vintern!

Love,literatur and gardening: Precis, det får inte bli för välordnat i din trädgård...

annannan sa...

Väldigt tänkvärt. Här hos oss i Portugal behöver man inte vara rädd för det perfekta; här har vi imperfektum överallt hela tiden, i dubbel mening. Det är skönt.